Ingen sommar utan Martin Beck

Det finns inte mycket som jag tycker är somrigare än att titta på när Gösta Ekman springer runt med tjusig snorbroms och beige trenchcoat i de finfina filmatiseringarna av Maj Sjöwall och Per Wahlöös romansvit om Martin Beck från nittiotalet.

I synnerhet Roseanna, som baseras på den bästa boken i serien (och som mycket väl kan vara den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna), där Beck och kompani utreder ett kvinnomord längs Göta kanal på precis det där torra, uppfriskande osexiga och diskbänksgråa sättet som böckerna målar upp huvudpersonen och dennes arbetssituation. Här finns gudskelov inga taffliga försök till att efterapa Hollywoodaction med massa skottlossningar och svulstiga biljakter som i svenska filmer i regel brukar se ut och låta som knallpickadoller och snabbspolade klipp på några Volvo 245:or som sladdar efter varandra i trettio knyck längs ödsliga skogsvägar.

Vad som däremot finns är en ständigt småätande Kjell Bergqvist (flera år innan Brad Pitt kopierade samma skådespelargrepp i Ocean’s-filmerna), Rolf Lassgård som den ultimata Gunvald Larsson, otroligt obekväma hemma hos-scener innanför familjen Becks väggar som inte skulle skämmas för sig i en Roy Andersson-film, Pistvakt-stjärnan Jakob Nordenson i en strålande roll som misstänkt gärningsman, en riktigt nervig sista halvtimme, en magisk Ekman som förkroppsligar Martin Beck på ett alldeles underbart sätt och som grädde på moset det ljuvligt Skärgårdsdoktorn-doftande soundtracket som man kommer på sig själv att nynna på åtskilliga dagar efter att man sett färdigt filmen.