Spelet som startade allt (för mig)

Inspirerad av artikelserien redaktionen har börjat publicera började jag själv fundera på vilket spel som verkligen startade mitt egna intresse för underhållningsformen. Det är en fråga som inte direkt är den lättaste att svara på då jag spelat spel så länge jag kan minnas, men efter en tags funderande kom jag fram till att det egentligen fanns två olika svar på den frågan. Låt mig börja från början

Det första spelet jag kommer ihåg att jag spelade var Crash Bandicoot 3: Warped på min mosters playstation. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket bortsett från att det kändes väldigt spännande och annorlunda. Jag misstänker att jag var väldigt dålig och det kan säkert vara så att de minnen jag har är när jag kollar på när någon bättre spelar. Det jag kommer ihåg i alla fall är en räv som springer för livet då han blir jagad av en dinosaurie och en tiger som springer på en mur, vilket stämmer fint överens med de första banorna i spelet.

Senare skaffade även familjen ett eget playstation, vilket jag dock inte kommer ihåg. Jag minns däremot att jag spelade spel som bland annat Crash, Spyro och Rayman till den. En annan sak som jag mycket väl kommer ihåg är dagen då farsan kom hem från jobbet och hade köpt ett Playstation 2, med det tillhörande spelet "the fellowship of the ring". Det är inget spel jag har särskilt bra minnen av förutom att jag minns hur livrädd jag blev över att bli jagad av ringvåldnaderna (som de så fint heter på svenska) i början av spelet. Det var även till Playstation 2 jag började köpa egna spel där bland annat Ratchet % Clank blev en stor favorit.

Man kan nog rätt lugnt säga att jag redan vid ung ålder hade underkastat mig tv-spelsgudarna. Det skulle dock dröja några år till innan jag spelade det spelet som för alltid skulle förändra spel som underhållningsform för mig helt och hållet.

Det var när jag köpt mig ett Xbox 360 som jag även införskaffade spelen Assasins Creed och Mass Effect. Jag minns att jag började spela Mass Effect och var inte alls förtjust, varför minns jag dock inte så här i efterhand. Jag lade undan det och spelade igenom hela Assasins Creed istället och det var roligt, men i slutändan inget speciellt. När jag var klar med det försökte jag med Mass Effect igen och denna gången var jag fast. Väldigt fast.

Mass Effect var ett spel som omdefinerande helt och hållet vad spel betydde för mig och vad ett spel kunde vara och än idag håller jag det som det bästa spel jag någonsin spelat. Jag blev helt förtrollad i den värld som Bioware byggt och jag läste till och med böcker för att utöka det ytterligare. De bästa delarna i spelet var dock inte när man fick skjuta runt med sin rymdpistol eller köra över robotar med sin rymdbil. De bästa delarna var när man fick ett utökat universum genom att prata med folk och interagera med sin omgivning. Det är just därför min favoritdel i spelet (spoilervarning) är när man i slutet landat på Ilos och har en pratstund med den virtuella intelligensen Vigil och alla frågetecken som byggts upp under spelets gång besvarades och ersattes med nya som var flera gånger större. Det sättet som ett spel utvecklades framför mig i det ögonblicket är något jag aldrig kommer att glömma.

Det var inte Mass Effect som fick mig att börja spela spel, men det var Mass Effect som fick mig att se på spel som underhållningsform på ett helt annat sätt. Nu handlade inte spel längre om att plattforma och ta sig från punkt A till punkt B och däremellan försöka samla på sig så mycket som möjligt. Nu handlade spel om upplevelser, och sedan jag spelade Mass Effect har jag spelat spel som fått mig att gråta av både glädje och sorg, att bry mig om virtuella karaktärer på ett sätt jag inte trott var möjligt och det har nog även på flera sätt fått mig att utvecklats som människa.

Efter att ha blivit påmind om min kärlek till Mass Effect längtar jag nu något rejält till Mass Effect Andromeda som släpps nästa vecka. Jag tror inte det kommer vara lika magiskt som det första Mass Effect, men man kan ju alltid hoppas...