Svenska
Blog
En gång i tiden var vi alla kungar - Guns N' Roses bästa dängor

En gång i tiden var vi alla kungar - Guns N' Roses bästa dängor

magistern slängde ut sin topplista i går så är det inte mer än rimligt att jag bjuder tillbaka.

Jag visste förstås inte då vad köpet skulle komma att innebära för min musikaliska resa genom ungdomsåren och livet i stort men jag minns fortfarande dagen då jag gled in på Bengans i Göteborg och plockade upp Appetite for Destruction. Visst, jag hade internet, stabila 56K hemma i pojkrummet men det var ju inte riktigt som nu, att man kunde gå ut på nätet och söka reda på i princip vad som helst, i synnerhet inte ståendes inne i en skivbutik. Det fanns heller inget YouTube så de enda musikvideos man kunde se var på MTV. Det fanns visserligen ett par stationer med hörlurar där man kunde provlyssna men kön dit var lika lång som till valfritt passkontor 2022. Jag visste därmed ingenting om den nyinkomna plattan som stod uppställd på disken som lockvara men den hade ett stort keltiskt kors med dödskallar och det var ju förstås svincoolt så det var inget att be för. Jag slantade upp för skiten och tänkte att den här grisen köpte jag minsann i säcken men aldrig tidigare har en gris i en säck låtit så bra.

Efter det så lyssnade jag nämligen i princip bara på Guns. Jag lade alla mina pengar på merch. Allt från riktigt risiga bootlegs med nedknarkade bandmedlemmar som jammade på något hotellrum till färgglada vinyler, planscher och till och med en väggspegel med bandets logga, vilket är helt sjukt så här i efterhand. Axl var kung och jag ville inte vara sämre. Jag bar därmed bandana, alligatorboots och fransjacka i plugget och den största stunden i livet var när jag lyckades få tag i ett exemplar av det strängeligen förbjudna originalomslaget för en hutlös summa. Sedan dess har det blivit totalt elva konserter i sex olika länder och trots att de bara brann under en kort tid och numera endast är en skugga av sitt forna jag så är det ett av två band jag för evigt kommer att förknippa med min uppväxt, Guns och Depeche och sämre band kan man ju onekligen ha för att fylla den funktionen. Med endast en handfull plattor släppta, där tre är odödliga klassiker och resten so and so så var det ändå inte lika brutalt svårt som i tidigare listor att plocka ut en topp 10 här även om det svider att lämna vissa guldkorn utanför.

10. Used to Love Her - Låten som fick många att sätta kaffe och mandelkubb i halsen. Vid en första lyssning, en mördares mest trallvänligaste bekännelse någonsin men till slut gick Slash ut och berättade att det inte handlade om någon av Axls tidigare fruar eller flickvänner utan om hans hund som var tvungen att avlivas. Världen drog en unison suck av lättnad. Ljuvligt countrysväng som man blir glad av trots död jycke. 

09. Yesterdays - Förmodligen den mest underskattade Guns-balladen. Ett enkelt men briljant musikstycke som försvann i mängden grandiosa arrangemang på Use Your Illusion II. En riktigt skön vintage-doftande bluesdänga med djup reflekterande text som sitter direkt. ”Time just fades the pages in my book of memories” är en av de finaste textrader som skrivits om att åldras.

08. Rocket Queen - Det perfekta slutet på en debutplatta som har sugit musten ur sin lyssnare. Som i elva låtar tagit oss genom ett Los Angeles fyllt av sprit och heroin. Vad är då bättre än att stänga tillställningen med lite sex & sleaze. En låt om en bordellmammas liv och leverne, komplett med de autentiska stönen från Steven Adlers flickvän som har sex med Axl Rose i studion. Det blir inte mer Guns N´Roses än så.

07. Civil War - ”We don’t usually make political songs but when we do, it’s the best one ever.” Guns var inte det mest politiska bandet, de brann mer för sex, drugs & rock n´ roll men Civil War är låten som utgör undantaget och vilket undantag sedan. Titeln var dessutom synnerligen passande då det rådde fullt inbördeskrig i bandet där Steven Adler också fick foten direkt efter att låten var inspelad. Det tog nämligen närmare trettio försök för den heroinberoende trummisen att ens sätta inledningen men vilken låt det blev till slut. Visslingen, samplingen från Cool Hand Luke, Axls intensiva sång om oskyldiga offer och blodiga händer i meningslösa krig. Rikligt med gåshud. 

06. Nightrain - Aldrig tidigare har ett destruktivt leverne med konstant fylla och drogrus fångats på ett så grällt och ordagrant vis. En guidad tur genom strippen med hallickar, och langare. En enkel resa där slutstationen är dekadens. Pluspoäng för kobjällran som sätter tonen perfekt inför den stundande vansinnesfärden.

05. Estranged - En lika märklig som mäktig låt. Axls egna komposition är ett monster till musikstycke där han tillsammans med Slash som är fenomenal här bär hela arrangemanget på sina axlar. Det är en nio minuter lång djupdykning rätt ner i Axls mentala mörker efter det stökiga uppbrottet med sin fru. Vånda och sorg rakt igenom med gripande textrader som "Old at heart, but I'm only 28" och ”And I'm much too young to let love break my heart." Man kan riktigt känna smärtan i rösten men samtidigt är det en låt som är oändligt vacker.

04. Paradise City - Lugnet före stormen. Inledningen till Paradise City är odödlig rockhistoria. Låten som cementerade bandets status som den tidens allra största. Ännu en låt om det dekadenta nattlivet i L.A. men denna gång i arenarock-skrud. Tredje megahiten från debutplattan som med originaltexten (Where the girls are fat and they've got big titties) med största sannolikhet aldrig hade spelats i radio. Men det är också det här som var Guns. Den intrikata och delikata balansen mellan att vara rebellisk och radiovänlig. De var ostädade, oborstade slynglar med ytterst kontroversiella låtar men när något slog igenom så gjorde det det med besked. Paradise City var precis en sådan låt.

03. November Rain - Ett av livet största olösta mysterier är hur November Rain hamnade på råa Use Your Illusion I när den helt tydligt egentligen hör hemma på mer trivsamma Use Your Illusion II. Andra relevanta frågor är, kan November Rain vara tidernas bästa power ballad? Och är det den bästa låten att bli av med oskulden till? Det är inte helt omöjligt att det faktiskt är så, i båda fallen. Inspirerad av Elton Johns Funeral of a Friend är det här Axl Roses magnum opus. Ett majestätiskt statement som är precis lika episkt i dag som då. Nio minuter av svepande stråkar, mjuka pianoackord och änglalika körer. Hade jag rankat musikvideos också så hade den utan konkurrens nypt förstaplatsen. På den tiden var det som att se en blockbuster. Ungefär. En hjärtslitande sådan.

02. Sweet Child O Mine - Så enkelt men så otroligt kraftfullt. Introt alla musiker önskar att de skrivit. Det största kommersiella genombrottet, som är en stor anledning till att Appetite for Destruction fortfarande så här 35 år senare är ett av tidernas mest sålda album. Låten som har spelats på miljoner förfester, i butiker, och på karaokebarer och som har tolkats av både countryartister och rapstjärnor. Ironiskt nog var det Guns N´Roses kanske tramsigaste stund som till slut blev en monumental braksuccé. Från Slash som bara satt och testade guran en repkväll och rev av några simpla riff till Axl som inte visste hur han skulle avsluta låten och slängde in "Where do we go now? Where do we go?"  Ett briljant drag så här med facit i hand.

01. Welcome to the Jungle - Har någon platta kunnat ståta med ett starkare öppningsspår än Appetite for Destruction? Tveksamt. Welcome to the Jungle är godståget som kör över dig redan innan du har hunnit sätta dig ner och även om den står stadigt på egna ben så sätter den också tonen för varenda låt som kommer efteråt och faktiskt också hela bandets karriär. Det var ändå här allt började. När Axl en dag besökte New York och stötte ihop med en man som yttrade de numera klassiska orden. "You know where are you are? You in the jungle, baby! You gonna die!" MTV fiskade upp videon och resten är hårdrockshistoria. Av allra finaste märke.

Hur ser din lista ut? 

HQ