Från källaren och rätt in i folkhemmet - Metallicas bästa mangel

Magistern slängde ut sin finfina topplista tidigare i dag och jag fortsätter väl på inslagen väg med en jag också. 

"Metallica är så jävla tunga, du måste lyssna. Ta den här!" Med de orden beseglades mitt öde. Jag fick Kill ’Em All i näven, någon gång där i slutet på åttiotalet och som ytterst ambivalent individ med ena benet i synten och andra i hårdrocken så var det.. annorlunda. Bara omslaget, där någon helt uppenbart har avlidit till följd av trubbigt våld mot huvudet stack ut. Plattan var ju lastgammal också, från 1983. Det var inga fagra karlar det här heller, bleka med moppemusch och sura miner. De såg ut som mina störiga klasskompisar och A-traktorgänget som hängde nere i källaren och sniffade thinner. Då, på 80-talet var det ju oerhört ytligt med glammig image, smink och coola accessoarer. Det var viktigt att det såg bra ut. Jag menar, jag tryckte ju Guns N' Roses. Appetite for Destruction och Music For the Masses med Depeche vid den tidpunkten. Två helt olika världar men ändå idel stiliga herrar med fruktansvärt mycket swag långt innan swag fanns. Men jag tänkte väl, fuck it, vad kan gå fel?

Metallica skulle visa sig bjuda på ett hejdlöst tryck och en aggressivitet som både förförde (mig) och förfärade (mina föräldrar) och fördelen med att vara sen på bollen är ju att det redan finns en diskografi att dyka ner i. Jag plockade därmed upp Ride the Lightning och undrade först om det verkligen var samma band. Det var endast ett år mellan plattorna men bandet lät så otroligt annorlunda att det var svårt att förstå hur det kunde vara samma Metallica. Melodierna, dynamiken och texterna. Allt var djupare och mer kreativt. Från den råa aggressionen på debuten till det här? Jag har väl än i dag inte hört en sådan förvandling mellan två plattor som Kill ’Em All och Ride the Lightning men så var det ju och det blev ett av de bästa metalalbum jag hört vid den tidpunkten, och så här en evighet senare är det fortfarande så. Jag såg hysterin när Black Album släpptes men gick själv aldrig längst fram i hyllningskören. Visst fanns det ett par fina spår där men jag fortsätter med en dåres envishet att hävda att Metallica var som allra bäst i början av åttiotalet. En topplista var därmed kanske inte direkt superenkel att slänga ihop men heller inte särskilt svår. Som vanligt önskar man att det fanns fler platser på en topp 10 men matematiken säger annorlunda så här är Metallicas tio bästa spår.

10. The Unforgiven - Jag vet jag vet, sönderspelad och exploaterad till förbannelse men cowboyhjärtat kan inget annat än att älska Metallicas subtila hyllning till Ennio Morricone. Den delikata övergången från akustisk spaghettiwestern till Kirk Hammets ylande elgitarrsolo i mitten av låten och sången om frihet och drömmen om något större gör saker med själen. Det är också den enskilda komponenten som gör att det blir ”originalet” och inte The Unforgiven II från Reload som tar tiondeplatsen men det är ytterst jämnt skägg här.

09. Wherever I May Roam - You had me at sitar. Att öppna ett förestående toppmangel med ett indiskt stränginstrument var ett lika oväntat som briljant val. Det sätter perfekt tonen för en brutal tillställning och en magnifik överkörning. Med riff som känns ända ner i benmärgen och den där märkliga och något olustiga känslan av att plötsligt stå framför portarna till Helvetet just när de slås upp på vid gavel. 

08. Orion - Kan man verkligen slösa bort en av endast tio platser på en instrumental låt? Ja, man kan ju det när låten är Orion. Något vackrare musikstycke har nämligen bandet aldrig spelat in. Det är nästan nio minuter av ren excellens, en uppvisning, ett skrytbygge, en oas och en extas. Cliff Burtons makalösa bassolo, står sig fortfarande som den finaste gåva han kunde lämna till eftervärlden. Det här blev dessutom farsans favoritlåt så småningom och den hänger forfarande kvar. Han är pensionär nu så det säger väl något i alla fall. Enligt musikelitister skall han ju lyssna på Jussi Björling och Tore Skogman. Men nej, varje gång han skulle plocka upp sina obstinata ungjävlar i bilen så rullade Orion på högsta volym så det är klart, den kan jag omöjligen lämna utanför, av rent sentimentala skäl, sure thing men framför allt för att det är en förbannat fin komposition.

07. Blackened - Öppningsspåret på …And Justice For All påminner på många sätt en del om ett annat öppningsspår, Battery på Masters of Puppets och det är väl att svära i kyrkan men jag anser att Blackened är en starkare låt. Den stora frågan var ju annars hur bandet skulle klara sig utan Cliff som tragiskt omkom i trakterna runt Ljungby men det skulle snabbt visa sig att ersättaren Jason Newsted löste det där galant. Blackened som med sitt snabba tempo och sin tunga text om en dyster framtid visade att bandet var inte bara var kapabla att gå vidare efter Cliffs bortgång utan också hitta tillbaka till thrashrötterna, där allt började en gång i tiden. Plattan blev också början på något större, vägen fram mot kommersiell framgång med spelningar på stora arenor och Metallica var plötsligt ett namn som ingav respekt även utanför den trogna fanskaran.

06. Whiplash - Som jag skriver i inledningen så minns jag fortfarande hur det började. Första gången jag fick ett rejält kok stryk. Det var ett musikaliskt handgemäng, signerat Metallica. Plattan Kill ’Em All vräkte omkull allt annat och kom man som jag från en glam och sleazy-era med Guns, Mötley, Whitesnake, Poison, Twisted Sister, Wasp och annan pudelrock så var mötet med Metallica en smärtsam upplevelse. En ljuv smärta dock. Ungefär som när man tatuerar sig. Kroppen vet att det gör ont men det är samtidigt en skön smärta och den avslappnande känslan efteråt när man är helt matt och mör är ingenting annat än katharsisk. Och ganska precis så där kändes det att dyka ner i debuten och framför allt var det Whiplash som lämpligt nog stod ut mest i holmgången. En magnifik headbangerdänga som står sig precis lika bra i dag som för snart 40 år sedan.

05. One - Det musikaliska krigseposet baserat på Johnny Got His Gun. Boken (och filmen) om soldaten som på grund av en krigsmina nu saknar alla sinnen och har tvingats att amputera varje lem. Allt han har nu är sina tankar och en långsamt döende kropp. Att göra den berättelsen rättvisa på det sättet Metallica gör i One är ingenting annat än imponerande. Melankolin blandad med galenskap och i centrum ett gitarrplinkande som är näst intill himmelskt. När James sedan börjar vråla om den prekära situationen, i detalj om vad som kroppsligen och själsligen fattas den stackars Johnny så känner man riktigt trycket över bröstkorgen.

04. Master of Puppets - ”A motherfucker of a record” sa James Hetfield själv om Master of Puppets och ingenting belyser väl det faktumet bättre än titelspåret. Öppningen med ett furiöst riff som träffar mig likt en slägga i solar plexus. Master of Puppets är en urkraft. En primal aggressivitet som ändå hinner svänga friskt under nästan nio minuter. När det brutala manglandet plötsligt går över till ett sammetsmjukt gitarrsolo så smälter man ju, varenda ben i kroppen blir till smör. När det sedan byter skepnad igen tillbaka till mangling så jublar man inombords. Tillsammans med One, ständigt det bästa livenumret.

03. Fade to Black - En katt bland hermelinerna. Men vilken fin kisse ändå. Mitt bland gitarrmangel och blodsutgjutelse ligger den där och myser. Folk pratar om Nothing Else Matters med något religiöst i rösten men Fade to Black spelar i en helt annan liga. Det är inte bara en bättre låt rent musikaliskt, med tonändringen fyra minuter in som cherry on the fucking cake utan texten är också bland det bästa som har skrivits om depression och självmordstankar. ”Emptiness is filling me to the point of agony. Growing darkness taking dawn. I was me, but now he’s gone.” Det är en textrad som borde beröra varje individ med åtminstone tillstymmelse till ett hjärta.

02. For Whom The Bell Tolls - Man vet att när helvetesklockan slår, då vankas det hårdrock av det finare slaget. Hells Bells, Hallowed Be Thy Name, Black Sabbath. Fantastiska låtar rakt igenom och Metallica sällar sig till samma tunga garde med For Whom The Bell Tolls. Cliffs blytunga basspel här sticker ut likt en ängel mitt i ett brinnande inferno och gitarrerna sliter stora hål i mörkret. Ett av bandets mest episka spår. Att vandra rätt in i For Whom The Bell Tolls oförberedd är som att ställa sig naken på ett slagfält och vänta på det dödande hugget. Eller som James själv uttrycker det ”Take a look to the sky just before you die, it’s the last time you will.”

01. Creeping Death - Till skillnad från mina tidigare listor där valet av första plats har varit likställt med beslutsångest, i det närmaste tortyr så fanns det inte skuggan av tvivel här. Creeping Death är en låt som är så överlägsen alla andra spår på listan så det var aldrig någon fråga. En låt som närmast kan liknas vid en blodtörstig best, bokstavligen av bibliska proportioner. Olycksbådande, melodiös, rå och finslipad på samma gång. Världens bästa brygga, ett solo att dö för, James bästa sånginsats och ett konsekvent tryck som saknar motstycke. Det är måhända en impopulär åsikt med tanke på att Master of Puppets alltid omnämns som det sanna mästerverket men Metallica har enligt mig aldrig varit tyngre, mer välljudande än på Ride the Lightning, vilket också märks i listan. Det kan verka märkligt att tillägna samtliga pallplatser till låtar från samma platta men i ärlighetens namn hade jag kunnat plocka in hela låtlistan för här finns det inte tillstymmelse till svaghet. Som jag nämnde redan i inledningen, en av de enskilt bästa metalplattor som har getts ut och Creeping Death är ett av de bästa metalspåren som någonsin snickrats ihop.

Hur ser din lista ut?