Sverige, Sverige älskade vän

Idag firar vi Sveriges nationaldag och jag som skulle baka tårta och allt måste tyvärr känna mig besegrad och erkänna en sak. Efter att ha blivit rånad på hela min långhelg i total härlig ensamhet då övernattningsbesökare dök upp som gubben i lådan spenderade jag halva min dag under täcket efter en powernappincident. Efter att gästerna tillslut åkt hem sa jag viskande till mig själv att jag bara skulle vila i trettio minuter. När jag vaknade funderade jag på vilket århundrande det var, vilken planet jag befann mig på och vilken dag i veckan det var. Kändes som jag sovit en vecka, men det visade sig dock vara några timmar.

Så resten av dagen har spenderats i vad som känt som någon sorts vakenkoma. Så eftersom det är vår dag idag så har jag funderat på våra olikheter som diskuteras hit och dit som om olikheter är något fult. Men visst, vi svenskar är inte eldiga som italienare eller belevade som fransmän, men vem säger att det är något negativt? I andras ögon kan vi svenskar ses som inåtvända och kyliga men jag vet inte riktigt om jag håller med om det fullt ut, i alla fall inte i den negativa klangen som oftast följer med orden. Visst, vi är inte som Amerikanarna som skriker prosit så fort någon nyser eller som frågar hur det är på löpande band. Frågan är bara hur intresserade de är över svaret? För en artighetsfras är just en fras, något inövat. När jag ställer frågan hur någon mår gör jag det för att jag bryr mig och är orolig, inte för att jag är en papegoja som upprepar något för hundrade gången. Eller som min mamma alltid sa "Den som älskar alla älskar ingen".

Det är inte bara något jag säger för att låta artig. Vi är ett folk med integritet som gillar personligt utrymme något som många andra kulturer nog kan ha svårt att smälta. För några år sedan när jag var i Grekland på semester fick jag verkligen smaka på en kulturkrock som heter duga. Jag och mina kusiner som jag hälsade på anlände tidigt till en nästan helt öde strand där vi la våra handdukar och filtar och gottade ner oss till ljudet av vågorna. Trettio minuter senare kommer nästa sällskap till stranden, en inhemsk familj och stannar till och spejar över den totalt folktomma stranden innan jag ser i min ögonvrå att de kommer emot oss med stora leende läppar och högljutt tjattrande.

De nickar glatt, skakar ut sina filtar och lägger dom sida vid sida vid våra innan de slår sig ner medans deras ungar börjar gräva i sanden som stänker all världens väg och kasta badboll för fullt. Bredvid satt vi svenskar och stirrade med öppna munnar och kunde inte riktigt förstå vad som hänt. Av alla ställen de kunde välja så slog de sig ner bredvid oss? Vad var det för fel på dom??? Min kusin som är halvgrek kom upp ur badet och sa något till dom, vad för något vet jag inte, men onda ögat utdelades innan sällskapet packade skyndsamt ihop sina saker och flyttade fem meter bort där de spenderade resterna av dagen med att bara stirra och muttra högljutt. Och det är ju så vi svenskar trots allt är, vi är som Patrick Swayze i Dirty Dancing. This is your space, this is mine! När vi kommer till stranden så sätter vi oss så långt borta från andra som vi bara kan komma. När vi väntar på bussen så ställer vi oss också med långa avstånd från våra medresenärer, för fy hemska tanke om någon börjar prata.

Spelar ingen roll om det duggar, ni ser aldrig en fylld busskur i Sverige. Och jag har faktiskt funderat på det där många gånger varför det är så, och jag tror faktiskt inte det har att göra med att vi är socialt rädda för andra människor. Jag tror mer det är det faktum att vi inte vill riskera att behöva prata med folk som visar sig vara idioter och vi svenskar är konflikträdda och vill inte vara oartiga. Finns det något värre än när någon främmande börjar samtala med en och personen bara är konstig och liksom inte kan läsa av att du inte är intresserad? Så du sitter där och ler tillbaka och svarar väldigt fåordigt i hopp om att personen ska fatta vinken eller så är du tvungen att hitta på ett ärende och ursäkta dig  för att komma undan. Så för att slippa detta undviker vi ögonkontakt och bär ständigt hörlurar för att slippa oönskad kontakt. Samma sak med grannar och det där att man står och lurar innanför lägenhetsdörren så man inte ska behöva gå ut samtidigt.

Bara för man är grannar är man inte bästisar, och kan man slippa träaktiga meningslösa konversationer så tar man chansen. Min exman kallade alltid mig för idiotmagneten för att jag alltid just drog till mig idioter. Och för hans del verkar ju det som det stämde. Det spelar ingen roll var jag är, eller vad jag gör. Främmande människor älskar att besvära mig. Fick förklarat för mig att det är för att jag ser så glad ut ständigt som är det avgörande, att jag inbjuder till samtal. Det gick så illa en gång att jag till och med fick en stalker när jag jobbade på Elgiganten så jag har nu övat på att bara se rätt igenom folk som om de inte stod framför mig och totalt nonchalera dom genom att peka på mina hörlurar eller stamma fram ”che?” och rycka på axlarna. Tyvärr brukar mitt långa blonda hår och min längd avslöja att jag ingen turist är men jag jobbar på det. Jag ser mer oss svenskar som en härlig rödlök. Vi har många lager och för att lära känna oss måste man skala av ett lager i taget.

Vi är inte ytliga eller tillgjorda även om jag med den nya generationen selfie-beroende individer börjat tvivla på just de orden. Vi är principfasta och vi är punktliga. Vi låter inte kanske som de tuffa ungarna som sitter längst bak i bussen, men det är för att de är vi som kör bussen. För vi håller tiden. Och hålla tiden är sexigt i min bok, spöstraff till alla jäkla tidsoptimister säger jag bara! Nog om detta, för det jag egentligen ville säga var bara Skål Sverige! För trots allt skit som händer i vårt avlånga land finns det faktiskt inget annat ställe jag hellre skulle vilja vara på. Jag älskar vår natur, jag älskar vår frihet, vår demokrati och vår yttrandefrihet. Det kan ingen ta ifrån oss även om vissa försöker.

Hur har du firat dagen? Och vad tycker du är typiskt svenskt?