Svenska
Blog
De 10 läbbigaste ögonblicken i Resident Evil (5)

De 10 läbbigaste ögonblicken i Resident Evil (5)

Nu är det då dags att fortsätta min lista över de 10 mest läbbiga ögonblicken i Resident Evil-serien. Tur att Magister Tuomo påminde mig så jag kunde avbryta mitt långsamma  lata gungande i hängmattan där jag just nu spenderar min pågående semester med att kolla på Netflix och pimpla jordgubbssaft. Det vill säga tills min hund Tyzon får för sig att krascha partyt och komma och knö och småfisa så man får fly för sitt liv som om en riktig zombieapokalyps utbrutit utanför Raccon City. Så nu är halva listan klar och ni kan läsa de tidigare delarna på min blogg. Som vanligt är listan inte i någon särskild ordning för som jag sagt innan, hur mäter man läskighet? I bromsspår?

 

5. Nemesis (Resident Evil 3)

Han behöver kanske inte någon mer presentation än så, vår käre Nemesis. Har man en gång hört hans stämma där han pressat ut ordet S.T.A.R.S ur sin mun som består av 0% läppar,70% tänder och 30% tandkött glömmer man honom inte i första taget. Jag är en fruktansvärt lättstressad stackare i spel som jag tidigare berättat runt lägerelden för er. Historier som egentligen är för pinsamma att återberätta men jag gör det ändå. Okey, så här ligger det till gubbar, Majsan klarar inte av bossfights utan att få en tia på strokeskalan, irriterade tarmrörelser och ofrivilliga ticks i ansiktet som oftast visar sig som en knappt synlig men grymt jobbig ryckning i ögat.

Jag förlorar liksom all koordinationsförmåga och springer mest runt, runt som en hysterisk kärring. Springer gör jag av ren impuls, för av någon anledning tror jag alltid att snabba fötter undgår allt. I tidigare spel har jag tyvärr blivit motbevisad om och om igen av det faktumet för att bossar oftast täcker halva spelplanen och är omöjliga att undvika. Jag ödslar inte ens skott där jag springer, är som om jag tror att jag ska trötta ut fienderna och de tillslut ska dö av utmattning eller kanske hög ålder. Nemesis däremot var rätt snabb men jag lyckades ofta springa ifrån lunsen. Däremot hade de listigt nog slängt in honom på flera ställen i spelet där han var omöjlig att undgå då det var på tok för trångt och där satte magen igång på stackars Majsan.

Att ha en två och en halv meter lång snubbe med svåra dentala problem efter sig med ett raketgevär i ett helt spel var ärligt talat inte helt schyst mot mitt väl och ve, det var ju egentligen som en ständig bossfight. Första mötet med honom fick mig att köra mitt vanliga trick som biter på allt läskigt, jag pausade spelet i en vecka. När mina framfantiserade pungkulor växt sig lite större gav jag mig på det igen. Och jag tror det var efter att jag googlade Nemesis och hamnade på Wikipedia där det stod att min dödliga fiende Nemesis var 2,12 meter och vägde 45 kg. Det gjorde det lättare för mig att spela vidare, för det betydde att innanför den kolossala skinnkappan så dolde sig en två meter lång piprensare, en tanig kille med dåliga tänder (antagligen från England om man frågar en tandläkare) och en taskig andedräkt. Det gjorde honom mindre hemsk.

Sen efter att ha tittat på B-filmen Resident Evil Apocalypse där plötsligt Nemesis är ett stackars offer så vill man nästan bjuda honom på te när man stöter på honom och ge honom en styrkekram eller nått. Men då när han sprang mig i hälarna och sulade iväg en och annan raket emot mig då var jag inte kaxig. Än idag tycker jag Nemesis är en av de häftigaste designade fienderna genom tiderna, som gjord för att man ska skrika av panik och lämna bromsspår i sammetssoffan.

Vad tyckte du om allas vår älskade Nemesis?

HQ