Leicesters ofattbara succé

Nyp mig i armen och dra mig baklänges genom Saharas 8 600 000 kvadratkilometer stora ökenområde. Leicester City, som alltså var nykomlingar i Premier League inför förra säsongen, gick och vann hela skiten. Det är så otroligt ofattbart, obegripligt och ologiskt att det fortfarande inte riktigt går att inse vad som faktiskt har hänt.

Det som Claudio Ranieri har gjort med den här truppen är inget annat än ett omätbart mirakel. Vilken jäkla säsong. Jamie Vardys resa, Riyad Mahrez stora genombrott, Robert Huths och Wes Morgans mittlås. N'Golo Kantés smått sinnessjuka briljans. Det går att peka på mycket som har stämt till etthundra procent i Leicester under den här säsongen. Fotbollsromantikern i mig kan bara applådera. Att ett lag som inte är i närheten av storklubbarnas ekonomiska förutsättningar kan vinna Premier League är charmigt, beundransvärt och magiskt. Stort, stort grattis.

Mitt kära Arsenal har däremot stått för en usel säsong. Det här var säsongen då möjligheten att plocka hem bucklan var större än på mycket länge. Istället har klubben tappat allt. Arsene Wenger har tappat fotfästet totalt och kritiken har aldrig någonsin varit större från supportrarna. Detta samtidigt som truppen har underpresterat något enormt. Mesut Özil är den enda spelaren som jag rakt av kan säga når upp till ett godkänt betyg sett över hela säsongen. Hans sjuka assiststatistik har visserligen mattats av mot slutet, men då har han å andra sidan fortsatt att leverera smöriga passningar som anfallarna ej har kunnat förvalta. Det är tragiskt att se hur en toppstrid återigen förvandlades till en kamp om Champions League-platser.

Det känns nästan som att Arsenal som klubb inte tror på det. Att det helt enkelt inte är möjligt att vinna Premier League. Leicester trodde dock på det i allra högsta grad vilket också resulterade i fotbollshistoriens allra största bragd. Det är ju bara att lyfta på hatten.