Så blev det ändå St Totteringham's Day till slut

Det är egentligen lite löjligt och kanske lite väl uppblåst och överdrivet. Men på något sätt känns det ändå legitimt att fira en slutlig tabellplacering över lokalrivalen. Särskilt roligt är det med tanke på att det sker år efter år. När Tottenham ångar på som bäst i ligan brukar jag sitta lugnt i båten och knacka lite försiktigt på sambons (hon håller också på Arsenal) axel och förklara att det kommer att lösa sig till slut, med hänvisning till den starka historiken som inte går att snacka bort. Den här märkliga Premier League-säsongen trodde jag dock att allt skulle skita sig.

Tottenham har sett riktigt starka ut i år, det ska erkännas. Laget inledde visserligen säsongen med ett smått sinnessjukt antal kryss, men därefter stabiliserades spelet upp ytterligare samtidigt som Arsenal gick bort sig fullständigt under ett par månaders tid efter det tajta julmatchandet. Jag började att acceptera det faktum att Spurs faktiskt skulle sluta över Gunners i tabellen, hur smärtsamt det än kändes.

Därför njöt jag mer än vad jag kanske borde ha gjort efter den sista omgången. Arsenal vann inte ligan i år heller, slutade 10 poäng efter Leicester (!), råkade ut för ett tidigt respass även i årets upplaga av Champions League och inte heller i FA-cupen bjöds det på någon form av tröst. En totalt katastrofal säsong på många sätt och vis. Ändå slutar Arsenal på en andraplats i ligan, precis före Tottenham. Man får väl helt enkelt fira den lilla höjdpunkten i all misär. Bäst firades det som sig bör enligt traditionen. En välsmakande och oförgiftad lasagne.