Svenska
Blog
David Carr, Page one och journalismens framtid

David Carr, Page one och journalismens framtid

Skrivet av Virke den 23 februari 2015 kl 21:50

Jag ska förstås börja med att ödmjukt proklamera min totala okunskap i fallet David Carr. Innan jag läste notisen om hans plötsliga död i den gångna veckans nyhetsflöde hade jag aldrig i mitt liv hört talas om denna storslagna karl. För de som liksom jag har bristande kunskaper om amerikanska journalister så var David Carr fram tills nyligen en legendarisk skribent på den minst sagt anrika tidskriften The New York Times. En tidning som i decennier har stått för en kredibilitet och ett auktoritärt genomslag som närmast saknar motstycke i det mediala landskapet.

David Carr hade i perioder missbrukat kokain och crack, vilket hade givit honom ett sargat och karaktäristiskt utseende. Han strök omkring på redaktionen i sin slitna kavaj och levererade idel svordomar och absoluta sanningar med sin släpiga stämma. Otroligt karismatisk. Jag upptäckte honom alldeles nyligen när jag såg dokumentären "Page One" som behandlar de gamla medieinstitutens roll i ett allt mer digitaliserat och individualiserat medielandskap. Hur konkurrerar man med fenomen som till exempel Twitter när det kommer till snabb spridning och tillgänglighet? Detta är en fråga som fortfarande är högaktuell globalt. Det är extremt kostsamt att driva en stor tidning med heltäckande redaktion, och annonspengarna söker sig allt längre bort från de traditionella exponeringsplattformarna. Tiden springer minst sagt ifrån dem.

Nåväl, i dokumentären får vi följa David Carr, som här får representera den forntida murveln som lätt konservativt slår sig fram i vardagsbruset. Han talar om och debatterar med unga IT-entreprenörer som kaxigt insinuerar att traditionell journalistik saknar framtid. David Carr vill inte veta av dessa påståenden, och förklarar att utan riktiga nyhetsredaktioner skulle dessa hipsterplattformar sakna material. Han illustrerar detta i en debatt genom att skriva ut förstasidan av debattmotståndarens nyhetssite, och därefter klippa ut alla bilder som representerar innehåll. Detta är David Carr. Enkel och tydlig.

I en intervju med det omåttligt populära mediefenomenet "Vice" på deras HQ i Williamsburg menar Shane Smith (Vice grundare) att medan han åker till Afrika och rapporterar om kannibalism så skriver The New York Times om surfing. David Carr sitter på andra sidan bordet och slamrar demonstrativt på sin daterade PC. När han får denna förolämpning serverad slutar han skriva och förklarar myndigt:

"Just a sec, time out. Before you ever went there, we've had reporters there reporting on genocide after genocide. Just because you put on a fucking safari helmet and looked at some poop doesn't give you the right to insult what we do. So continue."

I ett senare skede lyckas han genom en gigantisk granskande artikel få ledningen för The Tribune avsatt efter avslöjanden om sexuella trakasserier och lite väl generösa bonussystem. The Tribune var ett mediehus i Chicago som gick i konkurs och köptes upp av giriga gubbar som ville spola ut alla värderingar och etiska stadgar från redaktionen.

Ja, ni hör ju. David Carr är omöjlig att inte älska. Att media som fenomen kommer förändras förstår alla, inklusive David Carr som på senare år lärde sig uppskatta Twitter och andra nymodigheter. Mycket av media består i att via tekniska landvinningar leverera information till folket, och så har det alltid varit. Men jag är övertygad om att det alltid kommer finnas utrymme för välarbetad och påkostad journalistik. Det är naivt att tro att vi skulle kunna upprätthålla ett lika omfattande nyhetsflöde utan att hängivna journalister får resurser nog att genomföra sitt arbete. Någon måste göra grovjobbet, och någon måste betala. Idag ser vi hur Aftonbladet och andra kvällstidningar har givit upp och förvandlas alltmer till klicksajter med kattfilmer och sexistiska rubriker vilket är förfärligt. Vi behöver riktig journalism. Vi behöver David Carr-figurer. Vi behöver någon som granskar makten och stora företag. Någon som brinner för en välberättad historia. Detta behöver inte stå i konflikt med nyskapande digital och social media, inte alls. Tvärtom. Tillsammans uträttar de stordåd.

Se Page One snarast, och beundra för ett ögonblick klassisk grävande journalistik.
Vila i frid, David Carr.

Vill också passa på att Tacka Gamereactor för att de kämpar på med papperstidningen. Det är guld värt.

Oj, den här texten blev lång.

Tack för mig!

HQ