Tanken var ju att jag skulle inkludera mina intryck av hett efterlängtade Dragon's Dogma 2 i artikeln som släpptes förra veckan, men då jag precis har flyttat och blev dessutom helvetiskt förkyld á la Mackans Mancolds™ blev det inte så mycket springande i Capcoms drakfyllda skogar. Spelet blev en av många saker jag tvingades skjuta upp, men jag kunde inte hålla mig från spelkontrollen de sista dagarna, hur mycket det än sved för ögonen. Här kommer alltså lite intryck i påskhelgens tecken:

Jag har aldrig spelat det första Dragon's Dogma tidigare, så själva spelupplägget tog mig på bar gärning. Det kändes först skralt och andefattigt, då jag av någon anledning hade väntat mig ett djupare rollspel. Det skyller jag på att jag precis hade gått över från att ha spelat Baldur's Gate i 400 timmar och behövde helt ställa om hjärnan. Nu vet jag vad jag gör: jag plockar upp och byter ut samtalsvänliga lodisar för att bli starkare på min jakt på... någonting. Det tog ett tag för mig att vänja mig vid detta Pawn-system och hur saker och ting fungerar i denna spelvärld, något som ofta är helt upp till spelaren tacksamt nog. Jag gillar när man inte är så handhållen, även om mina pratvänliga Pawns irriterande nog påminner mig om det mest uppenbara - vilket gjorde att jag stängde av deras dialoger två timmar in i äventyret. Pawns kan också bli äckligt glättiga när de inte gör något annat än bada spelaren i beröm för att man plockade upp en blomma. "Arisen! Thou art, mayhaps, a genious, methinks!"

Det tog alltså några timmar (några av dessa lades på character creator) innan jag väl tog mig in i spelet och mitt intresse började peaka när jag började förstå hur jag kunde variera mina färdigheter. Det finns mycket kul när man väl börjar förstå sig på det hetsiga stridssystemet och det är tillfredställande att hitta taktiker mot större bjässar. Men när storyn börjar komma igång igen kände jag inte riktigt något sug att springa genom det trista uppdragsupplägget. Det är kanske mitt febriga tillstånd, men DD2 är en speluppvelelse som ibland känns fräscht och roligt, ibland lastgammalt och tråkigt. Utforskandet i den öppna världen kan gå från fartfyllt till repetitivt, storyn kan engagera ordentligt i en köttig mellansekvens för att sedan bjuda på dialogsekvenser som doftar Sonic '06, grafiken kan gå från läckert till generiskt. 

Jag är förmodligen för febrig för att säga till något om 30 fps-problemet och jag har inte mycket att säga till om övriga kontroverser såsom mikrotransaktioner och avsaknad av stringtrosor (som alltså inte redan har sagts), men det är en ojämn spelupplevelse än så länge. Jag är medveten om att jag är en Dragon's Dogma-färsking vid det här laget, men det går väldigt upp-o-ner underhållningsmässigt för mig. Jag vill dock se var spelet tar mig när jag väl är klar med skogarna. Nåväl, det var den påsken det. Nu blir det att fortsätta huttra i sängen igen för denna Arisen.

Hoppas ni alla hade en trevlig påskhelg!

Påskharen, är det du?

True Detective-pappan Nic Pizzolato gick nyligen ut med att man minsann inte kan "skylla" på honom för det som händer i den pågående True Detective-säsongen Night Country, och även om detta var en onödig pik mot kollegan Isso López - som nu styr skutan - går det inte att skaka av sig det faktum att True Detective har kört ner sig i diket nu. 

Det återstår två episoder kvar av Night Country, men efter senaste avsnittet lär jag nog inte fortsätta kika. Det finns ingen mystik bakom de frusna kropparna - bara upptinad familjedrama, repetitiva scener och en ton som inte kan bestämma sig för vad den vill vara. Det är samma sak, hela tiden: fallet tar en paus och folk gnäller på varandra över samma saker fram tills de sista tre cliffhanger-minuterna, där det är tänkt att publiken ska bita naglarna i ren spänning. Men nu är det bara fånigt. 

Jag skrattade ordentligt när Foster exempelvis förklarade för TV-publiken att det minsann inte finns spöken, för att sedan låta Navarro förneka att hon såg ett gapande spöke från The Ring. Det var också direkt löjeväckande hur snabbt kustbevaknbingen hittade (och identifierade!) Navarros nakna syrra i det mörka havet på julafton så snabbt, men roligast var den enögde lodisen i slutet som triumferande utropade "We're all in the Night Country now". Åh nej! Snälla, inte Night Country! Inte mer!

Precis som många redan har spekulerat om online tror jag att det fortfarande har något att göra med vattenförgiftning eller något liknande från minverksamheten, men det är svårt att bry sig om historien nu. Det är tydligt att detaljer inte spelar någon roll i denna säsong och Night Country känns mer som en AI-genererad imitation av första säsongens tematik än ett nytt fräscht True Detective-kapitel.

Säsongen är inte slut så det är fortfarande lite väl tidigt att utse Night Country till den sämsta säsongen hittills, men det är väldigt nära. Säsong 2 var också en vilsen berättelse, men som återfann sin mojo mot dess dramariska upplösning. Kan Night Country uppnå samma sak, månne?

Hos mig blir det varken oxfilé eller raketer till nyår, då jag är en av de där griniga gubbarna som sällan firar nyår. Däremot blir det en hel del köttfärs och raketgevär i RoboCop: Rogue City, som jag ville strö lite kärlek över innan 2023 når sitt slut. 

Rogie City är nämligen en filmfantasts våta dröm, det bästa från två världar: en passionerad förening mellan film och TV-spel som tar fram det bästa från Paul Verhoevens ultravåldsamma samhällssatir och TV-spelens potential. Där Robcop 2 kändes som en kylig fortsättning på Alex Murphys karaktär (trean ska vi inte ens tala om) kändes Rogue City som en varm omfamning som stod i direkt kontrast till många av dagens djupt cyniska film- och TV-reboots som verkar hata källmaterialet. I Rogue City finns bara kärlek: kärlek till 80-talsestetiken, kärlek till filmkaraktärerna och kärlek till fansen. 

Det är alltså lätt att förlåta spelets tekniska tillkortakommanden till skillnad från exempelvis Bethesdas låga spelstandard i Starfield, för Rogue City dryper av detaljer som bara riktiga fans kan få till. Det är underbart att uppleva en interaktiv filmuppföljare där man gör Murphy rättvisa och där man får känna sig som Delat Citys fruktade supersnut. Det är fanservice på helt rätt sätt och känns gammaldags på ett sätt som få spel är idag, i positiv bemärkelse: det är "bara" en klassisk shooter där man kan få bonuspoäng för att man skjuter skurkarna i skrevet och det är väl egentligen allt jag önskade mig från ett renodlat Robocop-spel, men det tillkommer såklart så mycket mer välgenomtänkta inslag också.

Det är långt ifrån ett perfekt spel, såklart. Soundmixen är stundtals bedrövlig, röstskådespelet lämnar en hel del att önska och animationerna saknar energin från Verhoevens kultklassiker, men i mitt hjärta är det så perfekt det kan bli. Jag avslutar därmed året med följande replik:

"Excuse Me, I Have To Go. Somewhere There Is A Crime Happening."<br />

Gott nytt år, ditt slem! Och god fortsättning!

Några av de bästa sakerna med sommarlov som lärare är att man äntligen hinner läsa det man aldrig riktigt hann läsa under skolterminerna. Självklart finns det alltid tid läsa utanför jobbtid, men min hjärna har varit extra grötig och trött av allt rättande, all läsning, all bedömning på sistone. Mot slutet av juni kunde hjärnan äntligen andas ut igen och under denna sommar har jag återgått till att skrynkla min stackars gråa substansen, fast på det bästa tänkabara viset: genom att köra hard science fiction som sommarens boktema. Ni vet, hårdkokt sci-fi som inte direkt sparar på tekniska detaljer.

Jag har läst ett flertal böcker i sommar inom denna kategori, där jag bland annat tacklat den populära Three Body Problem, lite klassisk Alastiar Reynolds-rymdopera och Neil Stephenson-historier. Trevlig läsning. 

Inget kom dock ens i närheten av Peter Watts djupt cyniska framtidsvisioner i Blindsight och Echopraxia. Förstnämnda är måhända den bästa boken jag någonsin har läst och detta är den tredje gången jag läser den (jag läser sällan om böcker). Detta för att förbereda mig inför uppföljaren Echopraxia, som visade sig vara underlägsen i direkt jämförelse. Men det är en bok som, likt sin föregångare, fick min hjärna att lysa upp som julgransbelysning. Den knackade på dörrar inom mig som jag inte ens visste fanns där, eller rentav glömt bort existerade. Vi tar det från början för den som inte är bekant med Watts böcker.

Blindsight är en framtidsroman om en besättning augmenterade figurer som kommer i kontakt med utomjordingar i yttre rymden. Vad som börjar som en sedvanlig first contact-roman förvandlas snart till en fenomenal utforskning om intelligensens sanna natur, vad transhumanismens framfart innebär och en god dos filosoferande om mänskligt medvetande. Ah, och denna värld befolkas också av vampyrer, vars märkliga existens blir skräckinjagande trovärdiga när dessa väl förklaras i vetenskaplig detalj. Varför inte! Jag älskar denna skruvade bok, innerligt. 

Echopraxia i sin tur är en "sidequel" som i sin tur utforskar hur människan är biologiskt programmerade att söka efter Gud och hur Gud fungerar som en "process" i detta mörka universum. Här är historieberättandet inte lika vasst och lider lite av en riktningslöshet, men det är också poängen med historien: denna bok kretsar kring en biolog som kastas in i en konflikt mellan augmenterande faktioner som alla har en egen komplicerad agenda i kapplöpningen om att hitta utomjordiskt liv - och han förstår inte varför han har hamnat mitt i denna smet. Det gör inte läsaren heller, oftast. Det är en svår nöt att knäcka, till en början, men jag kan inte sluta tänka på den. Jag kan inte sluta granska den under ett mikroskop, som om jag skulle hitta nytt liv i bakterieform. Den utmanade mig på helt rätt sätt och jag sitter i skrivande stund på att läsa om den, dissikerar den efter svar på tusentals frågor.

För den som söker hjärnskrynklande, cynisk, skrämmande science fiction som undviker alla klyschor i genren är Blindsight den starkaste rekommendationen jag kan ge. För den som vågar sätta tänderna i en djupare utforskning av denna skoningslösa värld kan jag också rekommendera Echopraxia. Ah, för den som är intresserad av dessa böcker kan jag också rekommendera novellen "The Colonel" som fungerar som brygga mellan dessa två böcker. Om havet är mer din grej än rymden, kika in hans Rifters-trilogi istället. Nu när jag tänker efter, läs allt som denna vansinniga man har skrivit. Science fiction blir inte mycket bättre än så här, kan jag lova. Efter detta ska jag nog hoppa över till Greg Egan eller något åt det hållet.

Vad har ni läst i sommar? Något ni rekommenderar? Har ni läst Watts böcker och vad tycker ni om dessa?

Julfirandet för med sig många obligatoriska traditioner och som idag är självklarheter i decembermånad. Julen är ju otänkbar utan Aladdin-boxar som skräpar överallt, den sjukliga julmusiken, Kalle Anka klockan 15:00, chefredaktörens årliga julmatsblogg... och såklart Gamereactors julkalender! Nu har ju fyra luckor öppnats och erbjudit saftiga julklappar till de som är med och deltar i GR:s största tävling. Bland annat kan du vinna en racingratt, biobiljetter och läckra lurar och senare idag öppnas lucka fem!

Missa inte! FÖR BÖVELEN!

Lucka 1

Lucka 2

Lucka 2 (igen)

Lucka 3

Lucka 4