Shyamalans åldersångest imponerar inte

Den som känner mig vet att jag under många år har försvarat M. Night Shyamalans filmkonst, där filmer som Unbreakable, Sjätte Sinnet och The Village fortfarande hör till mina favoritfilmer, någonsin. Med Lady in the Water inleddes dock en mörk, oförsvarbar era för den annars så lovande Hitchcock-alumnen och den slutliga nådastöten kallades Glass: en film så tondöv till sin egen mytologi att George Lucas prequel-trilogi plötsligt inte såg så tokig ut längre. Shyamalan är numera en skugga av sig själv, ett minne blott.

Det borde alltså inte komma som någon större överraskning att hans senaste semesterthriller Old följer samma mönster som hans senaste travestier; spännande idéer som dras ner av ojämnt tempo, usel dialog, kassa skådisar, svaga specialeffekter och allmän misär. Redan från första minuten grimaserar man till barnskådisarnas onaturliga repliker och de platta insatserna från huvudpersonerna. Gael Garcia Bental är en duktig skådespelare, men ser mest förvirrad ut från första till sista filmruta och det är svårt att avgöra om det är Vicky Krieps uttal eller skådespel som påfrestar mig mest. 

Det är stundtals snyggt berättat dock, och för mig som gillar kombinationen av sommar och skräck kommer premissen – där en mystisk kraft får ett antal strandbesökare att åldras overkligt snabbt – att vara tilltalande för likasinnade. Det finns en del glimtar av existentiell ångest om åldrandets värsta sidor och under få stunder lyckas Shyamalan underhålla med sitt härligt vrickade koncept. Tyvärr stannar filmen mest på idéstadiet, då filmen i sin grund inte handlar om något särskilt: det är en överlevarfilm som saknar desperationen, skräcken av att ta sig från helveteskusten och mänskligheten som får oss att bry oss om de arma stackarna. Karaktärer irrar mest omkring och är mer intresserade av att diskutera sina liv än att ta sig därifrån, även om det såklart finns tappra flyktförsök. Det är ett familjedrama utan drama, som är lite för slapp och känslomässigt konsekvenslös för att verkligen få blodet att rusa. Dessutom är slutet så klent att det mest skär sig mot filmens otäckheter och gåtan hade nästan mått bäst av att vara obesvarad.

Det kunde ha varit mycket värre, men talar väl inte särskilt väl om filmen i sig? Det får bli en generös 4/10 från mig. Jag gillar fotot, musiken och en del otäcka scener, men som helhet är det fortsatt frustrerande att se filmskaparen halta så mycket som han gör i både regi och manus. Som om det var något som spottats ut från närmaste streamingtjänst. Jag skulle vilja säga ”bättre kan du Shyamalan”, men det är något jag inte längre är säker på.