Svenska
Blog

The Falcon and the Winter Soldier - bättre som långfilm?

Spoilers ahead!

Efter WandaVision-finalen kändes det som att mer än hälften av innehållet med lätthet hade kunnat klippas bort för att komprimera det hela till en typisk Marvel-timme eller två. Efter tre avsnitt med The Falcon & The Winter Soldier börjar jag undra samma sak; hade man kunnat trimma bort fettet av det vi har sett hittills och slå ihop allt till en tajt 120 minuters thriller? Det är såklart svårt att svara på detta med tre avsnitt kvar, men tre avsnitt in känns det som att många av serieskaparnas idéer mått bättre av att justeras till ett matigt långfilmsmanus.

Avsnitt 2 sitter på många goda idéer, exempelvis. Jag gillar idén att återigen förvandla Captain America till en vandrande propagandadocka och jag uppskattar det faktum att karaktären - som uppenbarligen kommer förvandlas till någon mörk variant av superhjälten - inte är ett rövhål från grunden. Man leker också med tanken om en svart kapten i ett USA som speglar dagens Amerika (kontrasten i betoningen av black före och efter mötet Isalah är lite kul), men det hela är så klumpigt utfört att jag snarare tråkades ut av det klyschiga och fyrkantiga Marvel-dramat. Förutom att hela avsnittet är en dumpning av exposition och scenen med polisen är pinsamt övertydlig är jag inte heller såld på buddy cop-komiken mellan Bucky och Falcon. Jag är inte den som nödvändigtvis kräver massa allvar från mina serietidningsfilmer, men det fumliga och utdragna gnabbet känns påklistrat som bäst och jag hade nästan bytt ut den tråkiga lastbilsscenen mot en tillbakablick med Isalah, istället. Hitta en starkare konflikt mellan Bucky och Falcon, rikta ett skarpare fokus på hur Amerikas (och världens prioriteringar) har förändrats sedan hälften av mänskligheten försvunnit.

The Falcon and the Winter Soldier - bättre som långfilm?

Nu drar jag på mig min ikoniska huva... bara för att ta av mig den 35 sekunder senare

Avsnitt 3 däremot var sanslöst underhållande och satte handlingen i rullning hela vägen. En sak ledde direkt till något annat, till nya karaktärer (som dör två minuter senare), till bekanta ansikten (Sharon Carter som cynisk konsthandlare är kul), till nya platser (Madripoor såg ut som ett buggfritt Night City!) och Zemo användes på ett oväntat vis (även om det kändes lite väl lätt att frigöra honom). Det är fånigt på rätt sätt, men ändå något begränsat i sitt småskaliga TV-format. Historierna är nämligen lite väl utsmetade över varandra och jag känner fortfarande inte av något större hot från de Legend of Korra-doftande supersoldaterna. Påkostade vyer och actionsekvenser kan sekunder senare se ut som något hämtat direkt från valfri Beck-film. Några välgjorda karaktärsmoment kan senare slarvas bort i CW-luktande fånigheter. Starka kontraster som hade kunnat jämnas ut i en mer uppstramad filmintrig med läckra actionsekvenser, för just dessa scener är det ju inte något större fel på (även om just lastbilsjakter sällan är särskilt spännande).

Jag har inte serietidningskunskapen som min kollega Henric "Arean" Petterson besitter, så jag kan inte säga något om hur trogna många av de nya figurerna som Power Broker eller Karl(i) Morgenthau är sina serietidningsvarianter. Däremot kan jag säga att det är lätt att föreställa sig en långfilm av seriens första tre avsnitt, men hittills når väl detta varken upp till de sista Captain America-filmerna. Vi får väl se hur väl manusförfattarna använder de tre resterande avsnitten. Jag hoppas också att den alltid lika strålande Daniel Brühl skakar av sig den där käcka kamratskapen och återgår till den där kusliga baronen som ju kröp under skinnet på Avengers i Civil War...

HQ

Topp 5 Godzilla-rullar

Gareth Edwards Godzilla-tolkning var högst medioker, som räddades av några läckert fotade scener och Desplats musik. Godzilla: King of the Monsters var, i sin tur, en fullständigt horribel röra och kommande Godzilla vs. Kong lär mest troligt stinka apa. Men istället för att klanka ner på Legendarys CGI-giganter i förväg vill jag med detta inlägg hylla den japanske jätteödlans bästa ögonblick på vita duken. Godzilla är nämligen mer än bara en japansk man i en oerhört obekväm fettodräkt som klumpigt svingar armarna för att välta över kartongbyggnader - det är också ren och skär filmskaparmagi, så är du efter en daglig kaiju-dos fram till den nya filmpremiären (som sker den 26 april i Sverige) kanske denna lilla topplista över mina personliga Godzilla-favoriter kan ge dig några härliga filmminnen!

5) Godzilla, Mothra & King Ghidorah: Giant Monsters All-Out Attack
Phew! Vilken titel! Lite av charmen med filmserien är att Godzilla ofta skiftar allians, där han fungerar lika bra som hjälte och som antagonist. I denna explosiva megatitel, som tydligen fungerar som en uppföljare till originalet, är den radioaktive kungen återigen Tokyos terror; ett skrämmande, ostoppbart och hämndfyllt väsen som lever för att skjuta sin laserstråle mot alla som står i sin destruktiva väg. Nu är det uppe till Mothra och Ghidorah (!) att rädda dagen! Svaga människokaraktärer och några fula effekter till trots är detta en lika bisarr som tillfredställande monsterfest som spårar ur på bästa tänkbara sätt.

4) Godzilla vs King Ghidorah
Frågar du vilket Gojiria-fan som helst kommer Godzillas ultimata möte med ärkefienden Ghidorah mest troligt att vara det första som nämns, då denna magnifika monster-mash innehåller allt en potentiell Godzilla-beundrare kan älska: massor av förstörelse, underhållande monsterslakt, härligt knäppa B-filmselement som tidsresande och minnesvärda scener som denna emotionella (och tyvärr dubbade) pärla, som slår de amerikanska filmernas försök till känsloengagemang på tårna. Detta var dessutom den första japanska Godzilla-filmen jag såg sedan jag (tyvärr) introducerades till franchisen via Emmerich-sörjan, så Ghidorah-smisket kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

3) Godzilla (1954)
Trots franchisens många ostiga och barnvänliga tillskott var originalet långt ifrån en solskenshistoria. Faktum är att originalet från 1954 är en mörk och deprimerande historia som använde Godzilla som bärare av apokalypsens fana - en oförstörbar dödsbringare, ett resultat av ett av mänsklighetens värsta krigsbrott. Även om effekterna inte har åldrats särskilt väl i dag det svårt att slå en klassiker med ett så starkt budskap, där fokus ofta låg på Godzillas offer och Japans djupa sår efter atombombningarna snarare än fräcka explosioner.

2) Shin Godzilla
När vi på filmredaktionen utsåg decenniets bästa filmer förra året placerade vi Evangelion-skaparen Hideaki Annos flerfladigt prisbelönade nytolkning på en välförtjänt plats. Inte nog med att denna publiksuccé var ett tydligt kärleksbrev till franchisen, det var också en spektakulär återuppfinning av helvetesödlan, som här visar upp sig i sin mest skräckinjagande och mäktigaste form någonsin. 80 % av filmen må utspela sig i snackiga konferensrum, men den politiska intrigen om politikernas katastrofhantering och Japans plats i världsordningen fungerar väl för att karaktärerna aldrig förvandlas till karikatyrer och påhittigheten hos de udda outsider-figurerna är lika smittsam som Gojiras radioaktiva spår. Dessutom står Shin Godzilla för filmseriens mest fasaväckande slut, där filmens 30 sista sekunder fortfarande lyckas krypa under mitt skinn...

1) Godzilla vs. Destroyah
Om Shin Godzilla uppvisade en svårt plågad varelse med förkolnade armar, som inte kunde göra annat än att blöda radioaktivitet och förinta allt i sin väg, visade Godzilla vs. Destroyah vilken tragisk figur faktiskt är. För ingen trodde väl att Godzillas död skulle vara så hjärtskärande och tårdrypande? Att se den majestätiske jätte brytas ner på det här viset gjorde genuint ont när jag såg denna som pojkspoling med monstermani. Bara Akira Ifukubes musik gjorde att den tragiska slutscenen hörde hemma i samma tårdränkta dödsscen-hall of fame som Mufasa, Järnjätten, Landet för Längesedan, osv. Om Kong (eller MechaGodzilla) skulle få för sig att puckla sönder denna popkulturella ikon i den nya filmen hoppas jag att dennes dödsscen är minst lika minnesvärd som Godzilla vs. Destroyah - min personliga favorit i Tohos monstruösa franchise. Har du någon Godzilla-favorit?

Hedersplatser: Godzilla vs. Mothra, Return of Godzilla, Final Wars, Godzilla 2000

Topp 5 Godzilla-rullar

HQ
The Falcon and the Winter Soldier ser kul ut

The Falcon and the Winter Soldier ser kul ut

För den som inte är det minsta sportintresserad är mega-eventet Super Bowl (som undertecknad) mest synonymt med mysiga reklamsnuttar (Scissorhands-reklamen är fantastisk) och såklart maffiga filmtrailers, men i år var det verkligen inte mycket som stack ut. Det är inte så konstigt med tanke på det osäkra tillstånd många av dessa blockbusters befinner sig i just nu, då flera av förra årets storfilmer redan försenats två-tre gånger. Förutom att min eminenta kollega Ranta redan sågat sönder och samman Shyamalans unkna thriller-klipp och Coming 2 America-trailern var mest en nedbantad version av trailern som släpptes för ett tag sedan kändes det mesta som gammal skåpmat och det var väl The Falcon and the Winter Soldier-trailern som såg tillräckligt fräscht ut för att koras till trailern-vinnaren.

Nej, jag förväntar mig inte direkt något storverk från actionserien och trailern i sig är inte banbrytande på något vis, men det faktum att påkostade Marvel-produktioner har börjat sändas på en streamingtjänst är en ytterst bekväm tanke. WandaVision är som sagt en lovande start på den nya Marvel-fasen och att Falcon & Winter Soldier letar sig in i en TV nära dig den 19 mars gör mig rätt superhjältesugen. Det är kul actionspäckad serietidningsunderhållning (som inte är CW:s förkastliga skräp), svulstig sådan, är corona-säker underhållning för tillfället och jag hoppas nu att Black Widow-filmen följer trenden som påbörjades med Mulan förra året, det vill säga att filmens släpps digitalt för ett lite dyrare VOD-pris. Raya and the Last Dragon kommer att släppas digitalt i mars för ett Premium Access-pris på 249 kronor, vilket inte känns så tokigt om man exempelvis är flera i hushållet, och det vore ärligt talat inte så dumt av Disney att göra samma sak med Black Widow. Filmindustrin håller fortfarande andan i dessa pandemitider, så varför inte ta det osäkra före det osäkra?

Fram tills dess lär The Falcon and The Winter Soldier släcka Marvel-törsten för de som inte föll för WandaVisions sitcom-inramning. Det är ju såklart inte samma sak utan den karismatiske Chris Evans, men jag ser fram emot att se den något underskattade Daniel Bruhl som en maskförsedd värsting och den omaka kompis-dynamiken mellan titelfiguren lär underhålla (även om stirrtävlingen i trailern kändes lite fånigt).

Hur ser du på den påbörjade Marvel-fasen? Hur ser dina förväntningar ut på Falcon-serien, Loki-showen, Black Widow-filmen och kommande The Eternals?

Mandalorian blir bättre och bättre [S02E05] (Spoilers)

Den eminenta TV-serien The Clone Wars avslutades ju egentligen för flera månader sedan, men det var först igår som svenskar har kunnat ta del av den spektakulära seriefinalen och det var precis så hjärtskärande bitterljuvt som jag hade hoppats på. The Clone Wars överhuvudtaget är det bästa som har hänt Star Wars-franchisen sedan, ja, Genndy Tartakovsky startade klonkrigen hos Cartoon Network för så många år sedan. Därför är det tacksamt att Filonis lilla universum har smält över till The Mandalorian, för den pågående rymdvästern blir bara bättre och bättre - särskilt nu när Ahsoka Tano äntligen har gjort sin live action-debut.

Jag menar, här snackar vi renodlad fanservice. Först Bo-Katan, sedan Ahsoka - en av de bästa Star Wars-karaktärerna någonsin - och nämnandet av Thrawn? Favreau och Filoni kittlar fansens Star Wars-intresse på ett sätt som varken Rian Johnson eller J.J. Abrams lyckades med i den senaste filmtrilogin. Kommer Thrawn (förhoppnings spelad av Lars Mikkelsen) att göra en cameo i denna serie, måntro? Betyder det också att vi kanske också får skymta live action-varianter av Rebels-figurerna Ezra och Sabine? Vi lär återse Rex och Boba Fett ganska snart i The Mandalorian, men det är sällan jag verkligen är så här taggad på nästa avsnitt. Clone Wars- och Rebels-karaktärerna lockar såklart, men främst för att Mandos resa faktiskt börjar köttas ut lite - hur långsamt det än må vara.

Dawson var visserligen lite väl stel som Ahsoka med tanke på hur uttrycksfull hennes animerade gestaltning är, men hon lyckades också fånga karaktärens essens och Filonis regi var skarp, fokuserad och fängslande i sin samurajdoftande Kurosawa-ton. Det är också skickligt hur serieskaparna introducerar dessa fanfavoriter utan att figurerna känns alltför främmande för nya fans då det märks att dessa sitter på härligt mycket Star Wars-historik. Ja, fortsätter det att vara så här trevligt fram till nästa säsong så bör Favreau och Filoni snart börja jobba på en Star Wars-film - dessa två herrar är utan tvekan Star Wars framtid.

Mandalorian blir bättre och bättre [S02E05] (Spoilers)

Dune-trailern är spektakulär

Dune-trailern är spektakulär

"He who controls the spice, controls the universe..."

Jag är ett med Muad'Dib. Ett med Arrakis förrädiska sanddynor. Den första officiella trailern till Denis Villeneuves påkostade filmtolkning av Frank Herberts monumentala science fiction-epos är äntligen här och likt den värdefulla kryddan i den mystiska sandplaneten har jag förbrukat, knarkat trailern tills ögonen fått en djup, mörkblå nyans. Ursäkta språket, men helvete vad bra detta kommer att bli. Allt ser rätt ut. Dräkterna, den torra atmosfären, politikens svekfulla skuggorna, avlägset, ödsligt, profetiskt, magiskt... denna Dune-yra kommer att vara hela natten lång. Det är dags att damma av Herberts gamla klassiker och förlora mig själv igen i denna filosofiska, religiösa genre-Bibel. Ah-h-h-h - vilken trailer! Vad tycker du om trailern, kära läsare? Är du lika lyrisk som denna svamlande skribent?