Dune - IMAX

Filmrecension

I helgen var det äntligen dags, jag och kompisgänget bänkade oss i IMAX-salongen på Bergakungen här i Göteborg för att se “Villenöös” version av Dune. Detta var första gången jag såg film i en IMAX-klassad salong och filmen var extremt bra lämpad för formatet. Så till att börja med är biljettpriset 100kr dyrare än i en vanlig salong, men för detta får du überbekväma lädersäten med ställbara ryggstöd och benstöd, samt ett eget litet bord att ställa dricka/snacks på. Detta kombinerat med extremt stor bild samt det bästa surround-ljudet jag upplevt i en biograf gjorde att upplevelsen var minst sagt värt det. Den enorma världen som byggs upp i Dune, med svepande bilder över de vackra sanddynerna, gigantiska rymdskepp och såklart de massiva sandmaskarna gör att filmen är som gjord för att se i IMAX. Villeneuve menade allvar när han sa att filmen är gjord för bio.

Men hur står sig filmen berättarmässigt då? Jo som det säkert inte undgått någon är detta alltså första halvan av boken och det är en hel del exposition/världsbyggande som ska få plats i filmens 2,5 timme långa speltid. Detta sköts dock galant och för egen del hade jag gärna sett att filmen varit lite längre ändå för att jag bara vill veta mer. Men även vissa dramatiska beats skulle möjligen behöva lite mer utveckling. I boken kontra filmen vill jag minnas att det är betydligt mer intrigmakeri som föregår (spoiler) ett visst förräderi. 

Den emotionella kärnan i filmen ligger dold bakom militärisk organisation, adelns intriger  och spice-kryddans rus, men tillåts komma fram och skina i prestationerna av vår egen Rebecca Ferguson och vattumannen Jason Momoa. Dessa båda bjuder på mänsklig värme och är ovärderliga byggstenar i den unge Paul Atreides utveckling, välspelad av Timothy Chalamet. Men kanske hade jag önskat en tydligare karaktärsbåge för vår protagonist Paul, men det kan vara priset man får betala av att dela upp en bok i två filmer. Ska sägas att filmen är otroligt väl rollsatt, skådespelarna känns som klippta och skurna i sina roller. Vissa ändringar har dock gjorts, karaktären Kynes har ändrats till kvinna och Fergusons Lady Jessica har ändrats till att vara lite känslosammare. Detta är ändringar som jag försvarar då man alltid måste göra kompromisser vid mediumbyte från bok till film. Lady Jessica framstår exempelvis som mer sympatisk vilket gör det betydligt lättare att knyta ann till familjen Atreides. På samma vis har Baron Harkonnens hemskheter, spelad av en annan svensk: Stellan Skarsgård, tonats ned. Han är ond och obehaglig nog som filmens antagonist utan att ta med de pedofiltendenser som finns i boken. 

Så för att sammanfatta är Dune en fantastisk film, som trots att den bara avhandlar en halv bok står stadigt på egna ben och tål att jämföras med andra giganter som Star Wars, Star Trek och Sagan om ringen. Bildspråket är vackert och överträffar Villeneuves tidigare filmer som Arrival och Blade Runner 2049. Även musiken av Hans Zimmer är superb, men om detta rådde det på förhand inga tvivel efter den mannens meritlista. Efter 2,5 timme i biosalongen ville jag genast se mer så låt oss nu hoppas att väntan på Dune 2 inte blir alltför lång. Till dess ska jag kanske se den på bio igen och definitivt inhandla den på 4k blu-ray när den släpps.

Bild: 10/10 (foto, bildspråk, kvalitet)

Ljud: 10/10 (ljudbild, effekter, musik)

Filmen: 8/10 (manus, skådespeleri, regi, klippning)

Totalt: 9/10