När det under gårdagskvällen blev dags för det första biobesöket på över ett år föll valet av film något otippat på tortyrskräckisen Spiral: From the Legacy of Saw. Den nionde installationen i Saw-serien.

Och herregud vilket skräp. Tidernas mest förutsägbara handling (vi snackar provocerande dålig med vändningar möjliga att lista ut redan fem minuter in i filmen), samma typ av skakiga och ryckiga nu-metal-musikvideoaktiga filmspråk som förpestat de tidigare delarna, en totalt felcastad Chris Rock i huvudrollen som hela tiden ser ut att hålla inne en nysning och skriker ut lite drygt nittiosex procent av replikerna som om han pratar med en mycket gammal (och extremt döv) tant, Samuel L. Jackson i lösmustaschen som gud glömde, en mördare som låter exakt som Sheldon i The Big Bang Theory, trötta klyschfyllda dialoger som drunknar i diverse böjningar av "fuck" och "motherfucker", birollsinnehavare som skulle behöva skämmas för sig även i en Sharknado-rulle, klumpig exposition så inåt helskotta samt ett enda stort antiklimax till slut som knappast kan göra en endaste själ sugen på att någonsin se en fortsättning på det här eländet.

Första fällan lyfter dock upp betyget ett litet, litet snäpp. Där snackar vi snillrikt äckelpäcklande som fick åtminstone mig att skrynkla ihop nyllet och känna stort obehag. Det blir till och med en gnutta spännande under de få minuter som filmen fokuserar på den inledande dödsfällan. Men så fort den avklarats störtdyker kvalitén och jag skulle nog vilja påstå av det här är den sämsta Saw-filmen som, åtminstone hittills, sett dagens ljus.

Det är alltid lika roligt att bli glatt överraskad. Som när jag häromkvällen slog mig ned med noir-doftande dramakomedin The Kid Detective. En kanadensisk film från ifjol som seglat väldigt mycket under radarn, men som jag efter några rekommendationer här och där bestämde mig för att kika lite närmare på.

Berättelsen kretsar kring privatdetektiven Abe Applebaum, en man i trettioårsåldern som en gång i tiden var hela småstaden Willowbrooks älskling då han som barn jobbade som en slags Kalle Blomkvist-detektiv och löste diverse småbrott runtom i staden, men som efter en tragisk händelse med en försvunnen barndomsvän hamnat i en spiral av depression och missbruk. Trots detta fortsätter han arbeta som privatdetektiv och när ett mordfall plötsligt dyker upp på hans bord, så ser han det som en möjlighet att hitta tillbaka till sin ungdoms glansdagar och återigen vinna stadens kärlek och respekt.

The Kid Detective känns som ett enda stort härligt hopkok av filmer som Kiss Kiss Bang Bang, The Royal Tenenbaums, Gene Hackman-pärlan Night Moves och The Nice Guys. Vi skulle även kunna slänga in en liten gnutta The Last Boy Scout (minus stora explosioner, skottlossningar och i stort sett allt annat från den filmen som inte har med Bruce Willis avdankade privatdetektiv att göra) för att få med ytterligare en film som kunggubben Shane Black skrivit och som The Kid Detective verkligen tagit inspiration från. Den är ömsom riktigt rolig, ömsom gripande och faktiskt även lite spännande mellan varven. Visst, säcken hade kunnat knytas ihop lite bättre (och mindre stressat) och jag hade önskat ännu mer tillbakablickar med en ung Abe, men på de stora hela tycker jag att The Kid Detective lämnar en mycket nyfiken på att se vad regissören/manusförfattaren Evan Morgan kommer att koka ihop härnäst.

Adam Brody är dessutom strålande i huvudrollen. Vi snackar karriärsbästa från en kille som tidigare gjort bra ifrån sig, men aldrig riktigt lämnat ifrån sig något som direkt stuckit ut och fastnat i minnet. Här är han dock fullkomligt magnetisk och balanserar snyggt mellan filmens tyngre bitar (med droger och psykiska problem) och mer skruvat humoristiska inslag. Han har också fint sällskap av Jesse Noah Gruman som spelar Abe i tillbakablickarna, Sophie Nélisse som bildar en skön detektivduo med Abe och gamle karaktärsskådespelaren Peter MacNeill som är en sån där gubbe du inte kommer känna igen namnet på, men som du direkt du ser honom kommer känna igen från ett tjugotal andra rullar du sett genom åren.

The Kid Detective får två Ranta-tummar upp och mina varmaste rekommendationer.

Jag tror att vi alla tänkte samma Gert Fylking-doftande sak när den där übervåldsamma, supermustiga och allmänt köttiga trailern till Mortal Kombat-filmen släpptes tidigare i år. Att det efter många sorger äntligen verkade ha blivit dags för en kärleksfull och trogen TV-spelsadaptation som skulle fånga upp precis rätt mängd våld, slafs och blodsprut som vi alla förväntar oss av en Mortal Kombat-filmatisering.

Efter att ha sett filmen känns det, märkligt nog, som att den är både bättre och sämre än vad jag hade förväntat mig.

Bättre för att den faktiskt påminner om spelen mellan varven och för att det absolut inte sparas på slafset samt att Sub-Zero är så djävulusisk supercool att han borde fått en egen film istället. Sämre för att den lyckas med konststycket att slänga in en ännu sämre skådespelare än Christopher Lambert till att spela Raiden, lägga alldeles för mycket fokus läggs på den totalt ointressanta Cole Young (som blir cirkus sju resor värre av att spelas av träbocken Lewis Tan), spendera stora delar av filmen i gråbruna grottmiljöer som mer än någonting annat ger känslan av att budgeten inte riktigt räckte till, missa öppet mål genom att inte ha någon riktig turnering (!) och att köra alldeles för hård fanservice som ger känslan av mindre lyckad fanfilm på Youtube när man slänger in fraser som "Flawless victory" och "Fatality". Det är alltså berg och djupa dalar under filmens gång. Under sina finaste stunder, främst under inledande tjugo minuterna, så är Mortal Kombat förvånansvärt underhållande och karaktärer som Sub-Zero, Jax och i viss mån Scorpion är coola katter som höjer filmen med sin blotta närvaro.

Men det går rätt snabbt utför, tyvärr. Så fort handlingen vänder fokus till att karaktärerna ska träna upp sig inför den kommande turneringen blir det hela rätt så ointressant och att låta bedövande tråkiga karaktären Cole Young (vars familjesituation gränsar till att kännas lika udda som i Bröderna Cartwright där han ser ut att vara i stort sett två år äldre än sin dotter) vara filmens huvudfokus känns så ofattbart korkat att man knappt vet var man ska ta vägen. Striderna räddar upp en del, men många känns i ärlighetens namn rätt lama och koreografin samt CGI-effekterna lämnar mycket att önska. Det hela hjälps inte heller av att skådespeleriet är skitnödigt i stort sett rakt igenom. Undantag finns. Joe Taslim är bra, precis som Hiroyuki Sanada och Mehcad Brooks, men övriga i ensemblen är verkligen hopplöst usla. Förutom tidigare nämnda träbock Lewis Tan, så är duon Ludi Lin och Max Huang som spelar Liu Kang respektive Kung Lao så värdelösa att det gränsar till att kännas som att se något ur gamla komedipärlan Kung Pow: Enter the Fist.

Jag hoppas ändå på en uppföljare som förhoppningsvis lägger fokus på rätt grejer (turnering, pretty please?) och låter Sub-Zero få en betydligt större och mer betydande roll i rumpsmisket.

Jag borde väl kanske skruva ned förväntningarna på en gång. Lika bra för att slippa uppleva den svidande besvikelsen om Edgar Wrights kommande Last Night in SoHo blir lika kass som Baby Driver eller The World's End.

Men hur ska jag kunna göra det? Den ser ju fullkomligt magisk ut i alltifrån Suspiria-doftande färgerna, den otäcka stämningen (Petula Clark-dängan Downtown har aldrig varit kusligare), härligt skruvade handlingen (tidshoppen bäddar för något riktigt intressant) och en mycket spännande rollbesättning med grymma duon Anya Taylor-Joy / Thomasin McKenzie i huvudrollerna och gamla rävar som Diana Rigg och Terence Stamp i biroller.

Jag. Kan. Knappt. Bärga. Mig.

Premiär blir den 29:e oktober och trailern njuter du av här.

Netflix smiskade upp deras superhjälteserie Jupiter's Legacy i förra veckan. En serie som jag tycker att det pratats förvånansvärt lite om - speciellt med tanke på att den baseras på Kick-Ass-gubben Mark Millars hyllade serieförlaga (om en familj med superhjältar) och att superhjältar under de senaste tretton åren ju varit något av det hetaste man kan satsa på i såväl film som TV-serieform. Ändå har det varit i stort sett knäpptyst om denna.

Efter att ha tagit mig genom samtliga åtta avsnitt tror jag nog att jag förstår varför det varit så tyst kring den. För Jupiter's Legacy är tyvärr ingen höjdare. En serie sprängfylld med idéer, men som i utförandet mest känns som en rätt trött efterapning av såväl The Boys som Invincible, båda serier som Amazon producerat och som är så många ljusår bättre än denna att det nästan blir lite sorgligt. Varningsklockorna borde förstås ha börjat ringa hos mig redan när det stod klart att Daredevil-showrunnern Stephen S. DeKnight hoppade av halvvägs in i inspelningen på grund av "kreativa meningsskiljaktigheter". Ändå tog jag mig tiden att se klart den. Hoppades in i det sista att kvalitén skulle vända och att bitarna till slut skulle falla på plats. Men icke.

Jupiter's Legacy försöker verkligen så det knakar att, precis som The Boys och Invincible, vara en mörk och skitig superhjältetolkning där drogmissbruk, trasiga familjerelationer och våldsamheter varvas med svart humor fylld av könsord och svordomar till höger och vänster. Men grejen är bara den att nyss nämnda serier lyckats så ofantligt mycket bättre med den mixen att det här mest bara framstår som en menlös soppa som knappast hjälps av det faktum att skådespelarensemblen känns ordentligt klen. Träbocken Josh Duhamel är såklart stilig som tusan (speciellt i sina skräddarsydda kostymer under tillbakablickarna), men har varken den pondus eller den karisma som hans Stålmannen-figur i huvudrollen kräver och alla hans mästrande föreläsningar om vikten av att leva sitt liv efter en stark moralkod tröttnar man på redan två sekunder in i första avsnittet (och mer kommer det). Än värre är hans barn i serien. Andrew Horton ser mest bara skitnödig ut och Elena Kampouris gör inget annat än att knalla runt med tårfyllda ögon.

Och även om jag förstår grejen med att visa upp tillbakablickar för att ge oss tittare en inblick i hur karaktärerna utvecklats genom åren och händelser som format dem, så går det liksom inte att blunda för hur klumpigt det hela inkluderats i berättelsen. Varje gång som en tillbakablick används i serien tvärdör det momentum som berättelsen försöker bygga upp. Lägg därtill svaga CGI-effekter, humor som sällan och aldrig träffar rätt i balansen mellan Bolibompa-slapstick och Deadpool-doftande svordomsharanger samt svintråkiga skurkar som mest bara känns som figurer som av förståeliga skäl inte ens platsade i gamla Stålis-serien Lois & Clark.

Skippa denna och se The Boys och Invincible istället.