Det är lite standard att sammanfatta året i en blogg när året nu närmar sig sitt slut - och bara för att vara lite som alla andra tänker jag här bjuda er läsare på min topplista över film- och musikåret 2008.

Årets bästa film.
¤The Dark Knight
......

Nolans oklanderliga regi, Ledgers magiska insats som Jokern, Batman grymma röst (jo, den rockar, vad folk än säger), de häftiga actionscenerna, musiken, stämningen och det faktum att samtliga skådespelare (inte bara Ledger) var närmast obehagligt bra i sina roller är bara några av anledningarna till att The Dark Knight är årets film 2008. Jag älskade varenda sekund av den. Mer och mer för varje gång jag såg den (jag såg den 3 gånger på bio i år). Ett verkligt mästerverk som kommer att stå sig som den bästa superhjältefilmen många år framöver.

Bubblare (utan någon inbördes ordning): Hellboy 2: The Golden Army, Kung-Fu Panda, Dan In Real Life, How To Lose Friends & Alienate People, Iron Man, Rambo, No Country For Old Men, Juno, Tropic Thunder, Taken, Låt den rätte komma in.

Årets sämsta film.
¤Hellride
......

Larry Bishops pinsamma försök att vara lika häftig som polaren Quentin Tarantino är en av de sämsta filmerna som någonsin gjorts. Petter belönade filmen med en etta på våran betygsskala och sällan har det betyget känts lika talande. Hellride är verkligen helt utan förtjänster och det krystade manuset, den hemska klippningen, det urusla skådespeleriet och den vidriga musiken saknar motstycke i årets filmskörd.

Bubblare: Jiddra inte med Zohan, The Happening, Shutter (2008), Righteous Kill, Meet the Spartans.

Årets bästa låt.
¤Coldplay - Viva La Vida
......

Albumet i sig kanske inte levde upp till de högt ställda förväntningarna, men Viva La Vida är likt förbannat årets bästa låt. Ingen låt har spelats lika mycket som denna. I bilen. I huset. På fester. På jobbet. På joggingrundor. På alla möjliga ställen och tillfällen. Att texten är en enda soppa av nonsenslyrik spelar ingen som helst roll då Viva La Vida känns så tidlös att man skulle kunna tro att den alltid funnits i ens spellista. Idol-deltagaren Johan Palms avrättning av låten kommer inte heller att glömmas och vid tillfälle ska prygel medelst en jävligt stor gravad lax delas ut till nyssnämnde klåpare.

Bubblare: Glasvegas - Flowers and Football Tops, The Killers - Spaceman, Die Toten Hosen - Alles Was War, No Fun At All - Reckless (I don't wanna), Håkan Hellström - För en lång, lång tid, Parken - Jag har varit vilsen, Lisa, No Use For A Name - Sleeping Between Trucks, Keane - Better Than This, Markus Krunegård - Jag är en vampyr, Dragonforce - Reasons To Live.

Årets sämsta låt.
¤Takida - Curly Sue
......

Fortfarande på tapeten trots många år på nacken och fortfarande lika vedervärdig att lyssna på. Sångarens krystade sångröst som påminner om ljuden man utbrister då man försöker klämma fram någonting under en svårartad förstoppning är lika hemsk nu som då den spelades första gången.

Bubblare: Alldeles för många.

Årets hjärtvärmare.
¤Caroline Seveson
......

Sveriges vackraste kvinna.

Med detta sagt vill jag önska er läsare ett riktigt gott nytt år och hoppas att ni under 2009 kommer att fortsätta läsa min filmblogg som förhoppningsvis bara kommer bli bättre och bättre med tiden. Ta det nu lugnt med raketerna ikväll, missa för allt i världen Grevinnan & Betjänten (som aldrig någonsin varit rolig) och glöm inte att skåla in det nya året med världens bästa nyårsdryck: Pommac.

Ha det så bra!

Det här inlägget är självfallet mest tänkt för alla er som någongång sett på David Lynchs och Mark Frosts mästerliga TV-serie Twin Peaks som för första gången sändes i början av 90-talet på svensk TV. Många kanske missade den då. Jag vet att jag gjorde det - med undantag för en gång då jag råkade zappa in på SVT bara för att få se en läbbig scen där en gråhårig och långhårig man med ett oerhört obehagligt ansiktsuttryck klättrar över en soffa och liksom hoppar ut genom TV-rutan. Jag förstod inte vem han har eller vilken funktion han fyllde i serien, men hans intensiva blick förföljde mig under en lång tid framöver. Jag var 4 år gammal och sov inget den natten. Inte nästa natt heller. Det är mitt första riktiga minne av Twin Peaks.

Nästa minne är 11 år senare. Högstadiet. Sommarlov. Ett sommarjobb i en hotellreception. Mycket att göra på dagarna, mindre på kvällarna. Således mycket tid för att titta på TV. Dock dåligt utbud med M.A.S.H eller Kvinnofängelset som enda egentliga alternativ. Zappar vidare. En bekant musikslinga fångar mitt intresse. Jag kan inte sätta fingret på vart jag hört slingan tidigare, men inser sen att den är oerhört populär på diverse avslappningsskivor. Musiken var ledmotivet till Twin Peaks. Angelo Badalamentis underbara "Falling" som kan vara det vackraste människan skapat i musikväg. Programmet som visades på TV3 har ni förstås redan listat ut. Det var Twin Peaks och som en skänk från ovan gav det mig glädje i den dystra hotellreceptionen. Man körde en slags minivariant av ett Twin Peaks-maraton. Först pilotavsnittet, sen två avsnitt på raken. Halleluja. Det tog bara 2 minuter av pilotavsnittet, sen var jag fast. Den liknande ingenting som jag hade sett förut och den mystiska och onaturliga stämningen trollband mig totalt.

Efter att ha introducerats för serien den där natten i hotellreceptionen fanns det inga andra alternativ än att beställa hem hela rasket på VHS. Ah, the good ol´days med slitna VHS-band. Det tog mig tre veckor att plöja igenom hela serien och även om jag kanske inte var helt tillfreds med hur det hela slutade (det är jag fortfarande inte), så var det en resa utöver det vanliga. Man kunde liksom inte göra annat än att älska den otroliga blandningen av genrer som Lynch och Frost så enkelt väver in till en mästerlig helhet. Det är spänning, kärlek, humor, skräck, drama, science-fiction, musikal, dansnummer och kanske bäst av allt: den hyllar pajer i olika former genom massvis av härliga dialoger där huvudpersonen Dale Cooper låter oss tittare ta del av hans enorma kärlek för dessa sötsaker. Helst tillsammans med en kopp med becksvart kaffe. Bara i Twin Peaks kan såna dialoger kännas magiska snarare än som ren utfyllnad.

Det är det som är den största charmen med hela produktionen. Hur allting, hur flummigt det än är, känns så himla naturligt. Många klagade och klagar förvisso än idag över hur säsong 2 flummade ut för mycket och att serien i sitt slutskede var snudd på outhärdlig med alla knepiga inslag. Jag känner snarare så att dessa inslag bara höjde seriens redan grymma produktionsvärden och gjorde den ännu mer...säregen.

Men nu babblar jag, det är lätt att göra det när man talar om Twin Peaks som varit min favoritserie ända sen jag tog mig igenom den första gången. Jag kommer aldrig tröttna på att babbla om den och varje gång jag får tillfället att rekommendera den för någon, så ser jag till att verkligen sälja in den. Den kräver en del av tittaren, men det man får tillbaka i form av oförglömliga intryck är värt all hjärngympa i världen. Jag kan omöjligt säga att just du som läser detta kommer att uppskatta serien - men jag vet att den förtjänar en ärlig chans att bevisa sin storhet för dig.

Här nedan listar jag mina 5-favoritögonblick ur serien och spoilers förekommer av förståeliga anledningar.

#5. När jätten uppenbarar sig för Cooper med tre meddelanden till honom. "There's a man in a smiling bag", "Without chemicals he points" och den klassiska repliken som mer än väl kännetecknar Twin Peaks magi; "The Owls are not what they seem". Denna scen är David Lynch när han är som allra bäst, flummig, men med en djupare mening.
Vi får sen veta vad jätten menar med sina meddelanden och det är oerhört spännande att se vart de leder Cooper. Speciellt bra blir det när majoren kommer med uppgifter (som styrker vad jätten sagt) som sätter oss alla i chocktillstånd och känner samma ilningar som Cooper förmodligen drabbas av i just det ögonblicket.

#4. När Leland får ett telefonsamtal från sin fru Sarah. Platsen är lobbyn i The Great Northern och Sarah är orolig över att hon inte kan hitta sin dotter Laura. Ingen tycks veta var hon är, vi tittare vet dock att hon är död eftersom den här scenen är från det första avsnittet och för att vi bara några minuter innan telefonsamtalet bevittnat när sheriff Truman förskräckt sagt "Åh herregud, det är Laura Palmer" - efter att ha öppnat plasten hon lindats in i.
Leland har självklart inget svar på frågan och försöker trösta Sarah med att "hon är säkert med Bobby". Sen kommer sheriff Truman in i lobbyn och Leland hör hur han frågar efter "Leland Palmer" av receptionisten. Kalla kårar sprids. Leland säger ganska dämpat, som om han anar det värsta, "sheriff Truman" och Sarah blir alldeles panikslagen på andra sidan luren när även hon uppfattar orden. Vad kan sheriffen vilja? När han sen berättar för Leland vad som hänt exploderar sorgen både hos oss tittare och Lauras föräldrar. Den som inte känner sig nedstämd/sorgsen under denna scen är antingen robot eller född utan tårkanaler och känslor.

#3. När Cooper bett Harry att be en av Bookhouse-boysgrabbarna möta upp på Great Northern, Cooper vill ha den bästa och säger att det är bättre om Harry inte frågar vad denna person behövs till. Harry nickar sådär instämmande som bara mysiga Harry kan göra och säger "han kommer vara där". Några andra scener passerar förbi våra ögon och sen är vi där, Great Northern, baren, Cooper sitter och väntar.
Vi ser att någon kommer gåendes mot honom, men vi vet inte vem. Sen ser vi det. Harry sätter sig på stolen och Cooper ser förvånad ut. "Är han här?" frågar Cooper undrades, "Han är här" säger Harry med ett leende. Cooper kollar på Harry en stund innan det går upp för han att Harry skickat sig själv. En fantastisk scen som visar vilka grymma vänner de två herrarna blivit.

#2. När FBI-agenten Albert Rosenfield som tidigare betett sig så illa mot sheriff Truman och egentligen alla andra i Twin Peaks levererar en av de vackraste replikerna som någonsin yttrats i serien. Ackompanjerad av den fantastiska "Falling"säger han följande;
You listen to me. While I will admit to a certain cynicism, the fact is that I am a nay-sayer and hatchet man in the fight against violence. I pride myself in taking a punch and I'll gladly take another, because I choose to live my life in the company of Gandhi and King. My concerns are global. I reject absolutely revenge, aggression, and retaliation. The foundation of such a method...is love. I love you, Sheriff Truman.
Det är det sista som verkligen griper tag i en. I Love you, Sheriff Truman. Lika oväntat som det är vackert berör det en på sätt man inte trodde var möjliga. Man blir varm i hela kroppen och leendet på ens läppar är så stort att öronen fungerar som gräns för hur långt det kan dras. Finns att avnjuta på; http://www.youtube.com/watch?v=GS2zU6YPl24

#1. När Cooper, Harry och Annie sitter på RR-cafét och Cooper berättar ett skämt för Annie. Det är det finaste ögonblicket i en TV-serie, någonsin. Svårt som tusan att beskriva med ord då det är stämningen som gör det så bra. Musiken hörs i bakgrunden (som alltid magisk), det dricks kaffe och Annie och Harry spetsar öronen för att lyssna vad Cooper har att säga. Ett ögonblick av tystnad, sen kommer det.
Two penguins were walking across an iceberg. One penguin turned to the second penguin and said, "You look like you're wearing a tuxedo." and the second penguin said,"Maybe I am."
Egentligen inget extremt underhållande i skämtet, men bara det faktum att Cooper beslutar sig för att berätta ett skämt åt en person som han så uppenbart tycker om är fantastiskt att bevittna och värmen i ens kropp är enorm. Twin Peaks må vara fylld av underbara ögonblick, men det här slår allt. Finaste scenen någonsin. Alla serier inräknade.

När de första bilderna från den kommande actionfilmen G.I. Joe: Rise of Cobra kablades ut på nätet kunde jag inte göra annat än att sucka högljutt och lägga pannan i såna där avgrundsdjupa veck som bara uppstår då man känner sig riktigt plågad över någonting. Det såg helt enkelt bedrövligt ut. Karaktärerna som man hade vuxit upp med (jag var en sucker för G.I. Joe eller Action Force som dessa actionfigurer hette i Sverige under 80- och 90-talet) hade inte alls de utmärkande och väldigt varierande klädesplaggen som de bar i originalutförandet - utan bar istället svarta läderkläder som starkt påminde om någonting man skulle kunna se på en östtysk gayklubb anno 1981.

Värst var det att se Dennis Quaid som ledaren för gänget. Den alltid lika respektingivande General Hawk. Han såg rejält bajsnödig ut i sin läderutstyrsel. Jo, faktiskt. Bajsnödig så till den milda grad att det såg ut lite som att han inte haft tillfälle att tömma tarmen på 6 veckor efter att ha levt på en diet bestående av enbart makaronilåda och vetekli. Sen Channing Tatum (en av världens sämsta skådespelare) som Duke. Marginellt mindre bajsnödig i sina tajta läderkläder.

Huvudvärken lindrades något då Ray Parks som Snake Eyes, min favoritkaraktär, faktiskt såg närmast orgasmframkallande häftig ut på promobilderna där hans uppenbarelse inte skilde sig så mycket från serien. Jag kan inte heller påstå att godbitarna Rachel Nichols och Sienna Miller i tajta läderkläder och den sistnämnda dessutom med fejkbröst som tillägg för att öka på vampigheten var något som jag associerade till någonting negativt.

Men mina förhoppningar på filmen var ändå ungefär lika låga som Petter är lång. Stephen "Klåparen" Sommers vid regin. Inget som tydde på att man skulle vara serieförlagan trogen. Däribland Marlon Wayans i en roll som i serien var allt annat än afro-amerikansk. Nä, G.I. Joe: Rise of Cobra verkade helt enkelt vara ett projekt dömt att misslyckas.

Några månader gick. Jag fortsatte leva mitt liv. Åt några kanelbullar. Drack lite mjölk. Ägnade inga som helst tankar åt G.I. Joe. Sen en dag, i förrgår för att vara exakt, slog det mig som en blixt från en klar himmel. "Fan, det här kan ju bli rätt bra ändå.". Anledningen? En nytagen bild på Sienna Miller i korpsvart hår, glasögon och närapå kriminellt tajta kläder. Om den förra bilden på henne var tillräckligt het för att spara in på värmekostnaderna under ett helt år, så är den nya bilden någonting som skulle kunna få polarisarna att smälta på några sekunder om det nu vore så att skönhet hade fungerat på det sättet att folk och andra objekt faktiskt gick och smälte vid blotta åsynen av den.

Det kan måhända låta en aning mansgrisigt att bli sugen på att se en film enkom för att en het skådespelerska medverkar i den, men so what? Det finns faktiskt sämre anledningar. Dessutom har Miller fått mig att bli mer entusiastisk även kring andra faktorer i filmen. Joseph Gordon-Levitt kan faktiskt bli hur bra som helst i rollen som Cobra Commander, förutsatt att han likt förlagan från den tecknade serien pratar med en heltokig röst som påminner om en blandning av en mistlur, en kråka och en auktionsutropare med halsproblem. Jag tror också man kan bjuda på några mer eller mindre spektakulära actionscener som mer än väl kommer att kunna kompensera för eventuella brister på manus- och skådespelarfronten. Förutsättningarna för lättsam underhållning finns ju faktiskt här.

Sen så har vi då Sienna. Kolla på leendet. Under allt låtsasblood. Det är ju så vackert att man knappt kan bärga sig till sommaren 2009 då filmen är tänkt att ha premiär. Eller är det bara jag?

Konceptet Buddyaction eller Buddyfilm överhuvudtaget förknippas oftast med Dödligt Vapen-filmerna, 48 timmar (och 48 timmar igen) samt Rush Hour 1-3. Filmer där två olika individer med helt skilda personligheter tvingas arbeta tillsammans med stora svårigheter som följd bara för att sedan utvecklas till en vänskapsrelation mellan karaktärerna. Väldigt basic och oftast också väldigt underhållande. Men det tråkiga i sammanhanget är att folk allt som oftast bara har fått upp ögonen för just dessa storfilmer och att många andra mindre pärlor därför fått alldeles för lite uppmärksamhet. Av den enkla anledningen kommer jag i denna "premiärblogg" att lista 3 av mina favoriter bland de underskattade Buddyfilmerna som finns ute i filmhyllorna (eller åtminstone på filmbutikerna på nätet).

1. The Hard Way, man kan inte göra annat än att älska den här filmen där Michael J. Fox (vars tragiska livsöde med sin Parkinsonsjukdom satte käppar i hjulen för vad som borde ha varit en lång och blomstrande karriär som charmtroll utöver det vanliga) och James Woods tjafsar sig igenom en fartfylld och underhållande mördarjakt i New York. Woods spelar Dirty Harryaktig polis som blir snudd på galen när en skådespelare (Fox) som i ett försök att få kött på benen inför en roll som polis i en kommande film hänger med Woods i hans arbete som en slags praoelev. Det är fartfyllt, välspelat och framförallt fullspäckat med galet roliga replikskiften mellan Woods och Fox.

- C'mon where are you staying? the Plaza... the Regiun... c'mon where?
- I'm staying with you.
- Maybe when my asshole learns to chew gum.

2. Dead Heat, en underbart 80-talsdoftande Buddyaction med Treat Williams och Joe Piscopo som två poliser som utreder en rad olika brott i Los Angeles där till synes odödliga brottslingar lämnat spår efter sig. Snart går det upp för herrarna att brottslingarna i själva verket är levande döda som blivit återupplivade av en läskig doktor med en ondskefull agenda i tankarna. Galenskaperna kunde ha slutat där, men det blir bara ännu bättre: Treat Williams karaktär blir mördad och sedan återupplivad igen för att kunna hitta sin egen mördare. Dead Heat är så vansinnig som en Buddyaction nu kan bli. Det är härligt tjafsande mellan huvudpersonerna, bra kemi mellan Williams och Piscopo, zombieslakt, massvis av sanslösa scener (däribland en helt obetalbar scen inifrån en slakteriaffär där diverse köttdelar börjar leva och göra livet surt för de stackars poliserna) och riktigt, riktigt bra musik som bara ytterligare ökar 80-talsvibbarna.

3. Top Dog, det finns en gyllene regel som säger att alla filmer som involverar Chuck Norris som polis och med en hund som kollega förtjänar att hyllas så mycket att hyllningarna till slut inte ens räcker till för att beskriva storheten med den. Top Dog är lika genialiskt urusel som den är underhållande. Norris spelar polis som får en ny kollega i form av en lurvig hund - vilket bäddar för många scener där hunden gör någonting som den inte borde göra och stackars Chucken får stå där med sitt skägg och se förgrymmad ut. Lägg därtill massa bedrövligt koreograferade fightingscener, några fina moralkakor om att rasism är dåligt, en scen där påven attackeras av den lurviga hunden samt några av filmhistoriens sämsta ljudeffekter där hundljuden liksom låter ditlagda i efterhand av en man (!) som försöker låta som en hund (!!). Frågan är dessutom: Vem är egentligen skäggigast? Norris eller hunden? Avgör själva av bilden nedan.

- I come in peace
- But you go in pieces, asshole!

Med de odödliga orden från Dolph Lundgren i filmen Dark Angel hälsar jag er alla välkomna till Gamereactors nya filmblogg där jag, Erik Nilsson Ranta, kommer blogga om film i alla möjliga former.

Jag kommer bland annat bjuda er på listor av olika slag, hypa kommande filmer, skriva långa bloggar om Nicolas Cages frisyrer, ge tips på filmer/TV-serier som ni kanske inte haft chansen att upptäcka än, diskutera fula översättningar, citera ett oändligt antal one-liners samt skriva hälsovådligt mycket om actionfilmer från det ljuva 80-talet med mastiga män i muskulösa kroppar och minimala toppar (nätbrynjor rules the world när de sitter på ondskefulla dunderskurkar med mustasch som i filmen Commando).

Jag kommer såklart också vara öppen för tips från er läsare, så om det är någonting speciellt ni vill att jag ska blogga om - tveka inte att höra av er med era önskemål.