Det vanligaste argumentet bland självutnämnda internetexperter som ser det som sitt gudomliga kall att såga en vegansk kost är att kroppen blir svag. Att man inte får i sig tillräckligt med näring och energi för att kunna hålla jämna steg med karnivorerna. Muskler som förtvinar, ben som inte längre klarar av att bära upp en kropp. Man blir helt enkelt undernärd och orkar till slut inte göra någonting. Well, hold my fucking celery! apokalypsvrålar Travis Ryan i Cattle Decapitation. 

De furiösa dödsgrindarna som har malt ner allt utom kött sedan starten 1997 är allt annat än svaga. Snarare sprutar det råbränsle ur varenda por på Ryan när han vrålar som om undergången vore nära, vilket han också önskar att den faktiskt var. San Diego-bandets centrala tema är nämligen att vi alla är skadedjur som inte förtjänar vår plats på Jorden. Att vi är ett parasiterande misslyckat experiment som inte har något existensberättigande. Själv fick jag min första råsop först 2015 med The Anthropocene Extinction och det var en ynnest att få ta del av denna veritabla domedagsmaskin men personligen håller jag förra plattan Death Atlas högst. En manglande mardröm som aldrig ville ta slut, med mästerliga Bring Back the Plague som ironiskt nog släpptes precis innan Covid bröt ut och förstås titelspåret som är en nio minuter lång nedbrytningsprocess.

Nu, efter snart en månad med nya plattan Terrasite står det klart att inga tecken på undernäring syns hos gubbarna som närmar sig 50. Snarare tvärtom. I det som för mig är årets hittills bästa metalspår, Scourge of the Offspring så köttas det på i ett sanslöst tempo och med en kraft som krossar både trumhinnor och fördomar. Cirka en och fyrtiofem in när en av de mäktigaste refränger jag någonsin hört kickar in så är det som om att de tio plågorna plötsligt släpps lös och där står jag allena, med öppna armar och välkomnar den yttersta dagen. Vattnet förvandlas till blod, paddor faller från skyn, gräshoppor sköljer över mig, sot, mygg och flugor fyller mina lungor, jag drabbas av pest, eld regnar ner över mig, min förstfödde dör och mörkret ligger kvar i dagar. “There’s so many of us that need to die. Like a swarm of flies, there’s too many of us.”

Redan på omslaget porträtteras vi som ohyra. En makaber bastard mellan man och insekt, i färd med att suga musten ur planetens resurser utan den minsta tanke på vilka konsekvenser det får för djur och natur. Rent musikaliskt är det faktiskt tämligen förbluffande att det kan manglas på så här skoningslöst men ändå vara så obeskrivligt atmosfäriskt. Det har förstås lipats på bland belackarna, att det är woke, med veganism och klimatdebatt och allt det där men det inget som rör de här eminenta herrarna i den rågade ryggen. Snarare eldar det väl på engagemanget och avskyn mot mänskligheten som koncept. Något som blir tydligare än någonsin i finalen, Just Another Body, där det klart och tydligt förkunnas att det är precis vad vi är, bara en kropp. Ett tempel av skit, fyllt av allt det skräp vi ständigt trycker i oss på bekostnad av vår Moder Jord. 

Finns det någon magnifik musikvideo till årets främsta metalspår undrar du nu. Absolut. Go!

Att britterna tenderar att briljera i den välfyllda kriminalgenren är inget nytt. Att Stephen Merchant är en briljant herre är heller inget nytt. Tillsammans med sina trogna vapendragare, Ricky Gervais och Karl Pilkington har han varit med och skapat något av det bästa England har att erbjuda i komediväg. The Office är förstås självskriven i den personliga favoritrepertoaren men jag fastnade också ordentligt för the Ricky Gervais Show och när En Idiot på Resa sedan hade premiär trodde jag att jag skulle dö av andnöd. Jag och min flickvän, som normalt sett avskyr “torr brittisk humor med nördar” låg på golvet mer än vad vi satt i soffan. Vilket var synd då det var på den tiden vi hade en soffa man faktiskt fick sitta i och som inte bara “förhöjde rummet” utan var en fullt funktionell sittmöbel. Hur som helst. Merchant. Den mer mångsidiga av de två parhästarna. Där Gervais är one trick ponyn som excellerar inom ett par områden så är Stephen lite mer av en Ardenner, en arbetshäst som kan hantera det mesta. Inklusive att imitera Beyonce. Hans lip sync battle hos Jimmy Fallon är numera klassisk TV och vi skall förstås inte glömma bort att han dessutom är Wheatlys röst i Portal 2. 

Nu visar han sin bredd än en gång genom att spela den brittiska seriemördaren Stephen Port som mördade fyra unga homosexuella män under öknamnet the Grindr Killer. BBC-serien Morden i Barking är visserligen true crime men det är framför allt en sorglig uppvisning i hur en poliskår lyckas fucka upp en utredning på varje tänkbart vis, på grund av lathet, fördomar och ignorans. Det är faktiskt häpnadsväckande och hade det inte varit för att folk de facto förlorade livet så hade man nästan kunnat skratta åt eländet. En kataklysm till utredning som i många delar påminner starkt om falltet med Jeffrey Dahmer och precis som i eminenta Netflix-serien så läggs också fokus på offren och de som tvingas leva vidare i sorg, utan sina barn, partners, vänner och syskon snarare än att lyfta fram och ställa monstret i rampljuset för allmän beskådning. Inget förhärligande eller idoliserande. 

Men det blir ändå i slutändan oundvikligt att inte prata om gärningsmannen för precis som Evan Peters i Monster: The Jeffrey Dahmer Story så är Merchant lysande rakt igenom och han är inte bara rent visuellt skrämmande lik sin namne med efternamnet Port utan hans persona är också on point. Den lågmälda fyrtioåringen som å ena sidan leker med leksaksbilar i plast men också drogar sina tonåriga försvarslösa offer med GHB och det hade kunnat vara rent av strålande det här men tyvärr håller väl inte resten av ensemblen riktigt samma klass, för att i vissa fall uttrycka sig milt. Tveklöst sevärd är den hur som helst. I synnerhet eftersom det endast rör sig om tre avsnitt. 

Morden I Barking finns att fiska upp på SVT Play. 

Foto: ITV

Ända sedan Kent skrev musikhistoria och lade instrumenten på hyllan för att nu endast ligga kvar i våra hjärtan och många spellistor så har det inte riktigt funnits någon som på allvar omfamnat det svenska vemodet. Ingen som klivit fram och gjort anspråk på kronan. Inte på det sättet i alla fall. Med bombastiska melodier, skör röst och personliga textrader. Ingen har heller riskerat allt och slängt in en barnkör i en storstadspastisch sedan Dom som försvann. Tills nu.

För Junior Brielle har alltid stått där, i farstun och bidat sin tid. Redan året efter att Jocke Berg förkunnade att den 26 år långa resan var slut så landade singeln I Luften. Den lanserades helt utan pompa och ståt. Det var inte många som ens lagt märke till brödraparet som i början av sin unga karriär låg vådligt nära rent plagiat men klarade sig undan tack vare bransch-cred. Ibland var de nästan mer Kent än Kent själva och när EP:n Blod sedan släpptes så blev det liv i luckan. Då lyftes duon officiellt fram som en potentiell arvtagare och media älskade allt. Och det kunde jag förstå, till etthundra procent för det här var fantastiskt. Forever & Ever är fortfarande en fullständigt makalös låt jag lyssnar på omåttligt mycket. För egen del dröjde det dock till 2020 innan det brann till på riktigt. Då släpptes nästa EP, Dyrt & Heligt med tillhörande tunga trio singlar, Bäst i Sverige, DBSR och Livet är Underbart. Visst lät det fortfarande en hel del Kent men bröderna Röhdin hade också hittat något eget. Något som gjorde att de ändå stack ut från mängden band som försökte lajva Kent. Texterna var vassare och melodierna starkare.

Nu skriver vi 2023 och bandets andra fullängdare har släppts och bättre än så här har de aldrig låtit. Nu får inspirationskällan till och med vara med som ironisk referens, i textraden “Kent har ensamrätt till varje melodi” från The Strokes-doftande spåret Robert Johnsson. Det är heller inte längre främst det svenska vemodet som omfamnas utan det jämtländska. Närmare bestämt Brunflo. I ett album som präglas av hemlängtan, anekdoter, nostalgi och rock ’n’ roll så berättas historien om det lilla samhället och stora drömmar. Det är både småskaligt och storslaget. I sanslöst starka spår som Ska Bli och Snäll med John. Äh, hela plattan är magisk. Rakt igenom så har du missat Junior Brielle är det bara hugga in. 

Foto: United Stage

Antalet gånger jag vaknat upp, under tidigt nittiotal mitt i natten efter att ha drömt om lämlar är i det närmaste oändligt. Ett gällt “Oh no!” ekade i mitt sömndruckna huvud under dygnets mörka timmar varje gång jag rest mig upp i sängen, kallsvettig från dunkla minnen av sorkar som faller mot sin död. Min bättre hälft undrade om jag trots allt inte var lite dum i huvudet ändå, som självmant fortsatte att spela det där förbannade spelet trots att jag uppenbarligen inte kunde hantera nederlaget. Och hon hade ju rätt i sak för ett nederlag var det ju och ett helt sunt sinne hade jag förmodligen inte heller. Men jag älskade det samtidigt innerligt. Ja, på något masochistiskt sätt så gjorde jag ju ändå det.

I månader hade jag vandrat, snickrat, grävt och sprängt och det började så bra. Med ohyggligt enkla banor, inte mycket svårare än att i vuxen ålder para ihop ett par Duplo-klossar. Där och då var jag lurad att tro att Lemmings var något av ett barnspel. Jag var invaggad av Team 17 i någon slags falsk trygghet med små trevliga filurer som sprang runt och skojade till det på skärmen och utförde lätta uppdrag till de trallvänliga tonerna av She'll Be Coming 'Round the Mountain och London Bridge men det skulle jag ju få äta upp för en bit in i spelet så vände det, lika tvärt som oväntat. 

Med ytterst begränsade resurser i brutalt kluriga pussel, vissa så svåra att de fick Voynichmanuskriptet att kännas som en betydligt enklare utmaning att ge sig på och så sist men sannerligen inte minst, stressen. En ynka minut hade jag på mig på en viss bana och det drev mig till vansinne. I vissa sammanhang, som i hockey kan en minut vara oceaner av tid men här hann de små lymlarna knappt tänka nedsläpp innan de föll till föga. Det här var ju på Amigatiden så inte kunde man Googla fram någon lösning heller, nej det var bara att försöka. Om och om igen. Tills hjärnan stod i brand och blodtrycket nådde vådliga nivåer. Då var jag, kanske inte i början av livet direkt, det är att ta i så att blöjknutarna riskerar att gå upp men ändå vid god vigör, vilket bidrog till att jag trots allt kunde fortsätta att kriga på. Hade jag gett mig på Lemmings i dag för allra första gången så hade jag trillat av pinn ett par timmar in. Ingen tvekan om det. 

Den har varit ute i en dryg vecka nu och det har nog inte gått en enda dag sedan släppet när jag inte lyssnat på det som förmodligen kommer att kvala in som en av årets i särklass bästa plattor när året skall summeras. Ingen överraskning egentligen, när The National får för sig att göra något nytt så gör de det med besked. Samtidigt har bandet och i synnerhet Matt Berninger haft det svårt. Han är en av de där som lider helvetets alla kval för konsten. En av de som går sin egen väg, och får betala priset för det. En av de som inte riktigt kan sluta fred med sig själv. 

Inför First Two Pages Of Frankenstein berättade han i omgångar om sina demoner, depressionerna som inneburit att han lidit av en total skrivtorka. Hur han bytt alkohol och marijuana mot ångestdämpande mediciner och det verkar ha hjälpt för det är ett magnifikt nionde studioalbum de har snickrat ihop och det började ju direkt med Tropic Morning News som kändes precis så där mycket Berninger man bara kan önska. “I was suffering more than I let on” satte tonen direkt och gav en hint om vad vi skulle kunna förvänta oss efter fyra års frånvaro. Efter det har topplåt efter topplåt släppts successivt och nu är den alltså här. Plattan som är ett enda avskalat vackert lidande, från början till slut och som når något slags lågmält melankoliskt crescendo i Alien. Samarbetet med artister som Phoebe Bridgers, Taylor Swift och Sufjan Stevens tar vid där I'm Easy to Find slutade med gästvokalister som bryter mönstret för det skall sägas direkt, att First Two Pages Of Frankenstein bryter ingen ny mark. Det är bara The National som är The National igen. Precis som det skall vara.