Det är den perfekta sommarlåten. En mästerlig balans av njutning och lidande. Med Julian Casablancas mjuka falsett smakfullt varvad med den råa karakteristiska garagepopen New York-bandet en gång erövrade världen med. Stundtals sliskigt njutbar, varm likt en bortglömd kärleksballad från åttiotalet men samtidigt sofistikerat smutsig och ljuvligt kall, som en Pappy Van Winkle on the rocks. En viss plankning av The Psychedelic Furs "The Ghost in You", visst men The Strokes har aldrig varit blyga när det kommer till inpiration från andras verk och i Eternal Summer gör de verkligen något eget av den. Det är inte bara en trött cover i mängden, det är en uppvisning av bandets styrkor och influenser. Med syntslingor som skulle kunna komma direkt från A-ha's "Scoundrel Days" och med en brygga som skulle platsa på Pink Floyds "The Wall" varje dag i veckan. Och då är det inte ens bandets bästa låt. Inte ens nära faktiskt. Vilket förstås fick mig att tänka på en Topp 10. På min egenknåpade best of på Spottan har jag 30 spår, och de var brutalt svåra att välja ut så en topp 10 är väl i det närmaste omöjligt från en av modern tids starkaste låtkataloger men med kniven mot strupen:
10. One Way Trigger - Åttiotalsfest med en syntslinga som förför och Casablancas späda röst som berör
09. Heart In a Cage - Himmelsk sleazy metal. Ett av de tyngre spåren, en ångvält till låt som står ut och cementerar den bredd bandet besitter
08. Taken for a Fool - Lätt schizofrent stycke där gamla Strokes möter det nya. Med en refräng att dö för
07. The Modern Age - Malande gitarriff, ett magiskt solo och Casablancas mest sårbara skriksång
06. You Only Live Once - Ett mörkare och tyngre sound, som också genomsyrar hela tredje plattan. YOLO är gravallvarlig men samtidigt nästan orimligt poppig
05. Last Nite - Indiedängan som har stått emot tidens tand bättre än de flesta och fortfarande får vilken stel jävel som helst att vilja röra på spirorna
04. 12.51- TV-spelsslinga och handklapp. Vad mer kan man önska av en låt om minuterna innan ett ligg
03. Someday- "It’s not like fuckin’ Beatlemania" sade gitarristen Nick Valensi när hysterin var som störst. Someday visar att det nog ändå var så
02. Ode To the Mets - Melankoliskt och vackert. Hjärtslitande och gåshud på samma gång. Och så lite Sinatra på det. Släpptes förra året men har redan tresiffrigt antal lyssningar hos undertecknad
01. Hard To Explain - Inte bara den bästa låt The Strokes har gjort utan även en av de bästa moderna rocklåtar som gjorts
Hur ser din lista ut? Vilken är din favoritlåt med The Strokes?