Impopulära åsikter

Nyhetsredaktör Mäki drog igång en bloggserie under förra månaden och Petter hängde på. Upplägget där impopulära, ovanliga åsikter listas för att i bästa fall skapa diskussion eller helt enkelt bara överraska lite. Skaka om det ibland allför förutsägbara kultursamhället i grundvalarna. Jag hakar på jag med. Här kommer mina impopulära åsikter.

The Irishman är på sin höjd medioker

Det får man inte säga som filmkritiker men det kan inte hjälpas. Martin Scorceses "bästa någonsin" är verkligen inget vidare. Gubbgaggig hybris och nepotism i en långrandig story som har berättats så många gånger innan. Av samma herre dessutom, och utan CGI-sörjan som desperat försökte få 80-åringar att se ut som 40. 

Jack Nicholson är den bästa Jokern

Någon som däremot inte är det minsta medioker är Nicholson som Jokern. Bättre än både Joaquin Phoenix och Heath Ledger. Vilket också är något man inte får säga högt som kritiker men så är det. Där de övriga två, naturligtvis fenomenala herrarna sjönk ner i totalt mörker, brottades med mental ohälsa och drevs av oklara hämndbegär var Nicholsons tolkning en utsökt balans mellan galenskap och serietidningshumor. Narcissist och välklädd livsnjutare, alltid med en one-liner redo. Som jag själv föreställt mig antagonisten. 

Burkchampinjoner på pizza är godare än färska 

Det här får man inte yttra högt till någon. I synnerhet inte om man utger sig för att vara gourmand men burkchampinjoner på pizza ändå! Tyvärr måste man åka en bra bit utanför storstäderna för att få tag i en schysst capricciosa med burkisar. Den bästa jag någonsin har ätit hittade jag i Arvika. När andra festivalbesökare åt ostfrallor i leran gick jag och avnjöt burkchampinjoner på pizza. Det är förstås regelvidrigt att gå på restaurant under festival men det är preskriberat nu. 

Star Wars är ohyggligt överskattat  

Jag gillade aldrig Star Wars när jag var yngre och än mindre nu. Jag tyckte helt enkelt att det var fånigt men samtidigt dyrkades det där universumet likt en religion. En revisionistisk livsstil som i grunden bara vilade på en simpel berättelse om det goda mot det onda. Star Wars var konst tydligen, en intergalaktisk Mona Lisa. Själv såg jag bara överspelande skådisar i plastpyjamas då. Nu ser jag mest en rörig och totalt söndermjölkad franchise bortom räddning.  

Abby är den bästa karaktären i The Last of Us II

Jag fattar kontroversen. Jag hajar varför men samtidigt. Sällan har det funnits en spelkaraktär så månfacetterad och komplex som Abby. Varken hon eller Ellie är några hjältar men hon var det enda som räddade storyn i TLoU II från att i slutändan bara vara en väldigt ordinär hämndhistoria vi sett så många gånger förr. Och där ondskan lyser igenom allra tydligast. Ellie knivmördar en hund, brutalt och helt utan ånger. Abby i sin tur älskar djur. Abby 1 - Ellie 0.

Black Sabbath var som allra bäst när Tony Martin var sångare

Headless Cross och Tyr är två av de bästa plattor som släppts inom genren någonsin och det var varken Ronnie James Dios eller Ozzy Osbournes förtjänst. Ronnie och Oz i all ära men för mig var bandets bästa stunder när Martin stod vid rodret. Melodisk, tematisk lättviktig domedagsmetal som har åldrats fenomenalt fint, likt årgångsviner. 

The Village är Shamalayans bästa rulle

Ja, det stämmer. Inklusive Sjätte Sinnet. Ett hopplöst underskattat och dessutom ständigt missförstått guldkorn som levererar på samtliga fronter. Manus, skådespeleri, kostym, foto och musik är förstklassigt rakt igenom och twisten som skulle komma att bli filmens främsta fall är ironiskt nog inte ens en twist om man är uppmärksam. Den ändrar nämligen ingenting. 

Mad Men är ett sövande slätstruket drama

Snygg som få är den ju men även ett sömnpiller utan dess like. Sällan har något känts så utdraget som kritikerrosade Mad Men. Sju säsonger och nästan hundra avsnitt. Hälften, kanske knappt det hade räckt för att berätta den tunna storyn och komma fram till det trötta slutet. Som allra bäst var den med ljudet avstängt, en vansinnigt snygg skärmsläckare. 

Country är fantastiskt och handlar inte enbart om traktorer, Gud och flickvänner som har lämnat 

Det får man inte säga. I synnerhet inte i Sverige. Här är det redan spikat och klart. Country handlar endast om traktorer, Gud och att flickvännen har stuckit för att man har krökat för hårt och man får bara lyssna på country om man bor i amerikanska södern och huserar i en husbil och inte ens då är det accepterat fullt ut. Viss dispens kan man få med Johnny Cash. Om man nu ens skall räkna mannen i svart som country. 

Fallout 4 är det bästa spelet i serien

Alltid detta New Vegas. Eller trean. Fyran är rent skräp. Det verkar råda en konsensus kring Bethesdas dystopiska lir men jag vägrar. I stället påstår jag att fyran är det mest fängslande av dem alla. Ett ljuvligt äventyr som hade allt. Visst höll väl grafiken inte toppklass alla gånger och nog fanns där en och annan bugg men när spelglädjen låg på den här snuskigt höga nivån hade jag inga problem med ta ett par skönhetsfel. Yta är när allt kommer omkring inte allt. Kärleken vilar alltid på insidan och Fallout 4 var äkta kärlek. 

Daniel Craig är den näst bästa Bond

Connery rår han inte på men i Craig fick vi en annorlunda Bond. En Bond som för första gången faktiskt kändes farlig och irrationell men också med ett blödande hjärta. En sardonisk 007, en riktig person. Jag tror att det finns en Bond för varje generation. Någon som återspeglar tiden som den faktiskt ser ut. Craig var förra generationens val. En mer bufflig, grubblande och våldsam Bond. Vem som blir denna generations Bond återstår att se men med tanke på hur samhället ser ut fortsätter man nog på inslagen väg, hårt, kallt och onyanserat. Tom Hardy känns väl därmed fullt realistisk, kanske till och med rimlig. 

Jag fascineras av seriemördare

Att vid en middagsbjudning säga att man på egen hand studerar seriemördare brukar omgående resultera i riktigt dålig stämning men jag är hopplöst fascinerad av att ta reda på hur det blev som det blev. Psykologin bakom. Faktorerna som ledde fram till att någon plötsligt väljer att gå över den där gränsen. De mest välkända seriemördarna har dessutom länge inspirerat filmindustrin och har ju också gett oss några av de mest berömda skräckfilmerna genom tiderna så det mesta hänger ihop till slut.