Lipsillarnas återupprättelse - The Cures 10 bästa depp

Visst känns det som att kärleken väntar sjöng Jocke Berg en varm sommarnatt för alldeles för många år sedan. Men det där stämmer ju inte alls. Kärleken väntar inte på någon och när den väl kommer är det bäst att du är redo. Vadå? Är du inte redo säger du? Synd, för här kommer jag och flyttar in i ditt hjärta, fyller hjärnan med oxytocin och river upp din själ.

Nej, det är förstås precis tvärtom. Kärleken kommer ju alltid när man minst anar det och den kan dessutom dyka upp precis var som helst, oftast finns den inte alls där man trodde. Där det var mest rimligt att den skulle vara. För så är det ju. När man väl slutar leta och lever på precis som vanligt, bara låter dagarna gå och gör vanliga saker så dyker den plötsligt upp. När vi inte desperat jagar den och när vi slutar leta på alla tänkbara platser så finns den där en vacker dag och förändrar våra liv. Som The Cure. Världens bästa höstband. För även om termometern inte visar det så går vi ändå mot höst. Semestern har precis tagit slut för undertecknad och då är det snart dags att välkomna Jonas Mäkis favorit, höstgrytor, men också mustiga viner och de fenomenala depparjepparna i The Cure. 

Men så har det inte alltid varit. Att britterna är fenomenala var ju inte det man fått höra från barnsben direkt. Snarare var det ett band man skulle undvika om man inte ville bli mobbad i skolan. ”Det är ett band för lipsillar” som skolans flåbusar, Råstarke Rob och Mats i Höla lät meddela när det tog en späd sjundeklassare med kajal och bandtisha i kragen och mulade honom i snön. Höla och Råstarke var förstås äldre. Ungdomar som körde trimmat, Puch Dakota och Zündapp, sällan duschade och luktade cigg och motorolja. De var hårdrockare, lyssnade på Slayer och Sepultura. Band som i dag är vanilla men som på den tiden, där Siewert Öholm och staten helt styrde vår syn på populärkultur var lika skräckinjagande som Satan själv. Nej, man höll sig långt ifrån The Cure om man inte ville åka på spö. Det skulle därmed dröja ända till början av 90-talet innan jag upptäckte att The Cure faktiskt är ett av världens bästa band och framför allt, världens bästa höstband. Detta inträffade ironiskt nog i värsta värmeböljan men så var det.

I ett suspekt festivaltält där det vankades ”Cure session” förändrades allt. Vi som fortfarande hade med oss sedan skoltiden, budskapet om att det var ett lipsilleband crashade partyt och tänkte att vi skall få emokidsen på bättre tankar. Det slutade med att vi satt där och lyssnade på emotionell sveda och värk i fem timmar. Vi drack pissljummet rödvin ur plastmuggar och tyckte att livet var skit. Men det var förstås ett totalt meningslöst depp. Som bottnade i att vi inte fick ha tuppkam på jobbet och citycamo på julafton. Att vi inte fick röka inne på rummet eller lyssna på Nitzer Ebb och Front 242 på svinhög volym när morsan jobbat natt. När Robert Smith sjöng om riktigt lidande och dödsångest så fattade man ju, vi var bara bortskämda kids. Depeche Mode var för evigt våra husgudar och de hade förvisso radat upp en och annan sorgsen låt redan då men inte alls på den nivån. Smiths bräckliga stämma, de skira gitarrerna och de nattsvarta texterna var som gjorda för årets mest ambivalenta årstid. Vacker med alla sina dova färger men också djupt förrädisk och den snorhala bryggan som leder rätt in i vintern. Den värsta årstiden, när himlen kläs i mörk skrud och snöblandat regn piskar ansiktet likt en niosvansad katt. Tvåhundrafyrtio rapp bara för att gå ner och köpa ett paket mjölk. När man vaknar upp i ett becksvart rum och inte ser handen framför sig, tittar ut och tänker att man befinner sig på Polarstation Zebra. Men där och då fungerar hösten som en oas, någonstans att mellanlanda innan snön faller och vi med den och då är The Cure det allra bästa sällskapet. 

Ohyggligt svårt att plocka ut en topp 10 här. Så många år, så många låtar, så många minnen. Grejen med The Cure är också att listan tenderar att fluktuera, ändra sig lite från år till år på ett helt annat sätt än hos andra artister jag älskar. Hur det kan komma sig har jag inget bra svar på men så är det i alla fall och topplistan ser därmed ut så här. År 2022.

10. Close To Me - Robert Smith hade en feberdröm där han var inlåst i ett linneskåp, ett skåp som sedan föll från en klippa och rätt ut i havet. Sätt ord på dina sjukaste drömmar. Svårare än så behöver det inte vara. En magisk musikvideo som beskriver allt flum ovan fick vi också. Dessutom, en låt med xylofonsolo misslyckas sällan.

09. Fascination Street - Första men inte sista låten från mästerverket Disintegration, ett album dränkt i ånger, sorg och moraliskt kaos. Fascination Street kan vid en första lyssning låta hoppfull men det är i själva verket en sång om sökandet efter det där perfekta ögonblicket som man innerst inne vet aldrig kommer. Det är hopplöst optimistiskt på ett lika vackert som sorgligt sätt.

08. Boys Don’t Cry - Egentligen lite väl poppig för The Cure men det är samtidigt omöjligt att inte ha med den på listan. I grunden deppigt, förstås, svårmodigt med ett brustet ungdomshjärta. Dessutom ett självförvållat sådant men som helhet en mer trivial och lättsam tragik än i bandets senare alster. En låt som mer eller mindre stakade ut bandets karriär och med tanke på att Robert Smith bara var 18 bast när han skrev den så är bedriften förstås än större.

07. Inbetween Days - Triangeldrama, otrohet, dåliga beslut i livet och bottenlös ångest. Att kunna få en sådan instabil känslococktail att låta så trivsam som i Inbetween Days är ingenting annat än mästerligt. Första, men långt ifrån sista låten som slog i USA och en perfekt crowd pleaser på otaliga livespelningar genom åren. 

06. Faith - Mycket trasigare än så här blir det inte. Det är 1981 och bandet är på ett mycket mörkt ställe. Enligt frontmannen själv, i skärselden. Tidig framgång för unga människor som plötsligt tror att hela världen ligger för deras fötter leder inte sällan till tungt missbruk. Så även här. Och det är ett mående som känns i varenda textrad. "Rape me like a child. Christened in blood, painted like an unknown saint. There's nothing left but hope” är något av det svartaste Smith har skrivit. Vi har alla misslyckats och detta är hans tonsatta "fuck you" till mänskligheten. 

05. Just Like Heaven - En av många låtar inspirerad av Robert Smiths fru Mary. Ett äktenskap som inte alltid har varit enkelt, för någon part men Just Like Heaven är ren eufori och någon liten lycka kan vi ändå försöka klämma in i mörkret och i stället för, i mitt tycke överskattade Friday I’m Love så får det bli Just Like Heaven från Kiss Me Kiss Me Kiss Me, dubbelalbumet som kanske är bandets mest ambitiösa och lekfulla bidrag till musikhistorien. Där både knarkjazz, disigt gitarrspel och allmänt stök präglar plattan. Inte alltid lättsmält men några guldkorn finns här definitivt, som Just Like Heaven.

04. From the Edge of the Deep Green Sea - Ännu en låt om förlorad kärlek. Om känslan av att stå på kanten och stirra rakt ner i avgrunden. Två själar som älskar men inte kan låta bli att skada varandra. En låt om att tvingas offra lyckan på osjälviskhetens altare. Det är en tårdrypande uppvisning i textförfattande som sliter mitt hjärta rakt ut ur bröstet. Varje textrad innehåller så många nyanser av känslor att hela paletten är tömd efter dryga sju minuter. Om lidandet är självupplevt eller uppdiktat förblir en hemlighet men det är väl ingen vild gissning att tro att även den här smärtsamma berättelsen bottnar i Robbans verklighet.

03. One Hundred Years - Ett tidigt mästerverk, hämtat från plattan Pornography. Ett album så psykedeliskt drogfyllt och kontextlöst att man kan tro att vissa spår bara låter mörka och deprimerade för sakens skull. Smith har själv sagt att han ville att plattan skulle låta nästan outhärdlig. Nu är One Hundred Years allt annat än outhärdlig. Snarare är den ett stycke tonsatt genialitet som tragiskt nog ständigt är lika aktuell. Få låtar har skildrat en depraverad mänsklighet utan hopp som One Hundred Years. Hundra år av blodsutgjutelse, blodtörst, ilska, girighet och mörker. Den mänskliga naturens instinkter och dess konsekvenser. Hela låten är ett enda förtvivlat rop på hjälp å mänslklighetens vägnar men det är också den mest briljanta och ljuvligt plågade, ogenerade uppvisningen av självförakt jag någonsin hört.

02. Disintegration - Ett av Robert Smiths allra mest intima spår. Där han sliter upp bröstkorgen och låter oss titta rätt in i trettioårskris, drogmissbruk och självförakt. Han var här övertygad om att han skulle dö i en överdos och gjorde som han alltid har gjort när verkligheten knackar på, han skrev en låt om det. Satte ord på rädslan, smärtan och ångesten men också lugnet han skulle känna efteråt. ”I leave you with photographs, pictures of trickery. Stains on the carpet and stains on the memory. Songs about happiness murmured in dreams. When we both of us knew how the end always is.” Poetiskt, melankoliskt och mästerligt på ett sätt som aldrig någonsin kan kopieras.

01. Pictures of You -  Minns du ruset? Kärleken? Allt det vackra. Kommer du ihåg hur det kändes när det tog slut? Den råa smärtan, tomheten, hopplösheten. Du säger att du aldrig utsätter dig för sådan sorg igen men om du inte själv väljer då. Om ödet väljer åt dig. Om du plötsligt står där ensam kvar med bara minnen kvar. Bara bleknade bilder. Den perfekta Cure-låten, Pictures of You är resultatet av en brand hemma hos Robert och Mary. Han rotade runt i askan och hittade ett par brända fotografier och tänkte, tänk om du var kvar i huset, då hade dessa bilder varit det enda jag haft kvar. Allt som är kvar av livet är bilder av dig. Majestätisk och romanesk men hjärtat bultar alltid sorgset, som sig bör i den allra bästa låten av The Cure.

Hur ser din lista ut?