Svenska
Mina tankar kring Tools konsert i Stockholm

Mina tankar kring Tools konsert i Stockholm

Skrivet av maedr den 28 april 2022 kl 17:14

Iförrgår var det så dags att äntligen uppleva världens mest unika band live i Stockholm. Ensam begav jag mig till hufvudstaden, peppad så fradgan rann, för att åtnjuta min första Tool-konsert, som dessutom var deras första på svensk mark på 16 år.

Tool är gudar, kungar, härskare och titaner. De har byggt upp en alldeles egen värld av intryck och uttryck som inget annat band lyckats med. Jag hävdar bestämt att det inte existerar ett mer unikt band än Tool. Det finns inte ett enda annat band som låter som dem. Och det kommer aldrig finnas. Därför var jag förstås makalöst peppad.

Men det började inte bra. För mig alltså. Min plats verkade inte finnas och fyra (!) personer från Avicii Arenas personal lyckades inte heller hitta den. Men till sist visade det sig att platsen var undangömd i något som kallades “kungläktaren” (tydligen hade jag tur som köpte sent). Någon riktig VIP-plats var det då rakt inte, men den erbjöd bra sikt.

Settingen var awesome

Tool kan inte bara musik, de kan upplevelser. Och skärmarna, ljuseffekterna och den där svinballa “slöjan” som omgav scenen var hur fräck som helst. Inramningen var med andra ord alldeles, alldeles perfekt. James Maynard Keenans val att inte fronta, utan istället stå snett bakom Danny Carey, är både vågat och okonventionellt. Men det funkade. Under hela konserten gjorde ljuseffekterna och de (stundtals) snygga animationerna stordåd för konserten.

Svag inledning

Fear Inoculum var först ut, en grym låt men varken album eller konsertöppnare. För lugn, för lågmäld. Sedan dags för Opiate och jag .. njae. Jag vet inte. Den är för gammal för mig. Inte superstark. Därefter The Pot. En publikfriare, och det märktes. Jubel och skrik ackompanjerade den där snuskigt fantastiska basgången. Pushit som trots sin rejäla ålder fungerade bra live. En grym låt med riktigt härligt köttigt avslut. 

Konserten tar fart

Efter en lite instabil inledning väntade Pneuma. En låt jag, och till synes resten av globen, älskar innerligt. Rejält uppsving i energi. En uppvisning i progressiv rock. För egen del kändes lite som att dra ur en propp. Publiken vaknade till. Jublet visste knappt gränser. 

Hypnotiska plöjarspåret The Grudge (ännu en personlig favorit) var ursinnigt stark live, även om Keenans röst föll bort här och var. The Patient hade jag nog valt bort, och ersatt med kanske Schism. Det där feta solot i The Patient förstördes av ett för stunden inte så skränigt gitarrljud från Adam Jones. 

Descending utomjordiska karaktär blev ännu tydligare live. Fantastiskt, magisk låt. H****** with a p**** har jag aldrig brytt mig om, vare sig på skiva eller live så jag stack iväg och tog lite luft.

Tveksamma låtval i avslutningen

Innan avslutningen fick Tool själva och publiken en 12 minuters paus. Sedan dags för ett trumsolo som övergick i Chocolate Chip Trip. Låt oss klargöra att trumsolon aldrig ska förekomma. Någonsin. Ever. Aldrig. Aldrig. Även om du har monstret Danny Carey bakom setet så ska du skita i dom. För allas skull. De är aldrig roliga att lyssna på (förutom för trummisar), de segar ned tempot och de låter ärligt talat sällan bra. Och Chocolate Chip Trip är svag både på skiva och live. Den kunde gott ha bytts ut mot något annat. 

Och detsamma gäller efterföljande Culling Voices. Jag menar .. det känns lite som att Tool vill jävlas. Culling Voices är svagast på senaste plattan och var ingen höjdare här heller. 

Tur då att de valde storslagna Invincible som konsertavslutning för den låten är nog den som bäst sammanfattar allt som Tool är. Jag skulle nästan vilja kalla den för deras signatur. Extra roligt också att Keenan, innan låten tog sin start, förkunnade att nu kunde vi “take out your stupid cellphones” och fotoförbudet var därmed hävt. 

Sammanfattning

Min första Tool live-upplevelse var fantastisk. Visst, jag hade gärna bytt ut några svingamla låtar, trumsolot och Culling Voices. Men det är petitesser. Scenshowen, ljudet, närvaron och den musikaliska precision var spot on. Det behövs knappt skrivas men Jones, Keenan, Carey och Chancellor lät alla nästan läskigt bra. 

Nu har jag ännu en magisk liveupplevelse i minnesbanken. Tack, tack, tack. 

Setlist

1. Fear Inoculum 2. Opiate 3. The pot 4. Pu**** 5. Pneuma 6. The grudge 7. The patient 8. Descending 9. H****** with a p**** Extranummer: 10. Chocolate chip trip 11. Culling voices 12. Invincible

Bäst

Invincible.

Sämst

Trumsolot och chocolate chip trip. 

Fråga

Varför hittar inte Avicii Arenas personal på sin egen arena? 

HQ