Svenska
Blog
Stranger Things S4: Uttröttande, enformigt men inte utan ambition

Stranger Things S4: Uttröttande, enformigt men inte utan ambition

Till skillnad från mina kära kollegor var jag inte speciellt imponerad av den nu avslutade och snordyra fjärde säsongen av kronjuvelen på Netflix-himmeln. Det är tydligt att Duffer-bröderna inte lider någon brist på framåtanda och driftighet. Viljan och ambitionen som ligger till grunden för det ständigt expanderande Stranger Things-universumet är tydlig, men också orsaken till att serien ännu en gång faller på eget grepp. Det spretiga manuset försöker desperat balansera de många karaktärernas involvering men historien trampar gång på gång vatten och präglas av bristfällig klippning och på tok för lite fokus. 

Magin och briljansen från den första säsongen är sedan länge borta. Begravt under serieskaparnas storhetsvansinne och episodernas bedövande speltid. Gruppens samanhållningen är tillintetgjord, karaktärerna spridda och deras individuella historierer är helt enkelt inte tillräckligt engagerande. Inte ens säsongens storskurk är speciellt rafflig. En geggig, muttrande surgubbe vars halvbakade levnadshistoria känns som en andefattig efterkonstruktion som dessutom tar bort mycket av den mystik som första säsongen skapade kring the upside-down - den mörka, parallella dimensionen. 

Det största klavertrampet av alla däremot, det kommer i formen av hela Ryssland-historien och Hoppers kamp att komma hem. Jösses vilket sömnigt äventyr det var, något som till råga av allt inte hade minsta lilla inverkan på vad som borde varit säsongens enda fokus. Vecna och hans onda planer för Hawkins. Hopper borde tveklöst ha dött i slutet av tredje säsongen, något som hade varit långt mer emotiniellt effektivt både för oss tittare men även för seriens andra karaktärer. Men nej, istället spenderar vi timmar på att se honom lyckas med de mest osannolika av stordåd trots han fått utstå månader av tortyr, svält och allt annat otrevligt som hör en gulag till. Rent och skärt trams. 

Jason, seriens försök till att skapa en sekundär och mer mänskligt antagonist känns även han som ett gruvligt snedsteg. Så mycket potential nedspolat i toaletten och vad som hade kunnat bli en genuint sympatisk karaktär med klockrena hämndmotiv, om än felriktat sådant. Slutar upp med att vara en totalt osympatisk tölp utan tillstymmelse till moral som från ingenstans plötsligt är beredd att mörda gamla vänner Som karaktär är han inte bara totalt ur gängorna utan också skrattretande entonig och utan nyans, en fullständig blunder vars död i slutändan bara föräras med en putslustig ordvits. 

Den femte säsongen är på väg och är nu tänkt att avsluta sagan om Hawkins, Eleven och alla andra. En historia Duffer-bröderna svär att de hade nedskriven och planerad i detalj sedan långt tidigare. Kalla mig cynisk men från vad vi sett hittills talar det ojämna berättandet från säsong två, tre och nu fyra ett helt annat språk. Visst, Stranger Things är beundransvärt, speciellt med tanke på skådespelarna, pengarna och allt jobb som lagts ned på att skapa detta fenomen. Men för mig har intresset och den känslomässiga investeringen i serien sedan länge ebbat ut. Stranger Things må vara en hejdundrande monstersuccé för Netflix men känns numera bara som ett svindyrt guilty pleasure präglat av 80-tals referenser. 

HQ