LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Blog
      Mitt liv som ninja

      Mitt liv som ninja

      Det var ungefär i samma veva som Anita kom in i bilden som det hela började spåra ut totalt för min del. Anita var vit och kunde hålla koll på nittionio nummer i sin lilla späda kropp. Jag tror det var någon gång i slutet av 90-talet och det var inte bara slutet på ett decennium, det var slutet på all slags mystik. Jag talar för er som inte polletten trillat för än om Telias nummerpresentatör Anita som slog ner som en bomb i alla hushåll. Det var med henne det började, det var med henne vi lärde oss att sky telefonsamtal och ja, du vet precis vilka samtal jag pratar om.

      Helt plötsligt hade vi makten att välja och vraka med vem vi ville prata med, vem som skulle få äran att höra vår ljuva stämma och vem som skulle bli utan audiens hos drottningen. Jag snackar tiden innan telefonförsäljare tog över för att göra vårt liv till pest och få oss att titta på våra telefoner som om det var en hopslingrad grön mamba som bara väntade på att hugga sina tänder i oss. Nä, nu snackar jag om tiden innan då det var svärmödrar och skatteverket vi ville undvika till varje pris. Anita var som en riktigt fin väninna som visade upp i sin lilla ruta att nu, nu ska du ge fan i att svara. Och visst var det skönt att ibland slippa prata med svärmor för femte gången den dagen och lyssna på det eviga gnällandet att det nu minsann var två hela dagar sedan hon blivit inbjuden på kaffe och vilken usel svärdotter du var som inte lyckats producera ett enda barnbarn trots du varit tillsammans med hennes dyrgrip till son i flera år.

      Men med Anita så försvann verkligen all spänning och mystik när telefonen ringde på gott och på ont. Spolar vi tillbaka bandet några år så var det något helt annat. Varje gång våran röda snurrplattetelefon ringde då startade ett race på liv och död med oss syskon. Vi kom rusande ut från våra rum som kackerlackor när du lyser med en lampa, sladdande med strumporna över parkettgolvet och hade du oturen råkade du befinna dig på övervåningen när det ringde och då visste du att du hade dragit nitlotten. Den som hann svara blev plötsligt den mest efterfrågade i hela huset, omringad av ett gäng nyfikna apor som viskade högt "Vem är det?" , "Är det till mig?" Vad har hänt sen dess? Nu gör vi verkligen allt för att slippa sitta med luren mot örat. Finns det något värre när du messar någon och två sekunder senare så ringer personen i fråga upp?

      Du stirrar på luren som den är paria och frågar ut högt mot den vad som var så viktigt att han/hon inte bara kunde skriva ett svar. Varför måste de ringa?? Men det säger du förstås inte när du svarar, då kvittrar du glatt som den falska individ du är för att det inte ska höras att det ekar runt omkring dig och du skulle bli avslöjad att du i det tillfället satt och krämade i lugna ro. Se inte så chockad ut, lika bra du erkänner det, hur många av dina vänner har suttit där jämte dig i din ynkligaste form när du suttit och klämt, röd om kinderna efter vad som känts som en redig förlossning? Om jag säger som så, min chef har suttit med mig. Försäljaren från Telenor. Pizzabagaren från mitt favorithak. Och de har varit totalt ovetande om varje krystning.

      Listan kan bli lång. Men vi har verkligen blivit våra totala motsatser? Vi nästan skyr kontakt, mänsklig sådan. Vi kommunicerar på Messenger, SMS, What's App och Email utan problem, men gud nåde dig om du ringer. När Anita kom skäms jag att säga att varje gång jag såg ett främmande nummer i rutan satt jag på trägolvet bredvid och slog frenetiskt i en telefonkatalog likt Rainman medans jag rabblade numret högt för mig själv som en galning. För millenium-bebisarna i rummet kan jag förklara att en telefonkatalog var en bok med telefonnummer till hela stan du bodde i. Man ville ju veta vem det var innan man svarade, tänk det fruktansvärda att behöva tala med en främling? Idag är jag precis likadan. Nej, jag går inte runt med en telefonkatalog i bakfickan men varje gång det ringer ett nummer jag inte känner igen så svarar jag inte.

      Jag googlar som en galning i förhoppning att hinna få fram svaret på gåtan innan sista ringsignalen ebbar ut. Jag är livrädd att det ska vara en försäljare på andra sidan luren. Jag är för snäll, för trevlig. För välpolerad och väluppfostrad. Missförstå mig inte, jag tackar alltid nej till allt, men jag lyssnar på vad de har att säga innan. Visst, jag försöker snällt avbryta deras prat om lotter och nästan gratis lurar men de är frenetiskt duktiga på att sniffa upp min snällhet. Så jag har spenderat långt över trettio minuter med främmande välsmorda trutar i örat allt för många gånger. Så en dag efter att ha suttit med en dåre i luren som efter jag upprepade gånger sagt att jag inte var intresserad vägrade ge sig kom jag fram till att nu är det nog. Så ringer ett främmande nummer svarar jag inte överhuvudtaget.

      När det ringt klart googlar jag och ser jag att det är en försäljare så blockar jag. Det är min taktik att slippa. Men det är inte bara våra telefoner som vi ändrat vår relation till utan även en annan sak som ringer. Nämligen ringklockan. Backar vi bandet även här så var det samma syn i det Wilanderska hemmet. Samma tre trollungar rusade som galningar mot dörren. Men inte bara vi, hela familjen gick mot dörren när det ringde. Min mamma hade alltid nybakt hemma i fall vi fick oväntat besök. Det var nått stort när det ringde på dörren för då visste man att det skulle bli trevligt. Nu när dörrklockan ringer stänger man av ljudet på Tv-n blixtsnabbt. Man hasar ihop och gör sig så liten som möjligt bakom soffan. Man förvandlas till en ninja, dock utan den osmickrande svarta jumpsuiten. En gång har jag ålat längst golvet väldigt osexigt för att ta mig osedd till bästa utkiksfönstret för att se vem som är galen nog att ringa på just våran dörr.

      Ibland ger sig inte personen och då står man på andra sidan ytterdörren och kollar på personen genom titthålet och funderar varför idioten inte bara går? Fattar han inte att ingen är hemma? Att personen antagligen vet att du står där som en knäppgök och flåsar för att han hörde ditt massiva hemmabiosystem som dånade ner till gatan innan det plötsligt tystnade kvickt reflekterar du inte alls över. Men det är ju så i våra tider vi lever nu, ingen kommer bara hem till dig och ringer på. Man ringer innan. Nu om man får oväntat besök kan man ge sig fasen på att det är Jehovas vittnen som står där med vakttornet i högsta hugg. Eller så står det nån som är döv och vill sälja egenmålade bilder. Dövheten brukar dock släppa när min stora hund skäller i bakgrunden och det är ju bra, så jag ser mig lite som Jesus de gångerna, som en riktig helbrägdagörare. Så med tanke på att stackaren inte lyckas få sålt några bilder fick han iallafall sin hörsel tillbaka, så win-win.

      Det är konstigt, vi är totalt maniska med våra mobiler. När vi kollar på en film håller vi den likt en baby i ena handen och scrollar i smyg. Sitter vi på krogen med vänner så ligger den där i vår hand och vår blick är på skärmen i stället för att titta på våra vänner. Och det är trots allt en telefon, även om vi glömt det. Trots det gör vi allt annat än att prata i den. Vi fotar vår mat, vi kollar filmklipp och surfar på våra sociala medier. Vet vi ens hur vi slår ett nummer med luren nu för tiden? Nä, allt detta prat har gett mig dåligt samvete. Nu ska jag ringa en vän så hon kan stirra i panik på skärmen och undra varför jag ringer och inte messar. Och bara så du vet kommer jag lyssna efter eko. För jag vet var du sitter... Så torka ändan nu, spola så jag slipper sitta här i skitlukten med dig.

      Är det bara jag som är så här underlig? Som svär varje gång mobilen ringer eller som förvandlas till en rultig ninja när någon ringer på dörren? Vad är det för fel på oss?

      HQ