Svenska
Blog
Trög vs Spelutvecklare

Trög vs Spelutvecklare

En gång i tiden när jag började spela TV-spel var utvecklarna nästan löjligt tydliga i vad de ville att du skulle göra i spelet. Ledtrådar hur du ens skulle få din karaktär att gå pluppade upp på skärmen lika frekvent som om det var reklam här på Gamereactors sidan. Tipsen visste inga gränser och fungerade ständigt som en hjälpande hand och krycka genom hela spelet och du behövde aldrig besvära din hjärna med att behöva tänka överhuvudtaget. Annat är det nu när dagens spelutvecklare vill att du ska göra just det, tänka. Du ska studera din pausmeny och gå loss på knapparna som en igel på jakt efter blod för att lära dig ens de enklaste kommandon.

Ibland får jag en känsla att det sitter en dold kamera monterad från nån elak spelutvecklare inbyggd i min konsol som övervakar hur otroligt efterbliven jag är i sådana spel. Hur jag likt Stig-Helmer Olsson trevar runt i en fightingscen och trycker skiten ur alla mina actionknappar men allt jag lyckas göra är att huka mig och nu cirkulera runt mina fiender som en äggsjuk höna som ser ut som resultatet av en förbjuden kärleksaffär mellan en anka och Quasimodo. Ett nytt försök på en annan knapp får min Stig-Helmer att rulla ihop sig till en köttbulle och rulla åt sidan vilket ännu mer förvirrar de stackars fienderna som står och stirrar på mig med lätt uttråkad blick. Försök nummer tre gör att jag kastar iväg en granat som studsar mot dörröppningen för att tillslut landa vid mina egna tafatta fötter och det är det sista jag ser innan köttfärsen av min egen kropp färgar skärmen röd.

När jag spelade Ghost of Tsushima kunde jag inte för mitt liv begripa vad alla dessa rävar hade för sig.  De sprang runt och skrek som galningar och jag väntade mig nästan att nån vegan skulle ligga och lura i buskarna i förhoppning att jag skulle tysta den rödhårige så de kunde hoppa fram och säga att jag är en ond människa som äter burgare. Jag undersökte de stora träden de kom ifrån metodiskt och när jag misslyckades hitta vad jag trodde var ett hål att krypa in i blev Majsan sur och försökte göra hackmat av trädstammen istället. Sen funderade jag om det kanske var räven som jag skulle förvandla till sjömansbiff och spenderade därför fyra minuter jagandes medans jag högg i luften som en dåre med min katana som om jag försökte vifta bort en fis i vinden. Jag vill faktiskt inte erkänna hur långt in i spelet jag kom innan jag fattade att jag skulle jaga efter räven för att hitta ett altare. Vill ju inte att ni ska tro att jag är dummare än jag är.

Eller kanske inse vilket våp jag är ibland. För att inte tala om hur många spel jag kört där det tagit ett tag innan jag hitta rätt knapp för att hölstra mitt vapen. Hade jag fått en slant för varje gång jag  råkat marschera upp till en polis med draget vapen och fått fyra stjärnor på mig och slutligen en kula i pannan skulle jag vara en rik kvinna vid det här laget. Det är vid sådana här tillfällen som jag älskar att ha dummare vänner, och vet ni vad, jag har flera. Kanske inte borde hänga ut dessa med namn, men är man så här korkad så förtjänar man det, så va fan. Vill börja med att säga förlåt till Björn, kompis, jag älskar dig vännen men är man så här dum måste det delas med allmänheten. Just nu sitter ni säkert och undrar vad stackars Björn gjorde för att hamna på en sån här lista?

Luta er tillbaka så ska Majsan skvallra lite i erat öra. Jo, det var på tiden när jag jobbade på en av landets stora el-kedjor, och en lunch satt vi ett gäng och snackade spel. Spelet vi diskuterade var Skyrim och jag satt vid det här laget och skröt stort om att jag blivit nån master magiker på College of Winterhold och Björn som då satt bredvid mig skakade på huvudet skeptiskt och undrade hur jag hade hunnit med allt detta. Jag fattade inte riktigt vad han menade, både han och jag hade ju köpt spelet samtidigt vid releasen lite över en månad innan, så tid hade jag ju haft. Kanske var det avundsjuka att trebarnsfadern inte hunnit komma lika långt? Han skakade en gång till på sitt lockiga huvud och hans förklaring fick mig att brista ut i ett rungande skratt. Jo, för ser ni Björnen hade inte hunnit så långt i spelet för att det tog sån lång tid att rida fram och tillbaka till alla städer om och om igen. Berättelser om hur många timmar det tagit honom på hästrygg att rida tillbaka för att överlämna ett vapen i ett uppdrag från ena sidan av kartan till den andra fick mig att sansa mig och harkla mig innan jag frågade: ”Varför använder du inte fast travel?”

När jag fick svaret: ” Vad är det?” flög det pastagratäng ur munnen på mig på ett allt annat än kvinnligt sätt och tårarna rann mellan hostningarna och frustningarna. Så stackars Björnen hade skumpat runt på en häströv nonstop i en månads tid och knappt avancerat överhuvudtaget i spelet. Det är ju nästan så man vill tända ett ljus för honom, #tändettljusförbjörn, #livetpåenhäströv, #vadärfasttravel. Men tack och lov har jag fler idioter i min vänkrets som får mig att glömma mina egna idiotiska tilltag. Stackars Robert beklagade sig för bara några veckor sedan om att det var så jobbigt att rida hela vägen till sitt gömställe i Red Dead Redemption 2 för att vila och spara när man tagit sig så långt från den platsen. När jag undrade varför han inte använde lägerelden stirrade han på mig som om jag var galen.

Nu snackar vi om samma snubbe som lipade över uppdrag i Assassins Creed Origins där han behövde sitta och vänta på att solen skulle gå upp i timmar för att han skulle träffa en karaktär ett visst klockslag. ”Men varför mediterar du inte?”, undrade jag. Samma döda blick. En dag bryts den stackars Robert ner. Kan man gå in i väggen av spel? Jag tror den dagen kommer snart. När han inser att nu får det vara nog. När han inser att det står 2-0 i spel VS Robert. Jag brukar tycka att jag är smart nog att inte dela med mig om min dumhet i spel till mina kompisar. Kanske kan tycka att skylta om det här kanske inte var en av mina bättre idéer. Nu får jag väl höra detta till dödendagar.

Har du missat nått viktigt i ett spel som skulle ha underlättat galet mycket?

HQ