Svenska
Blog
Barndomens ljuva magi

Barndomens ljuva magi

Häromdagen frågade min syster mig vad jag önskar mig i julklapp och jag blev som vanligt helt ställd. Jul tänker du nu chockad, vi är ju bara i slutet av september! Men då ska jag berätta en sak, i min familj springer vi inte snabbt, vi springer inte alls kan jag ju avslöja om vi inte blir jagade, men vi är jäkligt snabba med att välkomna julen. Inte jag personligen som är något så exotiskt som Grinchen i min familj som fullkomligt hatar julen efter nästan tjugo år i en butik där annandagsrean var en återkommande del av julen.

December var inte en månad fylld av pepparkaksbak och julpyntande utan extremt långa arbetsdagar med Bing Crossbys White Christmas på repeat och sjukt stressade otrevliga kunder som undrade varför spelet som deras son Ruben önskade sig mest av allt var slut fyra timmar innan Kalle Anka började. December var månaden som ingen fick ta ut en dag ledigt och dagen innan julafton jobbades det tills vi var färdiga med annandagsreaförberedelserna och det var sällan innan klockan var elva på kvällen. Sen när julafton kom satt man och halvsov i soffan av utmattning och behövde sen gå och lägga sig efter tomtens besök eftersom man började jobba klockan 06.00 morgonen efter med den psykedeliska rean.

Ska tilläggas att rean avnjöts med högsta volym med Technomusik vilket jag hatar och fyra kilometer kö av människor som hade sina spargrisar under armhålan med tretusen en-kronor och femtioöringar och nu skulle slåss om prylar de inte behövde men som de tyckte var för billiga för att motstå. Så detta kanske summerar upp Majsans avighet till julen trots flera år passerat sen jag bytte bana. Resten av min familj är dock som tagna ur nån sliskig Amerikansk julfilm, de andas jul och fiser antagligen ut julkulor på löpande band.

Min gamle far Jörgen får fram julsakerna innan både ÖoB och Rusta hinner fylla sina avdelningar med rader av jultomtar och porriga jullampor för trädgården i alla regnbågens färger. Så vips en dag när man kommer hem en måndag i november så står granfan på plats med kulor och glitter och lyser som ett stoppljus i vardagsrummet och när du säger till honom att det är lite väl tidigt så får du alltid svaret att han vill få det överstökat. Som om julgranen är ett plåster som måste dras bort snabbt eller en ändtarmsundersökning. Precis som på midsommaraftons allsång där han alltid ligger två verser före resten av sällskapet med sin strupsång ligger han nästan två veckor före första advent med sina adventsljusstakar i fönstren som om de vore ett race och han gett sig fasen på att vinna och komma först.

Sen att han är smålänning och inte tänder dom mer än ett fåtal gånger hör inte hit tydligen, de är symboliskt på plats i alla fall. Min syster Therese injicerar Wham och Last Christmas rätt i blodådrorna och dansar glatt i takt till låten medans hon spottar ut lussebullar och pepparkakor på löpande band och bygger pepparkakshus bara för det är roligt. Själv funderar jag ibland på att gå med i Jehovas Vittnen varje december bara för att slippa allt som har med julen att göra. Sen kommer jag på att jag är ateist och då skiter sig min plan rätt rejält.

Och tydligen är det inte bara min syster som tänker på julen redan för när jag stressad passerade leksaksavdelningen på Maxi igår stod de två knoddar i en ivrig diskussion och listade allt de önskade sig i julklapp och jag stannade upp en sekund och insåg att jag saknade det där. Nä, jag saknar inte en hel lista med leksaker, men jag saknar den där härliga förväntan, mystiken och längtan. För vad är det egentligen vi vuxna går och längtar efter? Fredag och vår ständiga Tacokväll med ett glas Prosseco för att sedan somna innan klockan slagit tio med dreggel på kinden i soffan framför nått mediokert vuxet TV-program med kändisar som försöker dansa eller bondläppar som söker kärringar.

Sen blundra man snabbt och plötsligt är det då måndag igen och väckarklockan ringer innan klockan slagit fem och gruvan kallar. Och så fortsätter det. Kommit på mig själv att när kollegor frågar hur det är så svarar jag nu förtiden alltid att snart är det fredag och då är det fortfarande bara måndag. Det är mycket som är trist med att bli äldre, och mycket av det som just är jäkligt tråkigt är att saker som var helt magiska plötsligt bara har blivit vardagsmat och arbete. Jag har kommit till den åldern när man har allt man behöver i livet och inget saknas, förutom då känslan om att något saknas. Jag kan knappt minnas mina julklappar de senaste tio åren tillbaka. Varje gång någon frågat mig vad jag önskar mig får jag alltid ren panik för jag kan inte komma på någonting, inte en endaste sak. För inte har jag någon önskelista som jag hade när jag var liten där jag listade allt från hundvalp till cykel.

Jag har ingen BR-katalog där jag ringat in typ allt i hela katalogen som något jag bara måste ha. Jag försöker verkligen, jag surfar runt i mina favoritbutiker, men inget. Tomt på idéer. Och det är ju så när man är vuxen, man slutar längta för man köper det man vill ha själv när man känner för det. Inte ser vi en snygg handväska och tänker att den ska vi önska oss i julklapp och när julen kommer smyger vi runt granen i smyg likt Gollum och försöker lista ut om det ligger just den väskan i någon av paketen. Nä, vi köper den när vi ser den. Så som vuxen ser alla jular nästan likadana ut så det tillslut flyter ihop om man tittar på gamla bilder från årets julafton.

Folk har nästan likadana kläder från år till år, något rött och karlarna någon hemsk julslips de fick året innan och hatar men inte vågar säga. Vi kollar på Kalle Anka firar jul som vi gjort sen dagen vi föddes och kan alla dialoger utantill i huvudet och pratar hur mycket vi saknar Arne Weise samtidigt som barnen i rummet hyssjar oss att vara tysta så de inte missar något trots att även de små ligisterna kan varje ord och scen i sömnen. Sen äter vi vår jäkla sill och räkägg som åker fram och tillbaka genom våra allt annat än fantasifulla högtider, jul, midsommar och påsk till förbannelse och dricker must som vi inbillar oss inte är samma som den svarta sörja vi dricker över påsken.

Tänk att man inte kan komma ihåg julklapparna man fick för bara några år sedan men lista de man fick nästan varje år under ens barndom. Inte nog med det, jag kan komma ihåg spänningen och glädjen som kom med paketen. Vi hade inte jätte mycket pengar när jag växte upp, vi var tre syskon och under årens lopp ärvdes mycket från unge till unge. På den tiden fick man saker bara på födelsedagar och i julklapp och då var ju förväntan och längtan uppskruvad till max. Ett år kommer jag ihåg att det stod en megastor låda under granen med mitt namn på och jag var stolt som en tupp varje gång jag gick förbi och slängde ett och annat retfullt tillfredställande leende till mina syskon eftersom min var större än deras. En penismätartävling där jag äntligen kunde kora mig som segrare.

Ni vet så där älskvärt som bara en lillasyster som kallas Bölden kan göra. I lådan låg en Bob, eller som de nu heter Snowracer och jag var nog den lyckligaste ungen i pulkabacken på den. Än idag har jag kvar den och som det förvuxna barn jag är tas den ut varje vinter och jag skriker som en dåre när jag kastar mig ut i backarna utan att tänka på andras säkerhet det minsta, undan eller kull och det gäller även småungarna! Min mamma var en exceptionellt skolad julklappsinhandlare. Hon var magisk på att lyssna och hitta de perfekta klapparna som hon handlade lite när som under året. Ett år hängde jag läpp för det inte låg några klappar med mitt namn under granen och trodde att alla mina hyss under året sabbat för mig och tomten helt enkelt struntat i mig precis så som mamma hotat så många gånger om.

Men på julafton tog mamma mig i handen och ledde ner mig i garaget och där stod den under en filt och väntade på mig. En sprillans ny skinande röd cykel, min första oärvda cykel som inte nötts ner av en storasyster eller storebror, utan den var min och bara min. Vi fick bara cykla efter de sopat rent gatorna från grus på vårkanten för kycklingmamman i familjen, även kallad pappa var rädd om sina tre små klimpar och benbrott ville han helst slippa så min längtan att få testa min nya cykel var kolossal. Men lyckan var desto större den där första varma vårdagen när pappa Jörgen gav grönt ljus och jag gav mig ut på en vinglig första tur med ett leende som gick från öra till öra. Synd bara att pappa Jörgen inte tänkt på att det inte alltid behövs snö för en vurpa när Bölden flög över styret rätt in i grannens taggiga rosbuske. Detta var tiden innan cykelhjälmens inträde så ni kanske inte borde ställa er frågan varför jag är som jag är, den frågan är trots allt given.

Men den allra bästa julklappen var ändå en exotisk grå plastlåda med märket Nintendo på. Aldrig har glädjen varit större och överraskningen så total. Alla syskon i en ring, knytnävar rallades vem som skulle få testa först, lillasyster Böldens krokodiltårar som trollades fram på beställning gjorde vinsten given och den hjärntvättade spelmusiken slog rot i våra huvuden och vi satt utan att tänka på det och nynnade på rörmokarens kännetecknande melodi med huvudena tätt ihop bara några centimeter från den lilla TV:n.

Min NES lever än idag, trots en något glappande strömkabel och självklart kräver spelen än idag den klassiska blåsningen som gjort en hel generation till framtida astmatiker. Den står i hyllan och påminner mig om den där julen och hur lycklig jag var. Den var ju trots allt inkörsporten till mitt tunga TV-spelsberoende. Den formade mig till den jag är idag. Så kanske borde vi vuxna sluta önska oss tråkiga nyttiga saker varje jul så som strykjärn eller brödrostar? Kanske borde vi sluta köpa allt vi vill ha och spara något för julen?

Ge oss lite julmagi och spänning. Lite härliga TV-spel eller en redig Nerfgun eller varför inte ett Legoset. Livet var fasen roligare förr, iallafall lite mer spännande. Tror jag ska göra som Michael Jackson, nej, nej, ingen peddogrej, bara vägra vara tråkigt vuxen, vara lite mer som med Peter Pansyndrom. Ge mig lite av barndomens ljuva magi!

Var julen bättre förr? Vilken julklapp kommer du ihåg med ett stort leende och härlig värme i bröstet? Har du kvar den?

HQ