Trots att det väl inte på något vis kan sägas vara "nyligen" som det senast begav sig (nådens år 2007, med kungörelse i en blogg här på GR) känns det ändå rätt bisarrt att nu på nytt befinna mig i en identisk situation där det ska tas beslut angående val av ny tv.

Jag minns fortfarande med skräckblandad förtjusning hur jag ägnade sexton veckor - en tredjedels år - av dagligt sökande, läsande och jämförande, flera timmar varje dag, innan beslut togs och köp genomfördes. Toshiba-tv:n jag då beställde tuffar fortfarande på i all sin 2007-prakt men tekniken har ju tveklöst utvecklats en del sedan dess och nu när jag snart ska kicka igång min PS4 Pro för första gången (ett år efter inköp) känns det ändå som läge att överväga uppgradering på tv-fronten. Träda in i last-gen med lite stil. Dock är det inte spelandet som är den avgörande faktorn, så tv:n behöver ju egentligen inte ha alla de senaste gaming-finesserna det pratas om.

Man kan ju tänka att det borde bli roligt - och det är väl den bild jag oftast får av andras inställning till köp av nya prylar - men i ärlighetens namn är det ju mest jobbigt. Det dröjer inte många minuter förrän den synnerligen bekanta känslan av total förvirring lägrat sig, med modellbeteckningar som är snudd på omöjliga att hålla isär, en aldrig sinande ström tekniska termer som smattrar mot skallen likt hagel från skyn och insikten att samma tv-apparat kan få helt olika omdömen beroende på vem man lyssnar på. Inte helt olikt hur det var 2007 alltså, även om många av de tekniska termerna nu har andra namn.

OLED har förstås etablerat sig (och verkar finfint) men är fortfarande ganska dyrt och saknar inte problemområden heller. Jag vet att man oftast möts av påståenden om att inbränning är ett icke-problem idag, men samtidigt rapporteras ändå att det inträffar. Slarvern i mig säger att det kanske ändå är klokast att undvika tekniken helt och hållet, men så kommer ibland också de där små stunderna när jag tänker "äh, men det kanske inte vore så dumt ändå..."

Det är f*n inte lätt...

I nuläget är det väl trots allt viss övervikt mot en relativt skaplig LED-tv men det betyder förstås inte att ett informerat köp kan göras ännu. Fortfarande kvarstår, precis som senast, mängder av jämförelser och läsande av recensioner. Glädjande nog verkar det dock som att de senaste generationerna LED kan uppvisa riktigt hyggliga nivåer av svärta - till och med imponerande om man ska tro expertisen - och det räcker sannolikt gott och väl för mig som i nuläget nyttjar en 13 år gammal LCD-tv med S-IPS panel. Inga inky blacks där kan jag lova...

Nu var det här inte tänkt som någon traditionell "snälla-hjälp-mig-välja"-blogg utan mer ren ventilering (och lite gubb-raljerande över tidens obönhörliga gång) men finns allmänna tips eller insikter i ämnet tas de givetvis tacksamt emot.

Ja men kanske.

Jag har ju tjôtat om övermäktiga backlogs och mina kraftigt släpande övergångar mellan konsolgenerationer i minst tio år nu. Livet är hårt och yada yada, men kanske är det inte så konstigt att jag börjar känna ett gryende sug efter annorlunda spelupplevelser.

Så vad innebär annorlunda? Ja, i min bok är det lite mer avslappnade upplevelser. Jag har exempelvis sneglat mot diverse "vandringssimulatorer" och även (vilket förvånade mig själv oerhört) det nya Animal Crossing. Nu har jag inga uttalade planer att skaffa en Switch så just Animal Crossing blir kanske aldrig verklighet, men det var främst min fascination för ett sådant spel som överraskade mig.

Jag har i sanningens namn aldrig varit något fan av hektiska och krävande spelupplevelser. Måhända var jag mer tålig förr, men med åren har jag konstant glidit mer och mer mot spel som möjliggör fritt utforskande och (relativt) kravlöst lallande i egen takt. En stunds skön eskapism. Här kan massiva open world-spel vara väldigt givande när man tar ett par steg bort från storyns "måsten" och bara ägnar sig åt annat. Lysande personliga exempel är t.ex TES: Oblivion och Just Cause 2.

Nu betyder ju inte detta att jag avskyr linjär action och pangpang. Jag avslutade t.ex tidigare idag det gamla Spec Ops: The Line på X360 och det är ju en ultralinjär historia med mängder av vapen och tuff militär-jargong som antingen skriks för full hals eller väses fram mellan hårt sammanbitna käkar. Visst hade jag ganska roligt men kunde aldrig bli kvitt känslan av been there, done that som sköljde över mig likt milt duggregn. Storyn hade förvisso lite mer djup än vad som är standard, det förtjänar att nämnas, men vad jag försöker komma till är att dryga 20 års konsumtion av ett begränsat antal speltyper kan leda till viss mättnad. Helt galet, jag vet...

När det gäller spel som Spec Ops är det mitt engagemang som i vissa lägen brister. Så snart en ny övertydlig combat arena breder ut sig framför mig blir jag stressat otålig och orkar sällan tänka särskilt taktiskt. I stället för att "njuta" av stridandet vill jag bara förbi så fort som möjligt. Funktionen att skifta mellan svårighetsgrader mottogs med öppna armar men trots detta fick jag på pälsen emellanåt... även på Easy. Japp, jag är rätt kass. Lågt nyhetsvärde på det.

Men så har vi då dessa tankar kring långsammare spelupplevelser - vandringssimulatorer och mer storydrivna spel - som seglat upp på min radar. Jag ser min kommande uppstart av PS4-spelande som ett bra avstamp mot mer sådant. Jag tror mig ha skaplig koll på de mest uppenbara titlarna, t.ex "Edith Finch", "to the Rapture" och "Ethan Carter" men är såklart nyfiken på mer och undrar över eventuella hidden gems därute. Det måste inte nödvändigtvis vara "vandringssimulatorer" men långsammare spel i intressanta miljöer där stämningen är en viktig del av helheten. Kanske inte så mycket renodlad horror dock. Har inte riktigt blivit kompis med sånt i spelform ännu... :)

Alla tips som faller inom ramen för min luddiga beskrivning mottages tacksamt.

Ja. Absolut. My kind of place.

Jag hade tänkt att skriva om händelsen direkt när den inträffat men en kraftig och självordinerad dos av vem-i-hela-helsefyr-bryr-sig? fick mig att låta bli. Nåväl, det som skedde var att jag i december förra året slutligen köpte Playstation 4.

Big deal... right? Nej, såklart inte. Alla som någonsin velat äga en PS4 köpte en sådan för åratal sedan. Jag har dock kämpat tappert mot köplusten ända sedan 2013 på grund av lojalitet till min enorma backlog. Detta har redan avhandlats åtskilliga gånger och jag tänker inte gå djupare in på saken. Till sist kunde dock inte ens tjurskalliga jag stå emot, och jag skyller helt på Black Week - detta spattiga spektakel jag i normala fall ignorerar totalt. Tusen kronor billigare var det hur som helst så en ståtlig vit PS4 Pro klickades ner i kundvagnen.

Idag skriver vi 25:e mars 2020 och maskinen är fortfarande inte startad för första gången. Nu känner jag förvisso ingen panik med den saken - det känns tryggt att veta att den står här, redo att börja sin tjänstgöring längre fram - men samtidigt är det lite svårt att helt blunda för att ett ynka år av ytterligare väntan hade placerat mig i position att istället köpa en ny biffig bakåtkompatibel PS5. Det skulle dock kännas märkligt att helt skippa nuvarande konsolgeneration - att aldrig köpa själva hårdvaran - så... nu är den köpt.

Det jag finner intressant är att när så gott som hela världen suktar efter Playstation 5 och Xbox Series X så ser jag genuint fram emot att ta steget upp till PS4. Och, ja, det är onekligen ett stort steg upp för min del. Räknar man inte de små trevare jag gjort på den skapliga gaming-pc jag köpte 2013 (och som stått nästan helt oanvänd i sex år) så har jag fortfarande inte tagit steget in i 1080p-spelande. Smaka på den! Jag spelar idag inte något modernare än PS3 och X360 så i min värld kommer PS4 medföra ett enormt lyft, trots att den ligger farligt nära pensionsåldern och 1080p idag är ungefär lika hett som Hjalle och Heavy.

Samma gäller på gitarrsidan med digital förstärkarmodellering. Jag står på tröskeln att skifta från en uråldrig BOSS GT-10 från 2008 till min hittills oanvända Line6 POD HD500X, som förvisso släpptes 2014 men i grunden delar modeling-teknik med den något cpu-svagare HD500 från 2010. Trots att Line6's nuvarande flaggskepp Helix redan funnits ute i fem år kommer steget upp till den åldrade föregångaren bli markant för mig. Det gäller att skynda långsamt.

"Perspektiv" skulle måhända vara en bättre, och därtill avsevärt mer pretentiös, bloggrubrik. Olika perspektiv beroende på var man befinner sig. Det som andra står redo att stoppa ner i en låda och gömma undan i något kallt och nattsvart källarförråd representerar för mig en småpirrigt spännande framtid. "Osynk med samtiden" skulle kunna vara en annan tänkbar rubrik men det låter mest som nånting gossarna i Kent hade kunnat kräkas upp under ett synnerligen oinspirerat besök i replokalen 2007. Nu vet jag i och för sig inte om Kent hade något enda inspirerat besök i replokalen efter 2005... men det har ju onekligen väääldigt lite med ämnet att göra.

Stay safe i Corona-tider, gott folk!

Ja men nästan lite relaterat till min situation i alla fall...

Jag börjar slutligen märka en viss förändring hos mig själv. Givetvis anknyter detta till det kanske främsta av alla kända i-landsproblem - backlogen, och det eeeeeviga tjatet om densamma, men det framgick väl sannolikt redan av titeln.

Nu har jag förvisso lyckats avverka några fler spel än vad denna sedan länge slumrande bloggserie ger sken av men resultatet är ändå inte särskilt imponerande. Väger man in ett antal sporadiska spelköp till PS2, PS3 och X360 de senaste åren (min nollvision visade sig oväntat svår att leva upp till) så har backlogen sannolikt inte minskat alls sedan jag beslutade mig för att spotta i nävarna och börja ta "projektet" på något slags allvar. Deprimerande, to say the least...

Men nu mitt i allt snack om kommande PS5 börjar jag ändå känna en svidande otålighet växa sig allt starkare. Jag har ju för tusan inte ens tagit steget in i PS4-generationen ännu. Som jag nämnde i en kommentar häromveckan sa jag halvt på skoj 2013 att jag kanske inte kommer "hinna" köpa PS4 innan PS5 släpps. En situation som nu faktiskt ser ut att kunna slå in på riktigt. Visst, det är väl bara att springa ut och köpa en, men tanken har hela tiden varit att ett köp ska ske på sunda premisser - att backlogen ska vara borta (eller åtminstone kraftigt decimerad) innan dess, och där befinner jag mig definitivt inte i nuläget.

Men, som sagt, jag känner hur något börjar förändras. Kanske är det stressen över att sitta så stenhårt fast som tar ut sin rätt men nu vill jag banne mig komma framåt. Jag vill börja beta av det tjugotal PS4-spel som väntar i hyllan innan situationen vuxit sig lika ohanterlig där som till de äldre maskinerna. Det börjar bli farligt nära nu, och det till en konsol jag inte ens köpt ännu. Gud hjälpe!

För tillfället är jag 20 timmar in i det gamla Two Worlds på X360, och i denna typ av spel motsvarar 20 timmar knappt ens ett hastigt dopp av tårna. Ändå märker jag att både suget och upptäckarlustan haltar betänkligt. Helst av allt vill jag bara lägga ner och gå vidare och det var verkligen inte den känsla jag förväntade mig vid uppstart. Man kan väl kanske delvis skylla på att spelet är gammalt och tekniskt primitivt, och givetvis kan man inte heller falla pladask för alla spel även om de på papperet kryssar i rätt rutor, men jag tror ändå den mest rättvisande förklaringen är att alla år av vattentrampande slutligen frammanat något slags uppriktig panik. Det känns aldrig som att jag kommer en enda centimeter närmare att "uppgradera" mitt spelande till en ny generation. Allt bara står och stampar. Enda sättet att se framsteg lär vara att helt byta strategi och undantagslöst fokusera på backlogens kortare och mer linjära spel. Kill your darlings. Det borde åtminstone kunna ge känslan av att det rör på sig.

Jag inser förstås att detta raljerande inte är speciellt rafflande läsning. Det blir mer som en form av terapi att skriva av mig lite, vilket väl också var tanken där för ett par år sen när jag kände att bloggande om saken kanske kunde bli nånting regelbundet. Att med hyfsat jämna mellanrum slå ner små stolpar längs den långa krokiga vägen. Af detta blefvo emellertid intet.

Det smått paradoxala är ju att om jag inte läst att PS5 kommer vara bakåtkompatibel hade jag förmodligen köpt den där efterlängtade PS4:an ganska snart (oavsett om det varit "rätt" beslut eller inte) men nu känns det ju plötsligt en smula dumt att lägga drygt fyratusen på en maskin som relativt snart kommer bli ersatt av den bakåtkompatibla PS5. Sannolikt smartare att vänta kan man tycka, men då pratar vi ändå om en kännbar väntetid innan jag kan ställa mig på ruta ett med mina befintliga PS4-spel... och vem vet hur hett det kommer kännas när det då samtidigt finns PS5-spel som skriker efter min uppmärksamhet?

Ack dessa gropar man grävt åt sig själv. Frågan är ju om det ens går att vinna här? Haha... :)

En avlägsen dröm? Det kan åtminstone kännas så emellanåt.

I runda slängar tre och ett halvt år sedan senaste bloggen nu, och den handlade om Queensrÿche's förra albumsläpp Condition Hüman. Kan karljäveln bara blogga om en enda sak? Ja, tydligen...

För drygt en månad sedan smällde det till igen. Queensryche släppte sitt nya album The Verdict på Century Media Records. Till skillnad från förra gången tillät jag mig att förhandslyssna och det jag hörde lovade mycket gott. Tyvärr havererade Pledgemusic-kampanjen (inget som bandet kan beskyllas för) och pengarna gick upp i rök så det blev att slanta upp en andra gång och beställa albumet på traditionellt vis via Ginza. Att lägga massor av tid och energi på att försöka få tillbaka slantarna kändes inte värt besväret.

Med plattan slutligen i hand var det så äntligen dags för premiärlyssning från start till mål, vilket nuförtiden uteslutande innebär ryggläge med hörlurar. Första låten "Blood of the Levant" hade jag förhandslyssnat, likaså efterföljande "Man the Machine" men det framgick tydligt att bandet inte tänker lägga några fingrar emellan denna gång. Pang på rödbetan. Starkt, drivet och fartfyllt. I intervjuer har de berättat att förra albumet blev lite oväntat midtempo-betonat, något de själva tydligen insåg väldigt sent i processen, och att de därför ville höja tempot på The Verdict. Det tycker jag de lyckats bra med.

Om man ser utvecklingen sedan bandets omstart 2012 i och med sparkandet av Geoff Tate känns detta som ännu ett tydligt steg i rätt riktning. Första plattan med Todd La Torre på sång (självbetitlad, 2013) var en positiv nytändning med ett par riktigt bra låtar men i mitt tycke inget helgjutet album (vilket man lätt kan förstå sett till rådande omständigheter). Uppföljaren Condition Hüman (2015) tog ytterligare ett par bastanta kliv framåt och en tydligare "post-Tate"-identitet började växa fram. Någon skönhetsfläck kunde väl skönjas men överlag gediget och bra.

Med The Verdict är det, enligt mitt ringa förmenande, mer eller mindre fullträff. Det låter helt enkelt förbaskat bra. Även denna gång har Zeuss producerat (något jag efter förra plattan hoppades skulle undvikas) men här har jag lättare att ta till mig produktionen. Måhända är skillnaden överlag inte enorm men jag tycker att trummorna, rent ljudmässigt, låter lite mer naturliga än förra vändan.

Just trummorna är för övrigt också intressanta av en annan orsak. Denna gång har nämligen Todd La Torre lagt samtliga trummor på plattan, och det med den äran. Han är inte bara en fenomenal sångare utan därtill en synnerligen kompetent trummis. Varför Scott Rockenfield fortfarande inte avslutat sin vääääldigt långa pappaledighet och återvänt till trumstolen vet bara han själv men enligt övriga medlemmar gavs han alla chanser i världen att deltaga i skapandet av albumet, något han dock valt att avstå. Vad detta innebär för hans fortsatta medverkan i bandet kan man i nuläget bara gissa men jag tycker tråkigt nog det börjar kännas som att han inte längre vill återvända, trots vidöppna dörrar. Supertrist i så fall, men beslutet är såklart hans. Skulle så bli fallet känns väl det mest naturliga att deras nuvarande livetrummis Casey Grillo erbjuds en fast plats, men den som lever får se.

Efter den starka inledningen fortsätter albumet servera ett pärlband av njutbar melodiös och välspelad progressive rock/metal ur den äldre skolan ända fram till den majestätiska avslutningen "Portrait" som ekar av 1994 års Promised Land och kontemplativt melodiöst vemod. En synnerligen värdig albumavslutning i min bok.

För mig tar det ofta lång tid att smälta nya album men The Verdict landade snabbt på fötter och satte full fart med sikte på en plats i mitt musikaliska hjärta. Alla som följt Queensrÿche genom deras utdragna period av musikalisk hopplöshet vet hur det känns att vara svältfödd på kvalitativ musik från deras läger men detta har tack och lov förändrats sedan nystarten 2012 - lite trevande till en början men nu efter tre album med Todd La Torre känns maskinen väloljad, uppe i varv och ordentligt hungrig.

The Verdict är det bästa album bandet släppt på 25 år och markerar förhoppningsvis slutet för allt seglivat tjat om att "Geoff Tate är Queensrÿche" och liknande nonsens. Dagens Geoff Tate och hans nuvarande bandkonstellation är definitivt inte värdig att på något plan jämföras med detta. Trots (den förhoppningsvis temporära) frånvaron av Scott Rockenfield står Queensrÿche starkare än på mycket länge. Jag tackar, lyfter på hatten och bugar ödmjukt.

Så ska en slipsten dras!