Svenska

Ja vad tusan... vi tar väl och bloggar lite Queensrÿche igen

Skrivet av mindcrime den 9 april 2019 kl 23:57

I runda slängar tre och ett halvt år sedan senaste bloggen nu, och den handlade om Queensrÿche's förra albumsläpp Condition Hüman. Kan karljäveln bara blogga om en enda sak? Ja, tydligen...

För drygt en månad sedan smällde det till igen. Queensryche släppte sitt nya album The Verdict på Century Media Records. Till skillnad från förra gången tillät jag mig att förhandslyssna och det jag hörde lovade mycket gott. Tyvärr havererade Pledgemusic-kampanjen (inget som bandet kan beskyllas för) och pengarna gick upp i rök så det blev att slanta upp en andra gång och beställa albumet på traditionellt vis via Ginza. Att lägga massor av tid och energi på att försöka få tillbaka slantarna kändes inte värt besväret.

Med plattan slutligen i hand var det så äntligen dags för premiärlyssning från start till mål, vilket nuförtiden uteslutande innebär ryggläge med hörlurar. Första låten "Blood of the Levant" hade jag förhandslyssnat, likaså efterföljande "Man the Machine" men det framgick tydligt att bandet inte tänker lägga några fingrar emellan denna gång. Pang på rödbetan. Starkt, drivet och fartfyllt. I intervjuer har de berättat att förra albumet blev lite oväntat midtempo-betonat, något de själva tydligen insåg väldigt sent i processen, och att de därför ville höja tempot på The Verdict. Det tycker jag de lyckats bra med.

Om man ser utvecklingen sedan bandets omstart 2012 i och med sparkandet av Geoff Tate känns detta som ännu ett tydligt steg i rätt riktning. Första plattan med Todd La Torre på sång (självbetitlad, 2013) var en positiv nytändning med ett par riktigt bra låtar men i mitt tycke inget helgjutet album (vilket man lätt kan förstå sett till rådande omständigheter). Uppföljaren Condition Hüman (2015) tog ytterligare ett par bastanta kliv framåt och en tydligare "post-Tate"-identitet började växa fram. Någon skönhetsfläck kunde väl skönjas men överlag gediget och bra.

Med The Verdict är det, enligt mitt ringa förmenande, mer eller mindre fullträff. Det låter helt enkelt förbaskat bra. Även denna gång har Zeuss producerat (något jag efter förra plattan hoppades skulle undvikas) men här har jag lättare att ta till mig produktionen. Måhända är skillnaden överlag inte enorm men jag tycker att trummorna, rent ljudmässigt, låter lite mer naturliga än förra vändan.

Just trummorna är för övrigt också intressanta av en annan orsak. Denna gång har nämligen Todd La Torre lagt samtliga trummor på plattan, och det med den äran. Han är inte bara en fenomenal sångare utan därtill en synnerligen kompetent trummis. Varför Scott Rockenfield fortfarande inte avslutat sin vääääldigt långa pappaledighet och återvänt till trumstolen vet bara han själv men enligt övriga medlemmar gavs han alla chanser i världen att deltaga i skapandet av albumet, något han dock valt att avstå. Vad detta innebär för hans fortsatta medverkan i bandet kan man i nuläget bara gissa men jag tycker tråkigt nog det börjar kännas som att han inte längre vill återvända, trots vidöppna dörrar. Supertrist i så fall, men beslutet är såklart hans. Skulle så bli fallet känns väl det mest naturliga att deras nuvarande livetrummis Casey Grillo erbjuds en fast plats, men den som lever får se.

Efter den starka inledningen fortsätter albumet servera ett pärlband av njutbar melodiös och välspelad progressive rock/metal ur den äldre skolan ända fram till den majestätiska avslutningen "Portrait" som ekar av 1994 års Promised Land och kontemplativt melodiöst vemod. En synnerligen värdig albumavslutning i min bok.

För mig tar det ofta lång tid att smälta nya album men The Verdict landade snabbt på fötter och satte full fart med sikte på en plats i mitt musikaliska hjärta. Alla som följt Queensrÿche genom deras utdragna period av musikalisk hopplöshet vet hur det känns att vara svältfödd på kvalitativ musik från deras läger men detta har tack och lov förändrats sedan nystarten 2012 - lite trevande till en början men nu efter tre album med Todd La Torre känns maskinen väloljad, uppe i varv och ordentligt hungrig.

The Verdict är det bästa album bandet släppt på 25 år och markerar förhoppningsvis slutet för allt seglivat tjat om att "Geoff Tate är Queensrÿche" och liknande nonsens. Dagens Geoff Tate och hans nuvarande bandkonstellation är definitivt inte värdig att på något plan jämföras med detta. Trots (den förhoppningsvis temporära) frånvaron av Scott Rockenfield står Queensrÿche starkare än på mycket länge. Jag tackar, lyfter på hatten och bugar ödmjukt.

Ja vad tusan... vi tar väl och bloggar lite Queensrÿche igen

Så ska en slipsten dras!

HQ