Jag såg att ingen hade rapporterat om detta än så jag tog sakerna i egna händer.

I den senaste Batman v Superman-trailern får vi äntligen se Batman dänga skurkar precis som Batman ska dänga skurkar. Det ser mycket ut som hämtat direkt från Rocksteadys Arkham-spel. Vid sidan om gillar jag även vilken oimponerad och spydig attityd Alfred har mot Bruce, och även hur Batman ser surare ut än Judge Dredd när han blockerar Supermans slag.

Safe to say, 20 sekunder in i trailern fick jag krampaktiga orgasmer.

https://www.youtube.com/watch?v=Cle_rKBpZ28

Det är lite sent påtänkt, jag hade egentligen tänkt att posta detta inlägg lagom till slutet av Oktober. Helst innan ni alla har kikat på exempelvis Friday The 13th för miljonte gången och hunnit bli övermätta på skrämmande filmer. För min egen del skyller jag på tidsbrist och lite lathet. Men äsch, jag gillar att prata om film i vilket fall, särskilt skräckfilmer, faktumet att jag inte ens bloggar här längre förutom på Halloween-kanten numera borde ju säga en helt del. Men nu kör vi!

Slither
Innan James Gunn regisserade den mycket omtyckta Guardians of the Galaxy var han riktiga debut denna bodyhorror/komedi-invasionsfilm. Det är en otroligt rolig och äcklande film med Nathan Fillion i huvudrollen. Slither träder in på så många områden att den nästen är en tribut till alla skräckfilmer någonsin.

One Missed Call
En av mina absoluta skräckfilmer någonsin. Att One Missed Call inte är så omtyckt bland filmkritiker är bortom mitt förstånd. Takashi Miike gör filmer som ingen annan, och i denna har han verkligen skapat en spökhistoria med en riktigt rik förtrogenhet bakom vålnaden. Komplett med sympatiska karaktärer också, som utsätts för ett riktigt hopplöst öde.

13 Assassins
Ännu en film av Takashi Miike och även hans bästa film i mitt tycke. Detta är dock närmare en krigsfilm, men det är inte din typiska krigsfilm som exempelvis Braveheart. Miike är inte regissören som kompromissar, han glorifierar inte och skildrar inte våld på något positivt vis. Detta är den grisigaste krigsfilmen jag någonsin har sett som verkligen visar vilka djur vi förvandlas till när vi utsätts för en överväldigande mängd död och våld. Miike är ju en legendarisk skräckregissör framförallt, och 13 Assassins innehåller sannerligen många obehagliga scener som är Miikes stämpel.

The House of the Devil
Retrodoftande skräckfilmer har blivit en grej de senaste åren, men när det gäller att hemkalla 70-talet så slår The House of the Devil all konkurrens rakt på fingrarna. Det är dock en sådan film som verkligen tar sin tid att skrämma dig, men banne mig om jag inte satt som klistrad mot skärmen under hela filmen.

The Burbs
Jag måste vara ärlig och erkänna att denna film inte riktigt är menad för alla. The Burbs är en förbannat löjlig film om ett par uttråkade medelåldersmän som är övertygade om att deras nya grannar är kannibaler, och vad som följer är bara missdåd. Jag gillade denna film, det vart ingen ny favorit precis och jag lär inte se den flera gånger till. Dock så framkallade den många sköna skratt och Tom Hanks är lika mysig som alltid. Jag är åtminstone väldigt glad att jag såg den.

You're Next
Jag hade hört väldigt goda saker om den här filmen, men under den första halvan förstod jag verkligen inte vad som gjorde filmen så utmärkt. Det är inte förrän den sista halvan som You're Next verkligen skiner och blir en väldigt kul, energifull slasherfilm. Att den kvinnliga huvudrollen också är tuffare än järnspikar gör filmen bara mer njutbar.

The Guest
The Guest kom farligt nära att bli en av mina 30 favoritfilmer någonsin. Hela filmen är som ett kärleksbrev till kultkungen John Carpenter, och det tog banne mig inte mer än två minuter innan det kändes som att jag såg på en bra Carpenter-film igen. Dan Stevens slukar verkligen rollen som "gästen" och det är en otroligt spännande film från början till slut med några riktigt roande referenser till Carpenters filmer.

It follows är förmodligen årets viktigaste skräckfilm, inte bara för att hela filmen är ett kärleksbrev till gamla rysare från 80-talet, men för att det är den bästa skräckrullen på tio år. Det är en väldigt jordnära film som leker väldigt mycket med dina förväntningar. Där du tror att filmen bygger upp till en jumpscare är det oftast bara regissören som jävlades med dig... men inte varje gång. Dock är det såklart inte en jumpscare här eller där som gör It Follows så sevärd som den är, mycket till som titeln avslöjar är det någonting som förföljer huvudkaraktären genom majoriteten av filmen, och tro mig när jag säger att du kommer känna denna varelses obehagliga närvaro genom hela filmen.

Handlingen kretsar kring Jay, en rätt ordinär, vacker och ung tjej som en natt, efter en dejt som slutade med sexuella aktiviteter, förklaras av dejten att han var förföljd av "den" och nu har han fört över "den" till henne. Detta väsen som nu kommer att förfölja Jay kommer inte sova, den kommer aldrig stanna, förrän den har lyckats mörda henne eller om Jay ger förbannelsen till någon annan via samlag. Det är bara dom som har eller har haft förbannelsen som kan se varelsen, och ovanpå allt detta kan detta väsen ta skepnaden av vilken människa som helst.

Scenariot är minsann riktigt kusligt, och jag som tittare fann att jag mest stirrade mot horisonten bakom karaktärerna för att se om någon smärre out-of-place person marscherade rakt emot dom. Jag höll utkik eftersom att filmens starkaste element är dess sympatiska huvudkaraktärer. Jay och hennes vänner är ett gäng som står varandra väldigt nära, och det bästa av allt är att deras vänskap känns oerhört äkta. Huvudrollsinnehavarna är dessutom hyfsat vettiga, förutom två eller tre underliga beslut, men dessa misstag går att förbise då den här mardrömsscenariot har rubbat karaktärernas beslutsomdöme rätt rejält. Regissören vet dock att du, precis som jag, kommer hålla utkik för monstret åt huvudkaraktärerna, och därför är It Follows filmad på ett lagom unikt vis med bland annat några scener där kameran roterar i 360 grader för att hålla spänningen på topp.

Regissören bakom filmen, David Robert Mitchell, fick inspirationen till denna film tack vare en återkommande mardröm, och minsann så känns hela filmen som om den tar plats i en mardröm. Varelsen som förföljer Jay har en tendens att dyka upp under väldigt utsatta situationer, och Jays vänner är i början mycket omedvetna över den genuina terror hon utsätts för. Det finns till och med en oerhört kuslig scen som jag direkt förknippade med dom där mardrömmarna man brukar ha, när man blir jagad i slow-motion och plötsligt väger benen över 200 kilo.

https://www.youtube.com/watch?v=uYfpiSsUJZs#t=25s

Det vore smärre kriminellt av mig att prata om It Follows och inte nämna dess soundtrack. Herre min gud vilket fantastiskt score denna film har. Föreställ er Halloween möter Blade Runner, det är så nära som jag kan komma. Soundtracket har dessa harmoniska stunder precis som när Deckard plåstrar om sig i sin lägenhet, men också dom där riktigt hotfulla tonerna som när Laurie känner sig förföljd på skolans utomhusområde.

https://www.youtube.com/watch?v=XxfQEZXRPNQ
https://www.youtube.com/watch?v=-qx5m5CUq7A
https://www.youtube.com/watch?v=6JgeucI4oLs

Vad jag också uppskattade väldigt mycket med It Follows är att, som sagt, varelsens närvaro känns genom hela filmen, men när det kommer till äkta screen-time är monstret inte överanvänd. Du kommer garanterat, precis som jag, sitta och stirra mot horisonten och tänka "Det har gått 10 minuter nu sist vi såg den! Åh gufd! Vart fan är den?!" och när den väl dyker upp är du inte alls beredd på det. Varelsen är för den delen inte heller korkad. Vid flera tillfällen i filmen sjönk tungan ner i magen på mig just för att monstret gjorde något som jag inte trodde den var kapabel till.

https://www.youtube.com/watch?v=MP6LuXPkGfA

9 / 10

An American Werewolf In London
Suspiria
The Fly
One Missed Call
Evil Dead 2
Re-Animator
Fright Night
The Thing
In The Mouth of Madness
Alien

Först och främst vill jag väldigt gärna tacka alla som kommenterade i det förra inlägget. Ett dussin knapptryck kanske inte ses som allt i världen för de flesta, men er support var verkligen det jag behövde. Jag har såklart pratat med många närstående gällande denna katastrof med min bäste kamrat, men det var just ert opartiska perspektiv som redde ut många jobbiga frågor som dansade runt i mitt huvud.

På både gott och ont var det också väldigt tröstande att man inte var helt ensam om en sådan förfärlig position som denna, och framförallt att det har i vissa fall har repat sig efter en övervägande tid. Jag har dessvärre inte uppdaterat om saken sedan dess. Mest för den enkla anledningen att situationen inte har förändrats... tror jag. En relativt ny tilldragelse har uppkommit som aldrig slutar cirkulera i min skalle, och jag vet ärligt talat inte vad jag ska dra för slutledning av saken.

Ett par veckor sedan bad jag ett par gemensamma vänner att höra av sig till min ex-kamrat gällande ett särskilt tillstånd jag har. Jag bröt visserligen mot ert kollektiva råd att lämna honom ifred tills vidare förbättring, men det är dessvärre ett väldigt allvarligt tillstånd jag har drabbats av, ett som jag inte känner för att dela med mig av här riktigt ännu. Detta bekymmer jag har startade någon gång i Januari under detta år, och jag har själv gått igenom en större period av förnekelse. En period som jag nyligen slet mig ur nu när min bäste kamrat svek mig och jag slog mot havets botten med ansiktet först som resultat.

Jag fann att han förtjänade att veta sanningen som jag undanhållit såpass länge, men han totalvägrar fortfarande att ens lämna ett litet tröstande ord, vilket jag förstår kan ses av många som riktigt iskallt och rent av svinaktigt gjort av min kamrat.

Det kan möjligen också ses riktigt svinaktigt av mig att ha döljt denna information från honom, men som sagt, förnekelsen hade sitt grepp om mig. Jag har ingen aning vilket sorts svar jag söker från er gällande detta. Jag kanske bara behövde skriva av mig en aning.