Svenska
Blog

När tv-spelet blir ett maktmedel

Skrivet av NHLmaster den 13 juni 2021 kl 21:41

När jag läser i petters blogg om när han som snorig 10-, 11- ,12-, 44-åring spelar det ena spelet efter det andra med sina kompisar, och även hos sina kompisar, så inser jag att jag hade käpprätt fel bekantskapskrets. Mycket handlar väl om föräldrar som inte ville att bernen skulle sitta inne och spela tv-spel när det var fint väder ute, där finns det en poäng, men i ärlighetens namn så var det ganska tråkigt att hitta på nåt ute.

Tv-spel var det bästa som fanns när man var en snorig unge, jag älskade både NES, SNES och Sega Mega Drive. Problemet var att vi aldrig hade pengar till att köpa ett eget tv-spel. Hur mycket man än önskade sig det så fanns inte pengarna, jobba för dom visste jag inte direkt hur man gjorde heller. Eller ja, jobba visste jag ju hur man gjorde, men jag var lat. Men jag hade kompisar som hade det bättre ställt och hade tv-spel och egen tv, hemma var vi sju personer på kanske två tv-apparater. Ibland kunde man få spela hos dom. Men det är här som rubriken börjar tala. 

Mina kompisar visste att jag älskade att spela tv-spel. Det var känt i hela bekantskapskretsen att jag var den som bara ville spela tv-spel. Det blev lite som ett stående skämt att jag bara ville spela tv-spel. Kompisarna gillade att driva med mig och hålla mig på halster och låta mig vänta på att få spela tv-spel, eller så fick man inte spela alls. Ofa var det föräldrarna som satte stopp, men lika ofta var det kompisarna som ville visa vem som bestämde.

Det här stör mig lite. När nån annan äger en sak man själv trånar efter så verkar det slå slint i huvudet på folk och man utnyttjar det för att få nån form av makt över svagare individer. Ja, det är mobbning. Sen att man kanske ofta kom till sina kompisar enbart för att få spela tv-spel kan ju vara lite att utnyttja sina polare, det är sant. Men här tycker jag man kan ha lite medlidande för nörden som inte har det som han mest av allt i världen önskar. Lite förbarmande tycker jag att man som kompis ju kan ha. 

Jag fick dock mitt tv-spel till slut. Det var ett begagnat SNES som jag hade otroligt roligt med under några år. Tyvärr så fick man ju dela det med fem andra i familjen så där låg man ju också i underläge. Men jag hade ett tv-spel iaf, till slut. Kompisarna var väl måttligt intresserade av mitt SNES, men sånt sket jag i. Jag älskade min SNES och hade fram till typ år 2000. Då kastade mamma det tillsammans med några spel, varav två var lånade från kompisar. Tack mamma..

Och nej! Jag använde aldrig mitt tv-spel som nåt maktmedel. Jag delade det med för många för att kunna göra en sån sak. 😅

HQ