Svenska
Blog
Midnight Mass imponerar och frustrerar

Midnight Mass imponerar och frustrerar

Skrivet av Oxpost den 11 oktober 2021 kl 16:27

Mike Flanagans Netflix-satsningar har blandat och gett. The Haunting of Hill House var mästerlig rätt igenom, medan Bly Manor var en axelryckning som frustrerade med grova casting-problem och en betydligt mindre engagerande historia. Nu har det då blivit dags för denna fascinerande herres tredje skräckhistoria och denna gången görs det utan någon literär förlaga, och resultatet är... blandat.<br />
<br />
Det är mycket mer rätfram historia som berättas denna gången. Ett isolerat, kristet samhälle på en liten ö (tänk er typ Göteborgs skärgård med betydligt sämre kommunikationsvägar till fastlandet) där konstiga saker börjar inträffa efter att en ung, karismatisk präst dyker upp som ersättare för den tidigare åldermannen vars hand hade väglett församligen.<br />
Flanagan har i intervjuer pekat på att det här är en väldigt personlig berättelse då han tagit inspiration från sin egna religiösa uppväxt och det märks, på gott och ont. Han vill säga väldigt mycket och det är som sagt en blandad påse.<br />
<br />
Historian i sig är snyggt konstruerad. Mycket fokus läggs på uppbyggnad och karaktärer, med mängder av dialog... eller ja.. det rör sig allt som oftast om långa, utdragna monologer som på olika sätt hanterar tro, gud, livet och allt däremellan. Det finns tillfällen då det passar alldeles utmärkt, som i de antal predikningar som bjuds på från ovannämnda prälle (superbt spelad av Hamish Linklater) men det tenderar att bli lite frustrerande när två personer står ansikte mot ansikte och de turas om att tala ca 5 minuter i sträck vardera. Det känns aldrig naturligt, utan mer som en katalys/terapisession för Flanagan själv. Det blir heller aldrig särskilt läskigt. Gestalter skymtas i bakgrunden, och från och till är stämningen tät och intensiv men för det mesta känns det här mer som ett drama toner av det övernaturliga i en habil psykologisk thriller snarare än renodlad skräck.<br />
<br />
Det ska dock ges enormt mycket beröm hur en ganska klassisk skräckfilmstrop här används i samklang med grundstoryn kring religiositet och tro. Är det något Flanagan verkligen sätter till perfektion så är det kommentarerna kring det vackra, tröstande i en persons individuella tro och det oerhört farliga som religiös fanatism och sekterism leder till.<br />
<br />
Det är helt enkelt en salig mix av högt och lågt, men på det stora hela vill jag ändå påstå att det görs mer rätt en fel i denna tredje skräckserie från Flanagan. Han har trots allt ett väldigt eget uttryck och hans ovilja att förlita sig på fega jumpscares för att istället fokusera på story och stämning är extremt uppskattat hos undertecknad. Jag kommer definnitivt fortsätta hänga på låset till allt den här mannen klämmer ur sig, för det är trots allt värt besväret i slutändan.<br />
<br />
7/10

HQ