Jagr verkligen ingen person som gnäller när det finns mycket att göra. Tvärtom. Med tanke på hur min livssituation ser ut med ryggen och allt så är jag snarare glad när dagarna fylls av någon sorts aktivitet. Jag har all tid i världen, och jag sysslar med sådant jag tycker är skoj i form av spel, serier och författande. Nu sitter jag med två rätt stora recensioner som ska vara färdiga efter helgen, jag skriver på en annan text och givetvis sysslar jag med mitt eget författarskap samtidigt. Det blir många ord och om det nu ska letas efter något att känna sig stressad över, så är det snarare min egen prioritering som inte alltid är den bästa. Jag har en tendens att ibland göra det som är roligast snarare än det som behöver göras först, vilket kan skapa problem att något då blir lidande. 

Men jag tror de flesta människor fungerar så, det som är skoj kommer ju först och det är väl inte alltid man är så duktig på att snarare dela upp arbetet så som det borde göras. Det är givetvis inget jättestort problem, känner jag att jag ligger efter med något får man bara se till att göra det, oavsett om det handlar om att sitta uppe någon timme extra eller så.

Kul, är det hursomhelst och jag är som sagt väldigt glad att det finns så mycket att skriva, för det är ju något jag älskar att göra. Så, håll utkik efter kommande texter och så kommer jag snart börja blogga lite mer frekvent gällande mitt författande av fantasy också.

Det har pratats och diskuterats en del om fusk här på sajten i det sistone. Mäki skrev en artikel, Majsan bloggade om detta nyss och Petter har ju också skrivit i omgångar om fusket framförallt i Warzone. Jag tänkte dela med mig av lite tankar, och eftersom jag nästan uteslutande spelar Siege som MP-spel är det där jag fokuserar det mesta kring, men även lite övriga tankar om det.

Rainbow har förhållandevis lite fusk

En del kommer säkerligen inte hålla med. Men efter 5000+ timmar uppdelade på konsol och PC kan jag med stor erfarenhet säga att fusk i Siege är något som förekommer i rätt liten mån. Jag kan spela i ganska många dagar utan att möta en (uppenbar) fuskare och ja, jag är medveten om att jag kanske inte alltid märker det, men det där är givetvis en bedömning som då handlar om att "är någon så bra/bättre än mig?" eller "fuskar" personen?" Så, ser jag till det helt uppenbara fusket så var detta något som förekom betydligt mer för några år sedan, än det gör idag. Då fanns det folk som teleporterade sig genom väggar, som kunde hoppa till attackernas spawn-ställe och mycket annat. Sådana här saker har jag faktiskt inte märkt av på många, många år. För några veckor sedan var det dock ett lag med minst 2 uppenbara fuskare, men man får ju tillbaka den tappade poängen ganska omedelbart vid sådana tillfällen.

På konsol skulle jag säga att detta bekymret i stort sett inte finns. Även här har det förekommit en del situationer där det är svårt att veta, men fusk på Siege i konsol förekommer nog i det närmaste inte överhuvudtaget, faktiskt. En del tangentbord/mus har man ju definitivt mött och även om de har en klar fördel så är det svårt att se detta som ett fusk på samma vis som andrav saker. Jag spelar, av olika anledningar, även med handkontroll på PC så för mig spelar detta mindre roll, även om jag förstår att det är frustrerande för andra.

Jag är givetvis öppen för diskussion här och jag förstår att man har olika erfarenheter. Det finns definitivt de som har betydligt mer otur än mig, det finns definitivt de som tror att mycket som inte är fusk är det, och jag är säkerligen alldeles för naiv i viss mån här med. Så, diskussionen kring detta tas gärna även om då mins ståndpunkt är baserad på väldigt, väldigt många timmar.

Fusk är så meningslöst när inget finns att vinna

Något jag och mina vänner pratat ofta om är det här med att fusk i ett spel med en "du vann" som pris är så korkat på många vis. Jag kan, delvis, förstå folk som fuskar när det finns pengar att casha in, eller där det finns ett fysiskt pris som skickas in. Men fusk där man vinner matchen måste vara bland det dummaste som existerar. En gång när jag spelade Fall Guys och befann mig i finalen var det en person som flög genom hela banan och tog vinsten, i en svettig match på PUBG hade vi alla kommit till en kulle och med hela laget kvar mot en enda fiende tänkte vi att det var en enkel vinst. Den lilla idioten satt då inne i ett berg och skjöt ihjäl oss allihopa och vann. Han hade alltså ett fusk som gjorde att han kunde gömma sig inne i saker och skjuta ut, men tog ingen skada när man sköt tillbaka. Det är så meningslöst, så urbota korkat. Och jag har försökt förstå, men det går inte. Vid de få, få tillfällen när jag faktiskt lyckats med att ha en dialog med en fuskare så är det några saker som alltid upprepas; "Jag är dålig och vill vinna något", "Jag streamar" eller "Jag tycker det är kul" är klassiker. Och den enda jag kan se någon "poäng" med är väl nummer 2. Om man har en stream drar man ju ändå tittare som genererar intänkter. De andra två är bara det ultimata beviset på en förklaring som säkerligen är lite taskig, men jag står ändå fast vid den, och det är att detta är rätt korkade spelare.

För, det finns liksom inget annat vis att förklara det. En vinst, som inte är en vinst utan är intjänad genom fusk, kan ju för en normal spelare inte vara kul, överhuvudtaget. Du vann på grund av fusket, inte av någon annan anledning. Du skulle i princip inte ens behöva spela utan bara fixa ett fusk där du trycker på en knapp, så har du vunnit matchen. Det finns liksom en gnutta av ren dumhet där, och hur hårda ord detta än må vara så är det lite som att den där normala spärren som andra har inte finns. Som att det fattas något psykiskt, som gör att personen egentligen inte förstår logiken utan bara känner sig tillreds med själva vinsten.

Det skulle säkerligen gå att göra en riktigt psykologisk analys här, kanske jag gör det någon gång ifall jag får tag i en fuskare som klarar av att utrycka sig på ett bra vis, vilket är svårt bara det. Till och med när jag googlade en bild för denna text såg jag länkar till cheat-sidor och tips och tricks hur man stannar "oupptäckt" och det är så jag mår lite illa. Folk som skryter om det hela, som tjänar på fusk de säljer, som tycker det är "coolt" och jag såg någon som skrev "Me personally I’ve been using Linear for 3 months now on the same account with no ban." och jag vill bara hitta personen och slänga ur dens dator från ett högt tak...

Som avslutningen kan jag tycka att om man fuskar i ett single-player spel för att klara någonting så är det inte alls samma sak. Den enda som drabbas av det är du och om det är vad som krävs för att komma vidare så kanske det är en nödvändighet ibland. Det går ju också att exploatera svagheter i spel utan att det egentligen kan räknas som fusk då bristen fanns där, och om fusk eller en walk trough eller något gör att du får se resten av spelet så ja, som sagt - det är ju bara något som du gör för din egen skull. Men att fuska för att vinna över andra vilket resulterar att de blir lidande för att de tappar rank är definitivt, som Mäki skrev i sin rubrik, något som sabbar ordentligt.

Om du inte läst min recension på spelet så vill jag ju såklart att du gör det. Spelet släpps för övrigt idag, och det finns på Gamepass för de som vill spela det på Xbox. Jag tänkte gå genom fyra av de växterna jag gillade lite extra från spelet, så detta blir lite spoilers om man inte vill veta något.

Som sagt. VARNING för SPOILERS följer. Så spela gärna spelet och återkom. 

SAPPHIRE GLOOM

Där de allra flesta växter i spelet mer liknar blommor av något slag så är detta som synes en svamp och de är ju alltid fräcka. Dessutom så används denna svampen för att öppna ett nytt område i spelet vilket är roligt då det blir mer interaktivt i form av att den påverkar något. Jag gillar också designen och färgerna på den.

FULGURIA

Förutom att den blommar genomn ett riktigt skoj och lagom klurigt pussel är dess lite taggiga och hårda design häftig. Dess stamm är mer som ett träd, men själva blommorna känns mer klassiska men också väldigt fantasifulla. Nästan lite hotfulla och designen går hand i hand med det pussel som då får den att blomma ut.

WOLFGLOVE

Det är till stor del spelets pussel som gör att vissa växter blir favoriten, likaså här. Men jag försökte också gå efter design för att välja bland alla de olika som finns i spelet. Wolfglove ser fin ut och jag gillar också den lilla beskrivningen som ackompanjerar den.

NIGHTFALL

Sist ut är kanske det som känns mest som en blomma i dess klassiska bemärkelse. Med ett fint namn och här fick man gå genom flertalet ledtrådar för att till slut lista ut hur man skulle få denna att blomma. Ett klurigt pussel blev belönande när man sedan såg den växa till den magnfika skapelse den är.

Botany Manor innehåller många olika blommor och det var lika spännande varje gång att se dom få sin fulla form. Massor med kluriga pussel behövde lösas och som jag skriver i min recension så tycker jag att det här med ett dedikerat ämne kring växter kändes väldigt unikt. Nu blir det lite avslöjande kring utseenden på några här, men kanske kan det ändå peppa någon att prova spelet. Som sagt, det finns på Gamepass för Xbox-spelare, men spelet går även att spela på Playstation, Nintendo Switch och PC. Ge det en chans och lycka till i odlingen av alla de fantastiska växterna.

Jag har alltid tyckt om klurigheter av olika slag. Så när det dyker upp sådana i ett äventyrs eller plattformsspel blir de ofta en bättre upplevelse enligt mig. Men det är givetvis när pussel har en central roll som jag njuter som allra mest, när hela spelet är byggt kring att lösa något för att komma vidare. Jag tror det är därför exempelvis Portal-spelen passar mig perfekt, eftersom hela konceptet blir det jag söker efter; ett slags escape room där man behöver granska omgivningen, prova sig fram och till slut komma på lösningen. För mig får gärna pusselspel vara sådana att jag kan prova saker i oändlighet utan att straffas för det. Jag uppskattar det som mest när det inte finns någon tidspress eller där ett misslyckande inte behöver leda fram till att man måste börja om helt. Jag vill flytta, klura, dra, lyfta, bygga och greja helt utan att spelet straffar mig och på så vis prova mig fram till en lösning som fungerar. 

Sådana här faktorer gjorde Talos Principle 2 till en favorit från föregående år. Det gjorde alla pussel så suveränt bra, på precis det där viset jag ville ha och det introducerades nya mekaniker och föremål i stadig takt. Det var dessutom perfekt i svårighetsgrad och hade dessutom omgivningar som var visuellt fantastiska och spännande att ta sig runt i mellan de låsta rum som då utgjorde ett renodlat pussel. Jag känner samma sak när jag klurar i den fantastiska The Room-serien. I den serien finns också en atmosfär som gör det hela mer spännande. En tematik som passar perfekt till den typen av pussel som ska lösas, och dessutom lyckades det vara helt fantastiskt i VR när jag kunde plocka upp och vrida på saker nästan som på riktigt. 

Det är verkligen en genre som är lika bred som den är klurig och det är ju givetvis ett av många skäl att genren i sig är så fantastisk. Alltifrån var det hela tar plats, till atmosfären och pusslen i sig är bara ett fåtal av de ingredienser som i slutändan bidrar till hur ett pusselspel upplevs. Sedan finns det ju då spel som är i en helt annan genre, men där pussel ändå är en stor del. Resident Evil-serien är ju ett utmärkt exempel på detta, där flertalet av seriens pussel är riktigt bra och adderar något extra vid sidan om all action och skräck. 

Så, varför kom jag att tänka på detta såhär en lördag? Jo, jag sitter och spelar just ett kommande pusselspel nu under helgen och det blir såklart en recension som dyker upp på måndag. Spelet har mycket av det där som kännetecknar vad jag gillar inom genren, och det ska bli väldigt skoj att få berätta vad jag tycker om spelet nästa vecka. Jag vill avsluta med att tipsa om en klar favorit inom genren vilket är de underbara Professor Layton-spelen. Är man sugen på att klura lite så är verkligen de spelen något av det bästa jag kan rekomendera.

Det hade ju även varit roligt att höra vilka pusselspel du tycker om så berätta gärna med en kommentar. 

Under en period samlade jag rätt ordentligt på DVD för att sedan då gå över till Blu-ray. Med streamingtjänsters smidighet och övertagande så stannade samlandet av, i stort sett helt och hållet och när det var dags att flytta en filmsamling från ett hus i Norge till en lägenhet i Sverige fick jag skänka bort en sisådär 300+ filmer på grund av brist på plats. Min regel var att det som fick plats i en bokhylla kunde behållas, så det var bara att välja ut favoriterna. En del av samlingen som fick stanna var den med Disney-klassiker, de numrerade filmerna då. Jag har under en längre period tänkt köra ett litet projekt där jag ser dessa, från den första filmen i ordningen. Snövit och de sju dvärgarna, och framåt. Någon film om dagen, kanske två ibland.

Idag kändes det som en bra dag att starta, så första filmen dras igång här då alldeles strax och jag kommer att blogga om detta lilla projekt. För att göra det enhetligt kommer jag bedömma filmerna i tre kategorier; Animation, Musik/Sång samt Berättelse. Jag kommer skriva blogginläggen när fem filmer är sedda och samla dessa i en och samma blogg.

Detta blir skoj!