Svenska
Blog
Nya Silent Hill var...

Nya Silent Hill var...

... Ingen höjdare, nej. Jag spelade genom det och skrev texten omedelbart därefter och den finns att läsa här. Och visst - det är gratis, ett kort sådant och ska givetvis bedömas lite efter de premisserna, men jag ville samtidigt vara ärlig med min upplevelse med det och jag hade inte särskilt roligt alls med det helt enkelt. Snyggt är det dock, väldigt snyggt stundtals med en bra känsla för detaljer och det tekniska var på en bra nivå. Jag gillade också ljuddesignen och att spelet behandlar ett otroligt viktigt ämne är värt att hylla. Jag har själv blivit ordentligt mobbad och tror att många lider av samma problem som huvudpersonen gör, i någon grad. 

Men bakom det viktiga ämnet vilade då en upplevelse som inte kändes medryckande alls. Så det föll platt. Tyvärr. 

HQ
Harley, Boomerang, Deadshot och King Shark

Harley, Boomerang, Deadshot och King Shark

Då var recensionen uppe! Jag ska ärligt säga att det var lite av ett "måste" de sista timmarna av speltiden, men jag är ändå glad att jag fick recensera det. Mest för att det var en rolig text att skriva, men också för att det på något vis är intressant att granska ett spel som detta. För, jag hade ju inte köpt det, själv. Det är väl lite lyxen med detta att skriva för Gamereactor att vi får chansen att spela och skriva om spel vi annars inte hade spelat. Så, även om Suicide Squad var medelmåttigt så var det inte uselt. Det gick liksom att spela även om det i sina stunder då kändes som att man fick lida sig genom vissa partier. 

Det som är mest synd här, och som jag skriver i recensionen men vill utveckla lite till (recensionen är över 12.000 tecken så någonstans måste man dra gränsen, om man inte heter Majsan och skriver ingresser av samma längd förstås...) är att spelet till stora delar känns som borttappad potential. För, spelet fungerar. Metropolis är en stor stad men den är så trist, uppdragsdesignen är repetativ och grafiken känns lite daterad till stora delar. En del puts här hade gjort så mycket. En del spel är liksom allt det är, det går inte att göra så mycket mer av dom men i detta fallet är det så tydligt att Rocksteady hade kunnat ge det lite mer kärlek. Jag har inte så mycket emot Live Service-grejen, att man måste vara online hela tiden (även om det är begränsande och dumt) och att flyga eller svinga sig fram är riktigt roligt. Men spelet i sig blir lite av ett typexempel på när något har en stabil grund men man lyckas inte bygga något på den. Det är synd, och jag önskar att det som fanns kändes roligare och bättre, helt enkelt. Jag stod och velade en del med mycket, i sina bästa stunder tänkte jag "Ja, men detta är nog en sexa, ändå." Sedan stängde jag av spelet, tog en paus, insåg att jag behövde spela lite till för att skriva en bra recension och suckade lite av tanken, startade och tyckte det var rätt dåligt, en fyra i betyg var nära och så blev det rätt naturligt att då hamna där emellan. 

Jag tror säkerligen att man kan ha roligt med detta, att det för vissa är hjärndöd underhållning som fungerar. Men för mig som spelar så mycket spel, där tiden helst ägnas åt något som är riktigt, riktigt bra så känns Suicide Squad mest som något medelmåttigt, vilket ju på vår betygsskala representeras av en siffra.

Så, det fick bli den och samtidigt som jag är lite förvånad över att betyget ändå kanske hamnade högre än jag på förhand trodde, så är jag än mer besviken över att man inte tog tillvara på potentialen, hur svår den än kan vara satt finns där i all sin medelmåttighet. 

HQ
Persona 5 förändrade allt

Persona 5 förändrade allt

Det var mest på chans som jag köpte Persona 5. Jag hade haft lite koll på serien i helhet, sett något avsnitt av en Anime, sett lite gameplay på Youtube, men jag hade aldrig spelat något spel och hoppade då in i femman ganska ovetandes om vad det skulle vara. Jag skulle nog överdriva om jag påstod att spelet gjorde lika stort avtryck i min spelhistoria som vissa andra spel, men spelet förändrade mycket - speciellt i efterhand. För när man spelar ett spel är det svårt att veta vad man egentligen kommer att tycka i perspektiv. Det är lite som när man är ute och reser, man har det fantastiskt men det är först på flyget hem eller flera veckor efteråt som man verkligen förstår vad man varit med om. Långsökt jämförelse kanske, men det är det bästa jag kan komma på. Så Atlus magiska femte äventyr var en runt 100 timmars otroligt bra upplevelse, men när eftertexterna rullade och jag fick lite distans så sjönk det in på allvar och idag håller jag nog Persona 5 som en av mina favoriter och skulle jag någonsin sätta mig ner och göra en Topp 100-lista över världens bästa spel, så skulle det definitivt ligga i övre halvan av den listan. 

Så, det är med enorm förväntan jag startar upp Persona 3 Reload. En remake som ser ut att gå i samma visuella stil som femman, och jag har bara spelat trettio minuter än så länge och det kommer givetvis ta tid att bekanta sig med nya karaktärer, nya platser och en ny story. Men jag känner redan nu att detta kan bli en av årets absolut höjdpunkter. 

(Missa inte att läsa Johans eminenta recension!)

Genren jag aldrig riktigt kommer överens med

Genren jag aldrig riktigt kommer överens med

Det finns gott om spel jag genom åren i princip enbart spelat hemma hos vänner, eller på någon fest. Jag är verkligen en allätare när det kommer till genrer, provar det mesta, gillar det mesta. Men om det är någon genre av alla som jag förmodligen har allra mest distans till, så är det fighting-spel. Med det sagt har jag spelat många timmar av Tekken, Virtua Fighter och Street Fighter II. Det sistnämnda ägde jag givetvis till Super Nintendo, som så många andra. Men där jag kan sitta och nöta varvtider i racing eller köra en match mot "datorn" i ett sportspel har jag aldrig riktigt kunnat sätta mig ner och spela sparka-slåss-spel på egen hand, det har alltså nästan alltid varit när man varit hemma hos en kompis, på en fest eller i något socialt sammanhang där det fungerar ypperligt att dra igång ett spel av det slaget (Lite som många andra former av partyspel). Jag vet inte riktigt vad det är, men det är väl precis samma form av något ointresse som folk har mot andra genrer, helt enkelt.

Men så trillade Tekken 8 ner på min Xbox och jag ska ju såklart ge det en chans, eller ge och ge - jag har spelat genom några kapitel redan och återkommer med en blogg kring spelet och vad jag tycker. Det känns ju givetvis som ett lysande fightingspel och jag ska härnäst möta brorsan på några matcher, men har spelat någon timme själv så långt. Några timmar till lär det alltså bli, men nu vet ni iallafall mitt förhållande till denna genre i allmänhet och djupdykningen kring min upplevelse med Tekken 8 dyker upp under nästa vecka. 

Det ultimata testet för ryggen är en heldag på Ikea

Det började så bra. Ryggen kändes stark när jag vaknade. Jag har fokuserat mycket på styrketräning dessa två veckor och efter en vilodag under gårdagen vaknade jag med en rygg som kändes bättre än på länge. Rörligheten var också bra, jag gjorde mina övningar jag alltid gör på morgonen och balansen fanns där, flexibiliteten fanns där. För er som inte hängt med kring min rygg har jag då Spinal Stenos, en förträngning på fyra platsen i ryggen som gör det trångt för nerverna. Det påverkar mycket men det allra största problemet är att jag är rätt stel, svårt att få ner vänsterfoten helt i marken och det är nästan omöjligt för mig att gå på hårt underlag. Skogen och liknande fungerar bra eftersom foten sjunker ner och ger stöd, men på hårt underlag finns det liksom ingen kraft eller balans överhuvudtaget.

Nåväl, planen var att åka till Ikea idag för att köpa ny säng. Jag berättade för mina föräldrar att vi kunde ge det ett försök, eftersom ryggen kändes såpass bra. Men väl framme när jag skulle sätta mig i rullstolen så fungerade det inte, alls. Vänsterbenet hängde inte med så jag kunde inte placera det bekvämt, ryggen skrek hur obekvämt det var att sitta och det känns alltid som att jag ska ramla även när jag sitter still (om jag sitter i något som inte fungerar). Men jag vägrade ge upp, min far fick vara mitt stöd på vänster sida och jag tog en vagn som jag kunde balansera med på höger sida. Sen började kampen, de första stegen var hopplösa. Jag fick sätta mig ner ofta, foten gick inte ner i golvet alls, det kändes svårt, svettigt och jobbigt. Efter bara några meter var jag beredd att ge upp och åka hem men för varje gång jag satte mig ner för en kort pass, och sedan reste mig så märkte jag också hur det blev lite bättre. 

När vi kom till avdelningen för sängar och skulle beställa allt blev det massor med strul vid att lägga ordern, min far jobbar på Ikea i Norge så vi skulle ha personalrabatt men systemet krånglade. Jag letade upp några mjuka mattor för att stå på och försöka stretcha ut benet och få ner foten. Och efter över 2 timmar var det som att det lossnade, foten gick ner, ryggen kändes mjuk och jag kunde gå (med stöd) relativt bra. Det var så otroligt skönt på alla vis. Nu kommer också min nya säng på fredag - ny sängstomme, ny madrass, ny bäddmadrass och det ska bli så otroligt härligt att slänga ut det gamla och få in nya fina saker.

Men allra mest glad är jag över att det ändå gick bra att faktiskt göra besöket, och att jag inte gav upp utan kämpade förbi det jobbigaste och fick bra utdelning för det.