Svenska
Blog

Top Gun Maverick dominerar allt på 4K Ultra HD Blu-ray

Vad blir resultatet av att man spelar in majoriteten av filmen i groteskt snuskiga 6K, använder sig av det senaste nytt inom Imax-teknologin och skräddarsydda prototyp-kameror? En visuell upplevelse tillika oförnekerligt kuriosum som vida helt saknar motstycke, är det korta svaret. Top Gun Maverick är inte bara en av årets tyngsta bioupplevelser, oavsett kategori, det är också årets bästa UHD BD-skiva som varenda filmälskare i världen borde införskaffa omedelbums.

Bilden är kanske det bästa (mest skarpa och detaljrika) jag någonsin sett, oavsett format. Det är premium så in i benmärgen där varenda scen fångar en otrolig detaljrikedom, omfång och spektrum, som fullständigt pulveriserar allt annat i filmhyllan. Alla ofrälsta tvivlare och tidigare skeptiker till 4K-formatet bör genast ta sig en titt på denna mästerverk till utgåva eftersom, mer en någon annan film hittills, så uppvisar Top Gun Maverick precis allt som kan uppnås när tekniken skjortlöst tillåts spänna ut muskelbringan. Tillkommer gör även en härligt kontrastrik (om något mörk) Dolby Vision-presentation som lämnar ingenting övrigt att önska. Det är hundra procent filmiskt naturgivet och trots tillstymmelse av digitala effekter på håll så känns helheten mestadels filmiskt korrekt och ytterst visuellt behaglig. Imax-scenerna i synnerhet är det bästa jag sett tekniken erbjuda hittills, det är helt groteskt vackert.

Top Gun Maverick dominerar allt på 4K Ultra HD Blu-ray

En väldigt passionerad 60-åring som visar hela världen och Hollywood vart skåpet ska stå. 

Dolby Atmos-ljudet är nästan lika bra. Subwoofern spinner som en kattunge när det vankas flyg-akrobatik och dånande explosioner och visslande robotar får huvudet att skruvas av likt en kork. Precis som bilden är detta ren referensmaterial som framledes kommer att användas som demo-demonstrationer, så bra är det.

Summering: Är mycket nöjd med denna utgåva. Oftast brukar filmer som levererar så här väl på det audiovisuella-planet också stinka gamla farbror Joakim-strumpor, vilket alltid är irriterande, men här behöver vi lyckligtvis inte kompromissa. Årets köprekommendation för filmsamlaren.

HQ

Ge mig nytt Splinter Cell Ubisoft

Tom Clancys verk i spelformat kan vara trevliga som tusan och i synnerhet hela den techno-thriller spy fiction-grejen, är ju hur cool som helst. Splinter Cell nådde tidigt toppen av bokförfattarens många adaptioner och det är inte svårt att förstå varför, det finns verkligen strålande spel här. Av denna enkla anledning trånar jag efter nästa Splinter Cell-spionäventyr så mycket att det gör ont i kroppen, att jag nästan hamnar i vredesmod. Anledningen är enkel: Det har gått 9 år sedan Blacklist för guds skull. Det är inte kul längre Ubisoft. 

Spenderar ofta dagarna med att längta ihjäl mig till en officiell utannonsering av nytt Cell på valfri mässa, helst igår, helst förra veckan. En trailer, en indikation, bara något. Hittills har man sett lite rök men ingen brasa. Istället blir det en känslomässig bergochdalbana så fort det dyker upp lite skvaller kring den beryktade remaken som lika alltid slutar i vemod och tårar. Allt svårare är det att uthärda denna eviga väntan, synnerligen med alla oroligheter kring Ubisoft-relaterade avhopp som potentiellt riskerar skava denna dårres bräckliga dröm. Splinter Cell-serien är utan tvekan en av mina absoluta favoriter, en som slår Kojimas psykedeliskt urflippade motsvarighet ”Metal Gear Soiled” med hästlängder och som helt saknar motstycke i branschen. Nu när skräckgenren äntligen fått sin välbehövliga reinkarnation kan jag oförskämt anse det ligga på sin plats att Splinter Cell (och stealth som genre) får samma nytändning. Och vad vore då bättre än att återbekanta sig med spelvärldens främsta smygare; Third Echelons svartklädde ostbåge tillika tå-tassare, dundergubben Sam Fisher? Nej precis, ingenting bättre. Inte ett nytt Assassins Creed i alla fall, som gått på tomgång ända sedan Black Flag.

Det är mörka gränder, politiska konspirationer och gröna nattseende-brillor som gäller, som är mitt créme de la créme. Tänkte därför också dela med mig lite av mina känslor kring huvudspelen i serien, spel för spel, i denna ytterst eminenta följetong och hur väl dessa står sig idag.

Tom Clancy's Splinter Cell (2002). Vad kan man säga om spelet som fick mig att köpa min original-Xbox? Vi summerar handlingen lite kort. Två CIA-anlitade NSA-agenter har spårlöst försvunnit, underrättelsetjänst-jätten Third Echelon skickar in Sam Fisher till Georgien USA för att reda ut härvan. Politisk korruption, falska presidenter och internationella konflikter står på menyn. Det som slog mig direkt är att den briljanta spionatmosfären håller fortfarande väl 2022. Det som slog mig sedan är hur förbaskat svårt och oförlåtande Splinter Cell är speciellt jämfört med dagens handhållna-alster. Inga klara direktiv, inga pekpinnar som visar vart man ska, ingen manuell sparfunktion (Xbox). Det är kognitivt stelbent, spelaren tvingas tänka mycket, leta ledtrådar och i princip göra hela grovjobbet själv. Bryter man the ruls of engagement minsta lilla så blir det utskällning från chefen Lambert och en omstart från checkpoint. Inget utrymme för improvisation här inte. Vidare? Fisher kan inte träffa något längre än 2 meter bort, vilket konstant får mig att grina i frustration. Att karln sedan rör sig som en elektrolux-produkt hjälper inte nämnvärt heller. Banorna är linjära men ändå kvalitativt och finnurligt konstruerade (inbrottet till CIA-högkvarteret är verkligen en av världens bästa banor). Kartsystemet är värdelöst, animationer primitiva och svårighetsgraden obalanserad. Larmet går vid en nysning, döden kommer om du hostar. Direkt. Men det är roligt, det är genomarbetat och mysigt retro. Forfarande en klassiker, forfarande beroendeframkallande sådan. [Betyg: 8/10.]

Splinter Cell: Pandora Tomorrow (2004). Ubisoft Montreal lämnade över stafettpinnen till Ubisoft Shanghai och uppföljaren blev unisont lika älskad som originalet. Själv förstår jag inte riktigt den stora tjusningen eftersom mycket kring Pandora Tomorrow, kring Sam Fisher och världen här känns något off. Utvecklarbytet känns av och delar upplevs tyvärr som framstressade. Bandesignen är klart sämre (ännu mer linjär), egentliga nyheter ganska få, svårighetsgraden än mer obalanserad, handlingen egentligen rätt oengagerande och röstskådespelarna (med undantaget för Michael Ironside) alla kollektivt rätt usla. Den fantastiska tågbanan gjorde inte mycket för helhetsintrycket och såhär i efterhand känns det som att Pandora blev mer rosat för sin nytillkomna multiplayer än för kampanj-delen. Fisher skjuter fortfarande som en redig jäkla kratta och larmsystemet är hopplöst oförlåtande, tack och lov för att straffrisken nu är mindre och systemet som överblickar misstagen mer överseende. Miljövariationen är bättre och jag gillar också vägg-till-vägg-manövern Sam har lärt sig mellan båda spelen. Spelbarheten är genomgående stabil, välgjord och kul. Synd bara att upplägget frustrerar så mycket, att banorna egentligen aldrig lyfter samt att det fortfarande inte finns något manuellt sätt att spara på i Xbox-versionen! Frustrerande som bara fäck. Utvecklarna saknade i slutändan erfarenhet, utvecklingsperioden var knaper (1 år, läste jag nånstans) och innovationerna drog det kortaste strået. Pandora Tomorrow är det svarta fåret i trilogin, och medan ett fundamentalt bra spel i grunden, fortfarande en besvikelse sett till helheten. [Betyg: 7/10.]

Splinter Cell: Chaos Theory (2005). Ubisoft Montreal tog tillbaka stafettpinnen året därefter och bjöd på det allra, allra bästa spelet i serien till dagsdatumet, vilket är lika beundransvärt som det är tragiskt. Här snackar vi sannerligen grejer. Montreal slopade skitsnacket helt och högg rätt in i pulsådern. Allting i Theory är nämligen av absolut världsklas bra. Japans inrikesförsvar skapar oroligheter bland granländerna och det är återigen upp till USA och Third Echelon att avdramatisera situationer, avtäcka inrikeshemligheter samt efter förmåga undvika världskrig. Klassisk Tom Clancy, klassiskt Hollywood. Insatserna är högre än någonsin men manuset också mer karaktärsdrivet och fokuserat. Fisher tillåts en mer nyanserad porträttering och Ironside fullständigt briljerar i huvudrollen, gubben blev verkligen bara bättre för varje spel. Samtidigt har det även gjorts klara framsteg när det kommer till spelbarheten, vilka samtliga är välkomna. Det finns nu flera färdrutter till ändamålen, smygandet är mer gediget, rörelseschemat märkbart utvecklat, den artificiella intelligensen klart smartare och jag kan äntligen spara manuellt vart än det behagar. Bossen Lambert lyschar inte längre Fisher vid minsta lilla nysning och allting känns bara mer realistiskt och mindre ”speligt”, ett faktum som Chaos Theory med all självdistans gör sig lustigt över. 10 av 10 banor som erbjuds här är alla enastående bra, alla i klass med CSI-högkvarteret från första och tåghysterin från andra. Det tredje spelet är överlag det jag återkommer mest till eftersom spelbarheten faktiskt inte har åldrats så värst mycket alls. En sånär på perfekt spelupplevelse man bara kan komma. [Betyg: 10/10.]

Det blev kanske lite mycket text så återkommer med lite analysbabbel beträffande Double Agent (v. 1 och 2), Conviction och Blacklist i en potentiell framtida textramsa.

Guillermo del Toro snodde givetvis Crystal Methods "The Name of The Game" till vampyrrullen Blade 2 två år efter. Ett snilledrag. 

HQ

Resident Evil 4 (2023) briljerar i ny video

Efter att Capcom vomerade ut den sorgliga ursäkten till remake som stavades Resident Evil 3 förlorade jag en gnutta respekt och beundran för spelföretaget som dessförinnan gick från klarhet till klarhet. Resident Evil 2 från 2019 däremot är kanske den bästa, främsta, mest passionerade nytolkningen av en äldre klassiker idag, en som satte ny standard för hur remakes bör göras och hanteras. Efter besvikelsen med trean samt Naughty Dogs supertrista "nytolkning" av Last of Us (en glorifierad remaster), kände jag en viss oro inför Residenrt Evil 4. Helt i onödan visade sig. Kommande Dead Space och Silent Hill 2 ser visserligen bra ut som remakes betraktat, men inte så här bra. 

För Resident Evil 4 Remake ser genomgående fantastiskt ut. Genomgående superbt. Det kommer bli så svårt nu att hålla sig ända fram till 24:e mars då man tillåts lägga vantarna på Leons mardrömsjakt efter presidentdottern, igen. Shinji Mikamis mästerverk verker ha fått helt nytt blod här och det nya spelets avsikt tycks ligga i att gifta komponentdelar från originalet, Resident Evil 2 Remake och Resident Evil Village, där det ingjuts innovationer kring striderna, bättre passande atmosfärsättning, mer tillfredställande tempoväxling m.m. och resultatet ser ju inget annat än förbluffande bra ut. 

Främst älskar jag att tonen är dystrare, mer allvarsam men även den mörkare ljussättningen uppskattas samt hur nätterna verkar utgöra merparten av upptakten (allting ter sig automatiskt mer läbbigt ut i nattmörkret) istället för i det trygga dagsljuset. Fyran var väl aldrig sådär outhärligt sat-läbbigt utan erbjöd mer panikartad skräckupplevelse snarare än en hysteriskt läskig sådan, medan den här nytolkningen faktiskt ter sig vilja få oss att omvärdera den forna uppfattningen. De Plagas-infekterade byborna "Ganados" har nu mer än fem olika ansiktsmodeller, deras plågsamma parasitinfektion får dem att se mer vanställda ut och den förbättrade grafiska presentationen ger stackarna en direkt gåshudsframkallande pöbelmentalitet. 

Att man vidarutvecklat sammandrabbningarna med kniven, som för övrigt verkar vara Leons primära verktyg i leken med invånarna, skänker ytterligare dimensioner i hur man tillåts hantera närkamperna. Att kunna parera inkommande högafflar med klingan för att sedan snabbt följa upp med en stenhård roundhouse-kick, skvallrar om ett djup som ytterligare tycks variera upp spelbarheten. Hagelgeväret är en annan stjärna, vilket jädrans tryck alltså! Skjutvapen rent allmänt verkar glädjande nog äntligen komma upp till den standard man förväntar sig av sådan produktion (detta har annars alltid varit lite av en akilleshäl för serien). Hänsynslös moment-to-moment kamp för överlevnad och euforisk surivival horror-skräck. Jag längtar något alldeles enormt till mars. 

Army of the Dead ser redan bättre ut än Snyders trötta DC-hjältar

Zachary Snyders kommande Justice League-version ser extremt lam ut. Ungefär som Joss Whedons innan men penslad med mer matta färger och jönsig symbolism i var och varannan scen - på sedvanliga Zachary-manér. Nu har vi dock fått en liten trailer till karlns (ytterligare) kommande film, och det ser ju ändlöst mer intressant ut än alla svartklätt-ekiperade supermän i världen. Tack Netflix. Här har vi en teaser precis i min smak. Avslöjar knappt någonting alls men berättar ändå mer än hundratals beskrivande meningar, vilket inte går att fnysa åt idag där exakt hela händelseförlopp + slut serveras, ofta kronologiskt (!), på silverfat av vettlösa filmbranschen-anställda. Urlöjliga 3.5 minuter långa supertrailers (och features) med tung exposition är ett synnerligen existerande fenomen tyvärr. Men nu ska jag inte raljera mer om detta (och min alltmer anstränga relation till dagens överlånga filmsnuttreklam) utan istället bara dela med mig lite av mina intryck av Snyders kommande zombierulle med heist-tema.

För minus den glättiga Suicide Squad-inramningen så ser ju detta förvånansvärt bra ut. Och ja, som bloggrubriken lyder: detta är uppenbarligen vägen för Zack Snyder att gå; bort från DC, bort från läderlappen och stålmannen. Svulstigt kaxig och iögonfallande tjusigt fotografi med horder och åter horder av blodtörstande levande döda så långt ögat kan skåda, är det som sticker ut här. Action och hungrande käftar överallt. Tunga vapen och explosioner. Inga superkrafter.

Med Dawn of the Dead -04 visade regissören tidigt en förmåga att, med hjälpt av lite fräckt foto och ett okonventionellt bildspråk (som heller ännu inte hunnit bli irriterande övermättat i färg, komposition och kontrast)(som karlns senare filmer dog av), skapa en adrenalinkick till action/skräckfilm med morbida zombiebäbisar och allahanda semi-lemlästa, tak-klättrande kreaturskap. Romeros original må avhandla och göra sig lustig över den obehindrade konsumismen som för alltid kommer stå sig relevant, åtminstone så länge människan existerar, men en mer föråldrad film (beträffande i stort sett allt annat) är det svårt att hitta idag utan arkeologiskt bistånd. Hädelse till trots, här är Snyders remake-pärla tuffare och modernare, mer fartfyllt underhållande och emellanåt inte-så-lite morbid. Kommande Army of the Dead verkar minst lika benhård som Dawn -04 men mer lekfullt utflippad och hämningslöst korkad, på exakt rätt sätt. Casinos, palmer, helikoptrar, sedlar, vapen, zombies, blod och Dave Bautista. Rufsigt grym combo.

Army of the Dead ser redan bättre ut än Snyders trötta DC-hjältar

Ra-ta-ta-ta-ta-taaaaa

Sagan om Ringen briljerar på UHD Blu-ray

Alla associerar jultiden med en viss typ av julfilm. En del föredrar Ensam Hemma, andra ser på Die Hard. Sen har vi @Erik som stolt älskar Love Actually ensam i hela världen, signe honom den gode herren. Individuellt för oss alla är det tydligen i vilket fall som.

För mig är det Peter Jacksons majestätiska Ringen-trilogi som alltid plockas ner från hyllan när just decembermånaden nalkas och högtid traditionsfirande ska påbörjans. En trilogi som jag har ägt i flera, flera utgåvor. Allt från VHS till DVD, från Blu-ray till annan (nyare) Blu-ray. Och slutligen nu, prominenta UHD.

Låt mig ta tillfälle i akt och torka rent mungipan från allt saliv, jag har nämligen dreglat ner mig själv kollrig de senaste timmarna. Kommer härmed att tillbringa följande textrad med att överösa denna mästerliga utgåva med allahanda superlativ och beröm, den digitala rekonstrueringen av bild- och audiomaterialet är så hutlöst imponerande att jag känner mig berusad! Bilden är fullständigt fenomenal i The Fellowship of The Ring, den är osannolikt läcker. Svärtan, kontrasterna, färgerna och detaljrikedomen i denna utgåva äter upp standard-utgåvan, gurglar lite ömsint med den, och sedan sväljer ner allt med hull och hår.

Det där genomvidriga blaj-filtret, med all översaturerad grönska som förpestade den första filmen, är numera gammal historia och det vi får nu istället är helt naturliga, vackra toner som injicerar nytt liv i bilden på ett sätt jag inte trodde var möjligt förr. Svärtan är precis som jag nämnde ovan, gudabenådad. Morias klaustrofobiska grott-passager och hallar känns nu avsevärt mer atmosfäriska, sotsvarta och dystert övergivna men jag anser mig fortfarande skåda nya detaljer precis överallt. Också, arbetet som måste ha lagts ner på kostymerna och kulisserna är obönhörligen mycket mer framträdande nu, och det applåderar jag.

Kontrasterna är inte utav denna värld och för- såväl som bakgrundsobjekt sammanförs avsevärt mer behagligt i ögat, med mindre framträdande distraktion oavsett om det rör sig om livlösa ting eller rörliga individer. Det finns tveksamheter på sina håll absolut, filmen är ju trots allt snart tjugo år gammal, men det är mest petitesser egentligen. Under särskilda situatuoner kan DNR-tekniken inkräkta lite väl mycket och störa den annars hutlöst brutala detaljrikedomen, mer än jag hade önskat. Det kan därav bli ett uns mjukt emellanåt och avleder aningen från illusionens makt. Men det är samtidigt ytterst små, små parantes under vissa få scener vi talar här.

Sagan om Ringen briljerar på UHD Blu-ray

Årets julklapp för alla? Givetvis så!

Det nya Dolby Atmos-spåret är ungefär dubbelt så aggressivt som det gamla DTS, och ungefär tredubbelt så mer omfamnande och nyanserat. Det finns ingenting att gnälla över beträffande ljudspåret, ingenting alls. Balrogs bastanta fotsteg mot det ovetande brödraskapet känns numera av i bröstkorgen och ingjuter en avsevärd mängd inlevelse till en redan väldigt upprymmande sekvens. Spjutkast, svärdshugg och troll har aldrig låtit mer... "Sagan Om Ringen" än så här.

Imorgon blir det The Two Towers.