Doom Eternal är Id Softwares Uncharted 2

Doom från 2016 var långt ifrån perfekt men ändå ett underbart roligt spel. En oslipad diamant som jag spenderande otaliga timmar med att motorsåga, skjuta och slå mig genom helvetet och tillbaka. Efter fyra långa år kommer uppföljaren äntligen till oss och jag älskar varenda minut av den!

Talangen borta på Id Software har varit kloka i att inte förändra ett vinnande koncept allt för mycket utan har istället ägnat tiden åt att förfina och balansera spelmekaniken till det absolut yttersta. Uppföljaren Doom Eternal lyckas med bedriften att råda bot på så gott som alla tillkortakommanden från föregångaren samtidigt som den inför några mycket välkomna inslag. Det är nu exempelvis fullt synligt hur mycket skada man åstadkommer på helvetesmonstren när man avlossar några välplacerade hagelsalvor i pannloben på dessa. Det blir emellanåt nästan skrattretande slamsigt och köttigt, även innan man utövar glory killsen (som är brutalare än någonsin). Demon-registret har utökats rejält sedan sist och flera nya och återkommande favoriter som arachnotrans, pain elementals och soldiers, gör alla sin storartade och mycket välkomna comeback. Att återigen få strida mot dessa bestar gör mig oerhört nostalgisk.

Just själva stridandet har också fått ett lyft. Fiendetypen och deras positionering arrangeras hela tiden om på slagfältet där du ständigt måste anpassa dig efter de olika demonvarianterna, banmiljön och de tillgängliga resurserna som finns. Den demondräpande Slayern är tacksamt nog rörligare och kan nu genom ett enkelt knapptryck dash-glida i valfri riktning - även mitt uppe i luften - vilket öppnar upp för smidigare tillvägagångssätt att undvika inkommande projektilattacker samt skapar nya offensiva möjligheter. Vilket egentligen är tur det, Doom Eternal är nämligen stundtals makalöst svårt även på den normalsvåra inställningen. Tillfällen där jag har sprungit runt och sprejat åt alla håll och kanter i ren panik har varit många. Ammunition-kapaciteten är mer begränsande vilket skapar upphov till att växla mellan sina dödsbringare mer frekvent, vilket jag ändå verkligen gillar. Vapenutbudet känns överlag som en smärre uppdatering på det tidigare spelets urval men det är bra justeringar som har gjorts. Combat shotgun känns nu pålitligare, plasma riflen har fått tillbaka sitt klassiska utseende och super shotguns sekundära funktion gör hela det vapnet till ett mycket användbart verktyg. Skjutjärnen känns bara bättre, kraftigare och roligare att använda. Vapenljuden är fenomenalt bra.

Uppskattar också innerligen hur den repetitiva naturen av att utplåna demonkreatur heller aldrig känns lika påtaglig halvvägs in i äventyret (som den gjorde sist) då det arena-baserade konceptet har utökats med mindre sammandrabbningar i mellanpartierna. Korridorer, passager, tunnlar och mindre utrymmen är nu till bredden fyllda med lurpassande fiendegrupperingar och det finns sällan en död minut någonstans. Helhetsintrycket av Doom Eternal är så bra att jag har svårt att komma på några problem överhuvudtaget. Plattform-hoppandet känns väl ibland lite mindre genomarbetat. Kampanjen är också över 22 timmar lång så gillar du kortare äventyr så kan väl detta vara bra att ha i åtanke. Annars har jag absolut ingenting att invända här, spelbarheten är verkligen gudomlig. Man besöker ständigt olika världar/dimensioner och vi snackar några riktigt häftiga miljöer, oerhört väldesignade och konstruerade - med tonvis av estetiskt tilltalande smådetaljer överallt. Svinsnygga, forntida arkitekturer finns det verkligen gott om. Till Xbox One X är spelet direkt vykortsvackert, om man nu skulle få för sig att vilja semestra i helvetet vilket jag tydligen vill.

Årets spel känns redan korat. Doom Eternal får 10 av 10 och det blir en hård kamp för Cyberpunk 2077 och The Last of Us: Part II att bräcka på Doomguys demonslakt 2020. Utfärdar härmed min allra högsta köprekommendation, Doom Eternal är spelet du ska ha.