Jag gick ut i skogen, letade grodor

Min egen lilla Mini Me®, Frank Hegevall (6.5 år gammal), har börjat intressera sig för kryp, fiskar, grodor, spindlar, larver, trollsländor och allt annat gegg - precis som sin gamle far gjorde i exakt samma ålder. Han är rysligt fascinerad, har ett fantastiskt tålamod och kan gå runt med sin fjärilshåv i timmar och bara leta. I måndags jobbade jag undan, tog med kidzen vid 14-tiden upp till lokal badsjö där vi håvade blindsill, simmade lite, åt glass och kickade boll. Det viktigaste vi gjorde var dock ingen av dessa soliga sysslor, utan att vi fångade en groda. En liten grönbrun rackare på två centimeter som Frank tog hem i en hink. Ööööverlycklig. Påkvällen gjorde vi ordning hans hem med grässtrån, lite mossa, någon millimeter vatten i botten samt blomflugor som vi hade plockat ur fönstret i uterummet. Grodan, som Frank döpte till "Goofy", åt upp fyra flugor direkt. I ett nafs.

Två dagar senare ringer Frank från sin mors hur, och gråter. Okontrollerat. Grodan har rymt, är borta. Han har letat överallt, men ingen Goofy. Detta var igår. Vilket i sin tur innebar att jag tog lunch, brände på mig huvtröja och långbyxor, stävlar och hanskar och drog ut i skogen en bit härifrån, nära en bäck. Där kryllade det av smågrodor, fullkomligen kryllade av dem. Jag håvade 12 stycken, lade dem i en hink med lite bäckvatten i och lite mossa - drog på Arken Zoo, köpte ett sånt plast-terrarie, stoppade i grodorna och åkte hem till exfrun där en gråtande Frank sken upp som en stor, stor sol. Alldeles överlcklig. Lyrisk. Senare på kvällen åkte jag dit igen med en liten påse med 12 stycken myggor i som jag fångat, som han matade grodorna med och så är det med det. Tänk vad stor roll en liten mikroskopisk skogsgroda kan göra.

Och ja, jag vet numer att våra svenska grodor är fridlysta just nu och att jag egentligen inte fick plocka med dem hem, men vi ska vårda dem ömt och mata dem bra, sen släppa ut rubbet när de växt på sig lite.