Svenska
Blog
F9 var alldeles underbar

F9 var alldeles underbar

Skrivet av Petter den 31 juli 2021 kl 11:49

Hahahahahahahahahaha! Jag börjar skratta, rakt ut, bara jag tänker på den. På Fast & Furious 9, som jag såg igår. Jag blir glad, hela jag blir lycklig av att tänka på denna fullständigt ultra-absurda, bisarra, makabra, makalöst underhållande skräpfilm. För jag tror att jag älskar den, faktiskt. Mer än vad jag gjort med alla filmer i denna följetong sedan Tokyo Drift.

Det finns absolut ett värde i att Fast-gänget i F9 till slut anammat att de idag är tecknade barnprograms-superhjältar, i en icke-teknad långfilmsvärld producerad för en publik som verkligen enbart vill slå av hjärnan, sitta gapandes i biofåtöljen och smygdregla medan de mest ultra-absurda händelserna sker på duken framför en. Äntligen har man tagit hela steget fullt ut, och blivit någon slags mix mellan Inspector Gadget, James Bond Junior och Pyjamasgänget. Fullt dräpar-ös, 9000 km/h, hela tiden. Och jag trodde verkligen aldrig att jag skulle gilla detta så mycket som jag gör.

För ja, som film är ju F9 i mångt och mycket helt värdelös. Manuset är absolut skrattretande. Det skuttas runt i världen som aldrig förr, mellan incidenter, gästspel, länder, världsdelar, karaktärer, dispyter och miljöer/bilar att man som tittare inte begriper ett skit. Vem är han? Var är de nu? Vem kör vad? Vem skjuter han på? Vem är det där? Varför är han arg? Men när man efter cirka 35 minuter släppt det där och bara köpt det faktum att manuset är skrivet av en femåring, går det att ha kriminellt kul med denna film. Jag skrattade ärligt talat mer åt F9 än vad jag gjort åt någon komedi sedan Step Brothers, och det är inte ens någon överdrift. Jag skrek av skratt.

När Vin Diesel, i linne, greppar ett par kättingar och i kombination med ett våldsamt gutturalt Hulk-vrål sliter ned ett helt hus och därmed dödar 40 stycken vakter utan att själv få så mycket som en skråma, då skrattar jag så att näsborrarna fladdar. När John Cena åker zipline i 9,2 kilometer (det tar verkligen aldrig slut) för att sen slåss med Diesel i ett bibliotek där missade slag och danska skallar sabbar betongväggar (!) skrattar jag ännu mer. Sen dyker Helen Mirren upp i en mörklila Noble M600, håller i ratten som om hon inte ens vet vad det är (hahahaha!), sladdar 360° på Londons gator och släpper av (en ärmlös) Diesel på en brudfest, skrattar jag ännu mer. Sen voltar Diesel en 240 ton tung pansarvagnsbuss och liksom kickflip-sladd-skjuter den som en snorkuse mot skurkens drönar-attack-flyg för att landa (i linne) i någon slags Superman-pose på gatan nedanför (efter att ha suttit bakom ratten när den rullade nedför ett 2000 meter högt berg), då skriker jag av skratt - igen. Hahahaha. Det är roligt. Så ofattbart, olidligt roligt. För att inte tala om när gänget åker till rymden i en Pontiac. Roligt-roligt-roligt.

Ser man på F9 som en komedi, som sig bör, är den fantastisk.

HQ