Idag fick jag paket. Senran Kagura Estival Versus Nyuu Nyuu DX Special Edition för både PS4 och PS Vita, importerat från Japan. Jag har varit ett fan av serien sen innan det första spelet lokaliserades och jag var snabb på att köpa Burst när det sedan äntligen släpptes i Europa och skaparen Kenichiro Takaki så väl som huvudartisten Yaegashi Nan är gudar för mig. Takaki's tidlösa Twitterutlåtande "Tits are life, ass is hometown" är ord som jag lever efter.

Så med det sagt så kunde jag inte vänta till Estival Versus lokaliserades. Tack vare att PS4 och Vita är regionsfria så kunde jag lätt importera spelet, och jag kommer nog köpa det igen när det översatts och lokaliserats. Jag tänker inte förneka att jag är besatt av Takaki's skapelse, för det är jag. Men jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt.

Jag har precis spenderat circa en timme på att sortera igenom nästan 200 Idolm@ster karaktärer. Varför jag gjorde det vet jag inte ens själv, och resultatet blev inte ens rätt i många fall (#1 blev i alla fall rätt).

Trots att det blev fel så tänker jag aldrig göra om det igen. Aldrig igen.

Då har det äntligen införskaffats. Playstation Vita, då. Jag har velat köpa en i över två år nu, men det blev äntligen ett köp nu i Torsdags, tillsammans med spelen Muramasa Rebirth och Senran Kagura: Shinovi Versus. Och så här efter ett par dagars pillande så kan jag säga att jag är väldigt nöjd med både maskinen och spelen.

Muramasa Rebirth är det bättre av de två spelen. Grafiken är extremt vacker, musiken är helt underbar och gameplayet är tight och underhållande. Karaktärerna är roliga och designen är fantastisk. Att guds gåva till röstskådespeleri, även känd som Miyuki Sawashiro, spelar den ena huvudkaraktären, Momohime, hjälper definitivt. Att skaffa nya och bättre svärd är beroendeframkallande och svårighetsgraden är välbalanserad. Att du även kan höja eller sänka den när som helst utanför strid gör att det aldrig känns omöjligt att ta sig vidare.

Jag skulle ge det 9/10. Väldigt underhållande spel och definitivt rekommenderat.

Senran Kagura: Shinovi Versus är inte fullt lika bra, men det underhåller fortfarande men sin heltypiska japanska humor och extrema fanservice. Många kallar det säkert sexistisk skit, jag kallar det underhållning. Till skillnad från Muramasa, som är strikt 2D, så är Senran Kagura fullt 3D. Det är en slags blanding mellan beat 'em up och ett full 3D fightingspel, där du slår bossar genom att, ja, ta sönder deras kläder. Smaklöst kanske, men underhållande är det definitivt. Kameran strular lite väl mycket dock, och svårighetsgraden kan kännas en aning obalanserad eftersom man ofta tvingas spela som karaktärer man inte har någon erfarenhet med. Trots det så känns gameplayet bra, grafiken är fin. det finns mängder med upplåsbara objekt och musiken är även den bra.

7/10, skulle jag nog säga.

Det blir nog allt för mina intryck än så länge. Det finns ganska många spel som jag planerar på att skaffa i framtiden, men nästa månad kan jag förhoppningsvis få tag på ett Wii U i tid till Smash.

Jag har aldrig varit en för att tacka nej till att betatesta ett spel gratis. Så när Hardline betan annonserades var jag snabb med att skriva in mig för PS4-versionen. Så efter en helg med spelet så vill jag dela lite intryck.

Det flyter på bra på PS4 och ser även bra ut. Gameplayet är även stabilt på en grundnivå, men mer än så kan jag inte komplimera spelet eftersom det bara är ett reskinnat Battlefield 4. Inga civila någonstans mitt på ljusa dagen när folk borde sitta på sina kontor och jobba. Man kan inte ta gisslan, det finns ingen planering inblandad alls, kartan i betan är för liten för någon slags intensiv biljakt och det känns liksom inte riktigt rätt att man slaktar poliser och tjuvar på löpande band.

Att ett simpelt värdetransportsrån slutar med en fallande lyftkran och ett ödelagt kvarter känns inte rätt. Vi har redan hundratals krigsspel, inklusive Battlefield 4. Varför kan vi inte få ett rejält cops and robbers spel? Payday 2 låter dig bara stjäla och har inget mänskligt motstånd, men det är väl det närmaste som finns.

Jag har hört argument om att "det är ett spel, det ska inte vara realistiskt, det ska vara roligt!" men det är ju ren bullshit för ett rejält tjuv och polis spel hade varit circa 100,000 gånger mer attraktivt och troligtvis underhållande för mig. Som jag skrev so har vi redan hundratals krigsspel, så varför kan vi inte få något lite annorlunda för en gångs skull? Är marknaden så förbannat rädd för att ta risker?

Nej, Hardline ska absolut inte införskaffas och jag är tacksam för att betan gav mig en chans att prova på spelet i förhand. Rainbow Six: Siege känns på förhand som ett mycket bättre alternativ om man letar efter något likande koncept, även om det är antiterrorister mot terrorister och liknande.

I och med att Babymetal av någon outgrundlig anledning har blivit ett populärt band så tänkte jag ta tillfället i akt och blogga om mitt personliga favoritband som kommit från det mer än lite lustiga landet Japan. Inom metalgenren, det vill säga.

Det är ett visst litet band vid namn Demetori.
Nu kanske du googlar deras namn och märker direkt: De har bara gjort arrangemang av existerande musik. Musik från Touhou-serien av spel, för att vara mer exakt.

Varför är det här bandet så märkvärt då? Därför att de är två väldigt, väldigt skickliga bröder som spelar en drös med olika genres och subgenres, med influenser från i stort sett varenda tänkbar metal subgenre och även jazz och en god dos progrock bara för sakens skull.

De blandar ofta fritt med genres i sin musik, och lyckas i nästan alla fall även få det att låta riktigt, riktigt bra. Som om inte det vore nog så försöker de ha ett nytt sound varje skiva.

Resten av bloggen så kommer jag i stort sett bara länka exempel från varje skiva med en kort beskrivning, så om du inte vill eller orkar lyssna så kan du lika gärna stänga ner fliken redan nu.

Som ett exempel, här är två av deras första låtar, från 2005.
http://www.youtube.com/watch?v=mI8IrZnXSSY
http://www.youtube.com/watch?v=l4ntDsR2GNU

Och redan året efter lät det i stället såhär.
http://www.youtube.com/watch?v=po69XUGd2v0
http://www.youtube.com/watch?v=tAPUpXOUTSs

Som om inte det vore nog, så lät det redan senare samma år så här.
http://www.youtube.com/watch?v=m_OpBUfp5KY
http://www.youtube.com/watch?v=eXw3BPyoAes
http://www.youtube.com/watch?v=7ag86Eu0Qt0

Och på samma skiva även så här.
http://www.youtube.com/watch?v=7dSo5cT7JJg

Ovanstående exempel släpptes December 2005, September 2006 och sist men inte minst December 2006. På bara ett år lyckades de gå igenom en hel drös med olika sounds och genres, och utföra var och en väl.

Inte ens detta är nog, dock. 2007 vankades det både gammal hederlig heavy metal, smooth jazz och Dragonforce-aktig powermetal, i den ordningen. Allt på samma skiva.
http://www.youtube.com/watch?v=3PRtqhi_S1k
http://www.youtube.com/watch?v=z-TLT483NWQ
http://www.youtube.com/watch?v=n49F8IjurDw

2008 däremot så bjöds det på groovy Deep Purple-inspirerad metal med vad jag bara kan kalla "time signature fuckery". Trummisen fick också sin chans att skina med bonuslåten End of Illusions and Dreams.
http://www.youtube.com/watch?v=3qkqEWMovi8
http://www.youtube.com/watch?v=isfhV3YSpzk
http://www.youtube.com/watch?v=T9H03zDYfjI

2009 bjöd på en radikal förändring i sound, efter att de började använda en 8-strängare och det kommer finnas fler exempel än vanligt här.

Första exemplet kan bara beskrivas som Meshuggah. För det är ganska precis vad det låter som.
http://www.youtube.com/watch?v=Oiah-Fe3p2o

Under tiden så bjöd Bridge of the Lotus på det funkigaste gitarrsolot jag någonsin har hört i metal
http://youtu.be/7WdSCeYOMx4?t=3m24s

Och Nuclear Fusion var härligt ultra aggressiv med härligt användande av synth.
http://www.youtube.com/watch?v=SKmSg-MJZGM

Nästa exempl har även en brygga som låter ganska precis som Dream Theater möter Meshuggah med Demetoris egna lilla twist följt av ett härligt solo.
http://www.youtube.com/watch?v=MYf6YnLNko0

Och sist men inte minst så var World's End ännu mer fartfylld power metal.
http://www.youtube.com/watch?v=JI0jAW7s0YY

Det blev ganska mycket där, så dags för nästa skiva.

2011 släpptes deras sjunde album, BEGIERDE DES ZAUBERER, komplett med härligt bruten tyska i titeln. Här bestämde de två bröderna sig för att lägga så mycket krut som möjligt på breakdowns, bryggor och outro-portionerna av varje låt. Det hade även ett i överlag mörkare sound.
http://www.youtube.com/watch?v=8gVcY9XDpQ0

Låten som de flesta som kan lite om Touhou-serien hade väntat på hade även ren black metal blandat i sig och lät med undantag av refrängen och solot väldigt, väldigt ondskefull.
http://www.youtube.com/watch?v=1n1_K0F96f4

Frenzy Night däremot var härligt drivande med ett motorliknande sound, och med både ett typiskt Demetori solo följt av ett väldigt Mötley Crüe-liknande solo.
http://www.youtube.com/watch?v=FXQw1JuQ5iA

En annan låt som var drivande och mysig är Desire Dream, som även har min favoritrefräng och favoritoutro på hela skivan.
http://www.youtube.com/watch?v=7JRJEnAIahY

Nu börjar vi närma oss slutet. Jag tänker skippa det relativt nyligen släppta le Grimoire de Reve och i stället avsluta med Tendre est la Mort, som släpptes 2012 och bara har två låtar. Dessa två låtar dök senare upp på ovan nämnda album, men de är även de enda riktigt märkvärda låtarna på hela skivan enligt mig.

Först ut är Old Yuanxian, som senare fick eftertiteln "Death Echo" när den dök upp på le Grimoire de Reve. Här går de hårt ut direkt från början med en väldigt Slayer-doftande vers. Refrängen däremot är så långt ifrån Slayer som det går att komma.
http://www.youtube.com/watch?v=jAp8BtDhnEs

Efter döden så kommer lugnet, med Heartfelt Fancy som även den fick en eftertitel året efter, "Prie à Dieu". Det finns inte mycket jag kan säga om den här låten förutom att den är lugn, mysig och jag älskar den.
http://www.youtube.com/watch?v=3scEwlTPZ4I

Nu hoppas jag inte att det blev för förvirrande när jag ändrade formatet halvvägs igenom men jag är lite för lat för att ändra allting nu.

Nu hoppas jag bara att någon faktiskt läser den här bloggen om ett band som jag på något sätt kan lyssna på nästan konstant utan att tröttna, med tanke på all tid jag spenderade på den, hur värdelös den än nu är.

Och med det så avslutar jag den här väldigt långa bloggen som i stort sett är helt värdelös om man inte är intresserad i att faktiskt lyssna. Om någon nu orkade läsa och lyssna, så tackar jag för att du... ja, orkade läsa och lyssna på mitt nonsens-lika babbel. Om inte så är det också okej.