Jag har fått tillbaka det där underbara känslan som jag saknat, jag myser av välbehag nu, ett rus som få andra saker kan mäta sig med. Jag har fått tillbaka mitt sug för spel och spelande, att bara få smälta in ett spel och bli ett med det, var något som inte hänt mig på länge.

Det var länge sedan jag satte mig ner och spelade, det senaste jag klarade ut var Bioshock och det var ett tag sedan. Den stressiga vardagen har tagit över för mycket, och spel och spelande har hamnat i skymundan av annat. Så jag bestämde mig för att det måste bli ändring på detta. Jag har många gånger tittat på min prydligt uppställda 360 och tänkt att jag måste spela mer. Min Pc har gått ut i datum och klarar inte dagens spel speciellt bra, så jag bestämde mig för att nu kör jag gärnet på 360`n. Så förra helgen bestämde jag mig för den skulle få börja arbeta istället för att samla damm.

Bestämde mig för att köpa nya och bra spel till den. Satte mig genast ner med Gr hemsida och gick igenom spellistan till 360`n och märkte att detta rinner iväg, gud vad spel jag missat. Bestämde mig iallfall efter mycket sorterande för Fear 2, Dead space, Resident Evil 5, Gta 4, Street fighter 4, Mass effect, Devil may cry 4, Fable 2, Fallout 3 och Call of duty 4. Men det slutade med att det blev ytterligare tre spel i spelbutiken, Tomb raider underworld, Halo 3 och såklart Gears of war. Inhandlade även ett par trådlösa hörlurar eftersom min sambo inte uppskattar att det låter som 3 världskriget pågår på övervåningen, kosta vad det kosta vill.
Så länge sedan jag gjorde något för mig själv, så vafan nu slår jag på stort, en hobby kostar pengar.

För att ytterligare komma i rätt stämmning köpte jag några spelblaskor. När jag så kommit hem blev det ett dilemma vilket spel skall man börja med. Efter lite eftertanke blev det Fear 2. Minns när jag med skräckblandad förtjusning avnjöt första spelet på Pc`n och hur otroligt skrämmande och bra det var så det var åter dags att träda in i hjälterollen och ladda upp hagelbrakaren för att bekämpa Alma och hennes hejdukar en gång för alla. För att inte förstöra magin så var det bara att vänta tills mörkret lagt sig.

Under tiden läste jag de inhandlade spelblaskorna och kollade på film för att hamna i rätt stämmning. När det så började klia i fingrarna och mörkret lagt sig så var det dags att mörklägga hela övervåningen.
Den enda ljuskällan skall vara från tv`n. Kopplade in hörlurarna i förstärkaren och i med spelet och kräma på ljudet. Lite orolig med detta med handkontrollen vet vilka problem jag har haft med siktet tidigare då jag var van mus/tangentbord för fps-spel. Efter några minuter kröp jag på knäna bland blod och kroppsdelar som Alma lämnat efter sig, spejade bakom varje hörn efter fiender, kastade mig bakom väl valda stållådor för att undkomma kulskärvar och planerade min väg framåt med största noggranhet för att överleva detta inferno. Kontrollen satt som en smäck och jag träffade fienderna som värsta marinsoldaten.

Jag vågar påstå att nerverna var på högspänn och nackhåren reste sig. Känslan att smyga omkring med walkie-talkien och höra spökröster, och se syner är bara så enorm. Hoppade till många gånger. Måste bara säga att jag rekomenderar alla gamers att inhandla i ett par bra hörlurar. Har kommit en bit in i spelet nu och jag kan inte säga annat än att jag fått tillbaka den där magiska känslan för spel igen, och jag känner hur det kliar i fingrarna för att åter ta upp kampen med Alma.

Längtar redan efter nästa skräckspel som Dead Space, Resident Evil eller bara sladda omkring med en sportbil i trånga städer, eller få leka ganster i en fiktiv stad, eller iträda mig rollen som Laura Croft och klättra på väggar och leta efter skatter, eller dra igång motorsågen i Gears of war, eller göra en knockout i Street fighter 4, eller rikta mitt lasersikte mot fienden i COD 4, eller uppleva kvarlevorna, karaktärerna och miljön efter ett kärnvapenkrig, eller springa omkring i en vacker skog i Fable 2. Allt detta har jag saknat.

Länge leve multimedia underhållningen i alla dess former. För aldrig har det funnits så mycket bra spel samtidigt. Längtar efter att jag får uppleva och dela detta intresse med mitt barn. Undrar hur spelen kommer att vara då, när de redan nu är så fullbordade och kompletta.

Plats nr 10

Riding on the Wind, Screaming for Vengeance 1982

Året var 1982 och Priest skulle spotta ur sig den hårdaste skiva hittills för att än en gång visa hårdrockarna var skåpet skall stå, efter det mindre lyckade försöket med plattan Point of Entry året innan. You've got another thing comin blev den stora hiten från "Screaming for vengeance" och plattan innehåller en mängd ursinniga låtar som håller otroligt hög kvalitet. Men det är kompromisslösheten och det vilda raseriet som placerar Riding on the wind på listan. Att sedan Dave Mustaine skulle lyssna hårt och länge på denna platta var väll ingen gissning, när Dave sedan komponerade låten Tornado of souls hade han nog tankarna på just låten Riding on the Wind.

Plats nr 9

Running Wild, Killing Machine 1978

Året var 1978 punken hade intagit London och var påväg att sprida sig världen över, hårdrocken var påväg neråt och punken påväg upp. Genrens blivande gullungar Iron Maiden debuterade inte förrän året efter. Pionjärer som Black Sabbath och Led Zeppelin befann sig i spillror, och i USA hade giganterna Kiss börjat göra bort sig i dåliga soloalbum och discoutflykter. Priest körde dock järnet och spelade inte bara in Stained Class detta år utan även Killing Machine som är två klassiska album. Killing Machine inehåller en rad blytunga låtar och den jag smäller in på listan från detta album är Running Wild. Detta är inget annat än brutalt tunga riff, rak och klassisk hårdrock utan att tramsa. Det är hårdrock i rakt nedstigande led från Deep Purples Highway star. 25 år senare skall hårdrockens gullungar plagiera Priest i låten The Wicker man.

Plats nr 8

Night Comes Down, Defenders of the Faith 1984

(Rising from darkness where Hell hath no mercy and the screams for vengeance echo on forever. Only those who keep the faith shall escape the wrath of the Metallian. Master of all metal) Detta är vad som står på baksidan av denna platta. Priest skräder inte med dessa ord, och jag vågar sätta min högra hand på att Priest är Metal mästarna. Med låten Night Comes Down skapade de ett smärre mästerverk, ingen låt kan bättre berätta hur det känns att bli övergiven och lämnad ensam. Låten handlar hur ett kärlekspar mister sin andra hälft och som levt hela livet tillsammans/eller om hur ens bästa vän sviker. Om man någon gång har upplevt detta, är det denna låt man skall lyssna till. Låten har en sådan tyngd, med så vackra melodier och underbar text och Rob sjunger så vackert och känslofullt i låten att den glider in på listan.

Plats nr 7

Steeler, Brittish Steel 1980

Brittish Steel är alla hårdrockares bibel. Detta album finns det mycket att berätta om. Albumet hyllas av såväl hårdrocksmusiker som hårdrockfansen. I låten Steeler smäller det direkt, låten startar med ett stenhårt riff, de tunga trummorna kommer in och Rob river igång och denna gång är han riktigt förbannad detta är inte metal, detta mina kära vänner är heavy metal. Priest klär sig inte bara i läder längre utan de klär sig i stål och spelar stål, omslaget är stål och det är jävligt vasst. Denna låt är en ren käftsmäll och den är hård från början till slut. Solot i låten är så underbar för att sedan gå direkt över till de tunga trummorna, detta tar aldrig slut. När Robs sång slutar tar två minuter av ursinnigt gitarrmangel vid, detta parti maler sakt ner dig till köttfärs med sitt stenhårda riffande. Hur många gånger har inte Metallica, Megadeth och tusen och åter tusentals hårdrocksband lyssnat på detta och tagit det till sitt hjärta. Steeler är den hårdaste låten på denna platta och kniper därmed en plats på listan.

Plats nr 6

The Ripper, Sad Wings of Destiny 1976

The Ripper, en berättelse som tar oss tillbaka 200 år i tiden till London och dess skumma bakgator där Jack the Ripper härjade som värst. Rob sjunger låten som om han vore Jack. Tipton och Downing kan stoltsera med kanske de mest psykologiskt hårdaste riffen genom tiderna och Robs röst skär i dig som om du skulle skäras av Jack Rippers rakkniv. Vi snackar så sylvassa riff och gitarrharmonier blandat med Rob`s skrik att tillochmed Jacks kniv verkar slö i jämförelse. Denna låt är endast tre minuter lång, men aldrig har en låt hunnit berätta så mycket på så kort tid med sådan inlevelse.

Plats nr 5

Exciter, Stained Class 1978

Detta mina hårdrocksvänner är Priest när de är som hårdast. Detta är en av de viktigaste låtar som gjorts för hårdrocken. Hårdrocken växte ut till en mängd grenar som exempelvis thrash, speed, death, doom och inte minst Heavy metal. Detta är en stor inspiration till thrash metalvågen som exploderade när sjuttiotal övergick till åttiotal.
Öppningsspåret Exciter är sönderlyssnat hos band som Metallica och en mängd hårdrocksartister. Med sina sylvassa gitarriff, snabba baskaggar och en rekordförbannad Rob Halford satte de standarden för hårdrocken och hårdrocken skulle aldrig bli sig lik igen. Låten har en frenesi som bara ökar i tempo och när man slutligen är helt utmattad av denna ursinnighet. Så trycker Priest plattan i botten och håller den i stumt. Vi får nu uppleva ett tempo som Painkiller bara kan drömma om. Dessa supersnabba harmonier som Downing och Tipton spelar är inte av denna värld, Les Binks arbetar på bakom trummorna, tempot är ursinnigt och Les spelar med full kontroll. Detta är vad jag vågar kalla ett stycke musik historia vi får höra. När Rob sedan beger sig upp i glasspräckarfalsett mot slutet av låten sitter man bara och flinar och du har fått uppleva ett tempo som saknar motstycke. Vad det gäller texterna på albumet är just Exciter ett av de bästa exemplen på förvandlingen av Priest. Priest gick i kölvattnet och dit de tog hårdrocken så följde alla efter, Priest följde inte hårdrockens väg, utan hårdrocken följde Priest. Bandet kom nu att rikta in sig på en tuffare och mörkare lyrik.

Fall to your knees and repent if you please!

Plats nr 4

Diamonds and Rust, Sin after Sin 1977

Nu till ett relationsdrama. Detta är inte Priest egen låt utan Priest tog sig äran att spela in en cover och har gjort den helt till sin egen, låten fick helt nytt blod och de gjorde låten känd. Denna låt har inte mycket likheter med orginalet utan det är egentligen en helt ny låt. Den amerikanska folksångerskan Joan Baez skrev denna låt år 1975. Låten handlar om Joan`s förhållande med Bob Dylan. De hade en relation till och från under hela sextiotalet. Tragiskt nog lyckade det inte bli mer än strul emellan dem och någon kärlek som varade infann sig aldrig. (We both know what memories can bring, they bring diamonds and rust) är ett stycke i denna låt eller med andra ord ett struligt förhållande kan förvandla kol till diamanter. Judas Priest tog denna låt till sitt hjärta och gjorde just kol till diamanter av denna låt. Judas visar här prov på hur de behärskar det mesta inom musiken. På plattan Sin after Sin återfinns låten. Låten är så komplett och fantastisk, låten har en sådan rytm och driv i sig. KK Downing och Tipton spelar i en fantastisk symbios med varandra och avlöser varandra låten igenom. Rob sjunger med en stämma som ligger väldigt när gitarrernas ljud och Simon Philips inhyrd (super trummis) som spelar trummor på denna platta endast 19 år gammal driver låten i ett skönt tempo. Deep Puples bassist Roger Glover hade inkallats för att hjälpa dem i studion. Låten har en väldigt sorgset djup i sig och Rob sjunger med sådan glöd och känsla att när man lyssnar på låten får man en känsla som går djupt in i själ och hjärta därför rakt in på plats fyra.

Plats nr 3

Dreamer Deciver, Sad Wings of Destiny 1976

Många band har tagit efter denna låt, den är uppbyggd kring ett balladliknande intro för att stunden senare gå över till att bli en hårdare dänga. På denna tid var detta något sällsynt och unikt och många band har senare använt sig av just detta sätt att bygga upp en låt. Metallica har använt sig av detta på låtar som Fade to black, Welcome home, Sanitarium, One. Låten börjar med att Glen ackompanjerar Rob sång på sin strata i lugna vackra melodier och Rob sjunger så vackert att nackhåren reser sig, det skall vara en liknelse med resan till "paradiset" och Rob/ängeln är där och välkomnar dig med sin sång. Men låten är inte en låt om paradiset, utan skenet bedrar. Låten är i själva verket två låtar och när Dreamer slutar börjat Deciver dvs ondskan och helvetet. Det är nu det onda/hårda kommer, låten som tidigare har varit en sång om paradiset. Men som Gud dömde Adam när han åt av äpplet i edens lustgård skapades syndafallet. Priest tar oss med på denna resa. Detta är också en symbol emot användandet av droger. Detta goda som, också tolkas vara en symbol emot förhärligandet av användandet av droger. Bilden av att ta droger tar dig till de härligaste ställena men i själva verket är det resan mot ruinens brant. Halvvägs in i "Dreamer deceiver" tänder bandet på alla cylindrar och vi reser mot helvetet. Rob är som alltid i högform och hans falsettskrik är inte av denna värld. Lägg därtill det otroligt läckra gitarrsolot som blir avlöst av snygga tvillinggitarrstämmor. Detta är en låt som skall spelas på min begravning, dock inte den onda delen. Dreamer deceiver" är en av Judas Priests allra finaste stunder och borde vara sådant vi lär våra barn redan på dagis. Denna låt är en bidragande orsak till att två ungdomar i USA begick självmord efter att ha lyssnat på denna låt med annat än hårdrock i blodet.

Plats nr 2

Beyond the Realms of Death, Stained class 1978.

Stained class har av många blivit framröstat till "the all time heaviest album", detta album innehåller den otroliga Beyond the realms of death. Denna låt är en ballad som växlar mellan lugnt till stenhårt, låten har knivskarpashårda riff ena stunden till att sedan gå över till vackra akustistiska gitarrmelodier som ljuder ut. Les Binks som enligt mig är den mest underskattade trummisen genom historien spelar i en rytmisk symbios med Downing och Tipton och att sedan Rob sjunger så brilliant i låten att man bara ler inombords. Lägg sedan till ett av hårdrockshistoriens snyggaste och mest eleganta gitarrsolon och helt överjävliga melodier så har du min vän en av världens absolut bästa ballader genom tiderna. Denna låt är ett sådant mästerverk och har en sådan utarbetad komposition i sig att den utklassar det mesta inom all sorts musik genom historien.

Plats nr 1

Victim Of Changes, Sad Wings of Destiny 1976.

I denna låt går Priest på knock direkt, innan låten hinner börja får man höra ett av musikhistoriens bästa intron som sedan övergår till hårdrockens tyngsta riff som dunkar ner dig till gräsrotsnivå. Det är en sådan klassiker och har ända sedan utgivningen år 1976 varit en given låt som skall spelas live under ett Priest gig. Fansen har headbangat till denna låt till den vida grad att ingen har gått ifrån en Priest konsert utan svåra nackproblem. Denna låt är ett stycke musikhistoria som är tidlös och före sin tid. Låten handlar om ett otrohetsdrama, om hur han inte känner sig älskad längre, av den kvinna han vill leva sitt liv med. Rob kommer i denna låt sjunga så att dina öron, hjärta och själ blöder av sympati till mannen i sammanhanget. I slutet på låten skriker Rob ett av sina mest kända skrik "Viiiiiictiiiiim oof chaaaaaangeeeees) och som bevisar att denna låt är äkta (real deal) och är menad att vara det, detta är inte någon påhittad kärleksdrama låt. I den lugnare delen av låten får du höra Rob sjunga med sådan känsla att det kommer få dig att ramla av stolen. Detta mina vänner, är hårdrockens absolutaste stoltaste ögonblick som du får höra här. Låten/dramat ackompanjeras av fullkomligt överjävliga riff, och det är ett unikum att tänka sig att låten spelades in för trettiotre år sedan. Idag passar den lika bra live som när den skrevs år 1976, den kan stoltsera sig att vara en sådan tidlös klassiker att den passar lika bra sida vid sida med Painkiller, som Turbo lover. Ingen låt definierar med sådan tydlighet just tidlös klassiker.