Ja, så var det dags igen - man ska fylla år. Trevligt trevligt tänker ni, och ja, det blir säkert supertrevligt, speciellt då det är 18 jag fyller. Vilket är lite mer speciellt än 17.

Hur som helst så har ett i-landsproblem utan dess like uppstått; jag vet inte vad jag ska önska mig!

Jag/familjen har ett PS3 med tillhörande TV och hemmabio, en fullt fungerande dator, iPad, fick ny telefon i julkapp och jag är inte heller speciellt intresserad av något spel för tillfället. Jag vill inte heller önska mig pengar eller presentkort. Jag har redan en klocka, så det är inte heller något som man kan skriva upp på önskelistan.

Det enda som jag hittils har skrivit upp är fallskärmshoppning, men jag är osäker på hur speciellt mamma känner för det så den kan man i princip räkna bort. Kvar på listan är inget. Jag kan alltid önska mig kläder, men har inget direkt behov av det heller.

Kom med förslag! :)

Att föra en vettig konversation med någon från Rättvisepartiet Socialisterna är som att prata kärnfysik med get. Det går inte. Om vi sätter in detta på en skala så kommer den att visa (extremt) mycket minus. Och vi gångrar detta med (-1), så får vi mitt ha begär, mitt begär efter vintageaffischer.

Jag har blvit förälskad i dom, varenda en. Jag vill tapetsera mitt rum, slänga ut min TV och hänga upp en Schweizisk reseannons från 1950 och så vidare. Vintageaffischer är konst på hög nivå, med enkla färger där ofta skuggkastningen är grädden på moset. Jag sitter timmar och bara bläddrar genom sida efter sida med affischer och förbannar kalendern över att det inte är jul.

http://www.allposters.se/-st/Vintagekonst-posters_c2152_.htm

Underbar affisch som ligger på mitt rum och väntar på att bli inramad

I svenskan fick som uppgift att skriva om oss själva, eller hur andra ser på oss. Mer än så var inte uppgiften. Jag valde något halvt mellanting. I vilket fall blev jag totalsågad av läraren, enligt mig på något svaga grunder.

Nu har jag i alla fall skrivit om den del, men ändå behållt mitt upplägg och stora delar av det. Jag skulle verkligen uppskatta kritik på det jag skrivit, så snälla, läs och kommentera vad som är bra/kan göras bättre!

Sådan är jag, eller?

Att först på sitt 5:e försök komma igång med en uppgift som egentligen borde vara bland det lättaste man kan göra säger en del om hur man ser på sig själv. Har jag verkligen så dålig självinsikt att jag inte kan knåpa ihop två handskriva sidor om mig själv inom loppet av en timma?

Är det en återspegling av vem jag verkligen är? Dålig självinsikt, osäker och brist på kompetens inom ämnet fantasi? Så ser i alla fall inte jag mig själv som, utan snarare det motsatta. Dock så har en gnutta tveksamhet slått rot i mitt stilla sinne i med denna förbannade uppgift.

Hur är motsatsen mot dålig självinsikt, osäker och avsaknad på fantasi? Det naturliga, och samtidigt det tråkiga, vore att just svara det motsatta. Det tänker jag dock inte göra, för både Din och min skull. Istället vill jag försöka ge min syn på motsatsen, som i teknisk benämning kanske just inte är "det motsatta", utan just min personliga uppfattning.

Jag skulle börja med ordet positiv. För i den lilla bubbla som jag kallar liv, och som jag för tillfället lever i, ser jag mig själv som en positiv och glad person med en viss glimt i ögat. Omvärlden å andra sidan, som ser mig genom bubblan, får kanske en annan bild, vilket i och för sig inte är så konstigt, bubblans väggar är trots allt krökta.

Jag antar att en av dessa delar i den andra bilden av mig kan vara att flera ser mig som en ganska jobbig person som ofta ska dra upp någon politisk sak eller liknande, med en klagande ton på rösten om vad jag tycker om världen och de varelser som huserar där. Alltså inte alls positiv, glad och alla de andra superba egenskaper som jag påstår mig ha. Varför detta klagande då, när det uppenbarligen inte leder till något mer än ett antal uttråkade miner? Den simpla förklaringen är nog helt enkelt att jag tycker om att hela tiden veta vad som pågår, tycka till om saker och ting och att känna att man vet mycket är nog i ärlighetens namn lite av en sporre för ens, eller i alla fall mitt, ego. Och kanske inte helt oväntat är jag då också en person som är ambitiös, resultatinriktad och med ett ständigt sug att ligga och flyta i det översta skiktet när det kommer till det mesta.

Detta tror jag att folk som inte känner mig kan uppfatta som en ganska tråkig sida, att för ofta vara inriktad på resultat, och det kanske mycket väl är så. Men jag är, och detta kan jag med viss självsäkerhet säga, en person som man måste lära känna hyfsat bra för att förstå sig på (och därmed underförstått "tycka om"). Det är egentligen först nu på slutet som jag känner att jag verkligen har börjat kunnat vara mig själv fullt ut bland kompisar i den nya klassen. Inte för att jag har svårt att vara med okända personer, tvärtom, men för att lära känna mig, och för mig att på riktigt lära känna dem, tar det en viss tid.

Till sist är detta en sådan typ av uppgift som jag verkligen inte gillar. Att skriva om sig själv. Jag, jag, jag och jag. Att bara skriva om sig själv är ur mina ögon som att mer eller mindre att skriva ett CV. Man vet att man kanske har fler nackdelar eller liknande, men det skriver man inte. Kanske som en lögn för sig själv att man är bättre än vad man egentligen är eller helt enkelt för att det inte är kul att sitta och peka ut alla sina nackdelar. Mycket roligare med saker man är bra på. Men även om det i viss mån är kul att skriva ner alla sina fördelar är det ingenting jag njuter av. Tvärtom, jag skriver mycket hellre om något annat.

Nej, i ärlighetens namn blev jag inte helt nöjd med min presentation, inte något jag skulle lämna till en helt okänd person för att visa vem jag egentligen är. Det går tillbaka till det jag skrev i början kanske? Nej, självinsikten känns hyfsat intakt. Det stora frågetecknet är vilken lins som är den rätta att se mig genom, omvärldens eller min egen?

Yttrandefriheten är något vi alla tar för givet. Vi som läser detta har aldrig behövt kämpa för friheten att faktiskt få ha en åsikt. Jag tror knappt någon svensk medborgare riktigt inser vad yttrandefriheten är värd, vad den faktiskt är värd att kämpa för. Men det gjorde Dawit Isaak.

Idag är det exakt 3333 dagar sedan Dawit Isaak blev fängslad och satt i fängelse utan rättegång i en av världens hårdaste diktaturer, Eritrea. Dawit föddes år 1964 i Eritrea, och kom till Sverige år 1987 som flyktingbarn. 1992 mottog han sitt svenska medborgarskap. När lugnet lagt sig i Eritrea och det blivit en självständig stat återvände Dawit dit, gifte sig och fick barn.

Han arbetade som reporter, och blev delägare i landets största oberoende tidning. Tyvärr blossade konflikten upp på nytt år 1998 och Dawit och hans familj återvände till Sverige. Dawit, hans hustru och hans tre barn bosatte sig i Göteborg i drygt ett år. Därefter reste Dawit tillbaka till Eritrea trots de fortfarande osäkra förhållandena. 23 september, i vågorna efter 9/11 så hämtade regeringen in 11 politiker som förespråkade demokrati, och 10 av den fria pressens ledande journalister som inte var regeringens marionettsdockor, däribland Dawit.

Från den tidiga söndagsmorgonen i september 2001 tills idag har varken Dawit eller någon av de andra som greps anklagats formellt eller fått någon form av rättvis rättegång. De har helt enkelt stämplats som landsförrädare av den Eritreanska regeringen.

Dawit behandlas som en dömd brottsling, i ett av Eritreas hårdaste fängelser. Han bär handfängslen hela dagarna förutom tiden han inte tvingas utför hårt arbete, får knappt någon mat, får inte prata, nej inte ens titta på de andra fångarna och hans cell är 3x4 meter stor. Dawit lider av diabetes och var 2005 inne på sjukhus för tortyrskador. Dawit lever idag, men vem vet hur mycket länge till?

Dawit visste att hans arbete var farligt, men han tog kampen mot diktaturen, kampen för yttrandefrihet. Och det är den kampen han idag betalar priset för.

Den svenska staten har gjort mycket, men inte tillräckligt. En svensk medborgare ska under inga omständigheter sitta fängslad i främmande land utan rättegång. Dags att sluta med "tyst diplomati" och faktiskt rädda hem en svensk från förhållanden som är svåra att ens föreställa sig. Free Dawit Isaak!

www.freedawit.com

Alla vet. Du har nya Halo. Antingen för 299:- (kanske ännu lägre) eller Legenedary, eller någon annan utgåva. Så snälla, du som ännu inte har skrivit detta, låt bli. Vi, eller åtminstone jag, har fått nog redan nu.