Det är egentligen lite löjligt och kanske lite väl uppblåst och överdrivet. Men på något sätt känns det ändå legitimt att fira en slutlig tabellplacering över lokalrivalen. Särskilt roligt är det med tanke på att det sker år efter år. När Tottenham ångar på som bäst i ligan brukar jag sitta lugnt i båten och knacka lite försiktigt på sambons (hon håller också på Arsenal) axel och förklara att det kommer att lösa sig till slut, med hänvisning till den starka historiken som inte går att snacka bort. Den här märkliga Premier League-säsongen trodde jag dock att allt skulle skita sig.

Tottenham har sett riktigt starka ut i år, det ska erkännas. Laget inledde visserligen säsongen med ett smått sinnessjukt antal kryss, men därefter stabiliserades spelet upp ytterligare samtidigt som Arsenal gick bort sig fullständigt under ett par månaders tid efter det tajta julmatchandet. Jag började att acceptera det faktum att Spurs faktiskt skulle sluta över Gunners i tabellen, hur smärtsamt det än kändes.

Därför njöt jag mer än vad jag kanske borde ha gjort efter den sista omgången. Arsenal vann inte ligan i år heller, slutade 10 poäng efter Leicester (!), råkade ut för ett tidigt respass även i årets upplaga av Champions League och inte heller i FA-cupen bjöds det på någon form av tröst. En totalt katastrofal säsong på många sätt och vis. Ändå slutar Arsenal på en andraplats i ligan, precis före Tottenham. Man får väl helt enkelt fira den lilla höjdpunkten i all misär. Bäst firades det som sig bör enligt traditionen. En välsmakande och oförgiftad lasagne.

Nyp mig i armen och dra mig baklänges genom Saharas 8 600 000 kvadratkilometer stora ökenområde. Leicester City, som alltså var nykomlingar i Premier League inför förra säsongen, gick och vann hela skiten. Det är så otroligt ofattbart, obegripligt och ologiskt att det fortfarande inte riktigt går att inse vad som faktiskt har hänt.

Det som Claudio Ranieri har gjort med den här truppen är inget annat än ett omätbart mirakel. Vilken jäkla säsong. Jamie Vardys resa, Riyad Mahrez stora genombrott, Robert Huths och Wes Morgans mittlås. N'Golo Kantés smått sinnessjuka briljans. Det går att peka på mycket som har stämt till etthundra procent i Leicester under den här säsongen. Fotbollsromantikern i mig kan bara applådera. Att ett lag som inte är i närheten av storklubbarnas ekonomiska förutsättningar kan vinna Premier League är charmigt, beundransvärt och magiskt. Stort, stort grattis.

Mitt kära Arsenal har däremot stått för en usel säsong. Det här var säsongen då möjligheten att plocka hem bucklan var större än på mycket länge. Istället har klubben tappat allt. Arsene Wenger har tappat fotfästet totalt och kritiken har aldrig någonsin varit större från supportrarna. Detta samtidigt som truppen har underpresterat något enormt. Mesut Özil är den enda spelaren som jag rakt av kan säga når upp till ett godkänt betyg sett över hela säsongen. Hans sjuka assiststatistik har visserligen mattats av mot slutet, men då har han å andra sidan fortsatt att leverera smöriga passningar som anfallarna ej har kunnat förvalta. Det är tragiskt att se hur en toppstrid återigen förvandlades till en kamp om Champions League-platser.

Det känns nästan som att Arsenal som klubb inte tror på det. Att det helt enkelt inte är möjligt att vinna Premier League. Leicester trodde dock på det i allra högsta grad vilket också resulterade i fotbollshistoriens allra största bragd. Det är ju bara att lyfta på hatten.

Jag har kroniskt dåligt samvete över att jag - om sanningen ska fram - ger min Wii U på tok för lite kärlek. Egentligen älskar jag ju den. Spelbiblioteket är fantastiskt, i alla fall konsolexklusiviteterna. Trots detta har jag missat ett par vassa titlar. Ett exempel på detta är dagens bloggobjekt.

Donkey Kong Country: Tropical Freeze / Wii U / 2014

Åh, ni underbara, fantastiska, ljuvliga Retro Studios. Om jag fick bestämma skulle Metroid Prime 4 ha varit ett faktum redan för i alla fall tre år sedan. Nu vet vi alla att det inte är så och efter det tredje Prime-spelet har Retro istället hållit till i djungeln. Donkey Kong Country Returns på Wii var på många sätt och vis ett fenomenalt spel som utvecklade Donkey Kong-världen lagom mycket. Det klassiska upplägget var intakt men Retro Studios smällde på en ny, fräsch yta.

Jag är inte fullt lika exalterad över Tropical Freeze. Det blir helt enkelt inte samma wow-känsla som i föregående spel. Det är mer av samma och utan den där effekten som Returns levererade, då Country-konceptet gjorde comeback efter bland annat bongotrumfesten Jungle Beat till Gamecube. Med det sagt är Tropical Freeze ändå ett väldigt kompetent spel. Bandesignen är sådär klassiskt Nintendo-genomtänkt, grafiken är nästintill perfektion för ändamålet och musiken... Den är direkt genialisk. David Wise är född till att komponera Donkey Kong-musik, punkt.

Donkey Kong Country: Tropical Freeze är trial and error, speciellt när det kommer till bosstriderna. En del bossar framkallar så mycket ilska inom mig att jag helst av allt skulle vilja tugga sönder min Diddy Kong-amiibo. Sedan samlar jag mig, memorerar bossens attacker och lyckas ta mig vidare i spelet. Frustrationen utbyts i eufori och jag får se ännu fler underbara miljöer signerade Retro Studios. Tropical Freeze är inte nyskapande, och det är säkerligen inte det spelet som de flesta av oss ville se från Retros otroligt duktiga personalstyrka. Men det är ett riktigt läckert spel som är härligt utmanande och charmigt.

Det kan tydligen vara väldigt svårt att avgöra kön på en liten kattunge. Personen vi köpte Samus av var relativt säker på att det var en hona. Vänner som hälsade på tyckte att det såg ut som en hane. Veterinären visste inte heller om det var en hona eller en hane vid första vaccinationen. Men för någon månad sedan blev det allt klarare. Bollarna föll på plats. Det finns ett paket mellan benen. Samus är helt enkelt en hane.

Pronomenbytet har blivit lite av en omställning men annars är ju allt som vanligt, så klart. Och nörden i mig tycker att det är rätt coolt att namnet Samus ändå passar, med tanke på twisten i Metroid.

Jag har idag spelat ett närmast hysteriskt antal timmar av Milestones senaste motocrosskalas, MXGP 2. Det är det 7148:e motorsportspelet som den italienska studion ligger bakom, men alltså blott det andra i serien av officiellt licensierade motocrosspel. På vissa punkter är det bra. På andra punkter, njet. En betydligt mer ingående analys får du i recensionen som kommer att dyka upp här på Gamereactor inom kort.

Jag har faktiskt aldrig någonsin ens suttit på en motocross. Jag hade en moped som 15-åring, dock. Ingegärd kallade jag henne för, min underbara pärla. En otrimmad, hederlig EU-scooter som trots allt maxade 64 km/h i Ystads brantaste nedförsbacke. Ingegärd var en förklädd best som aldrig tvekade på att ge sig av vare sig en Big Mac eller en påse grillchips stod på inköpslistan. Hon ledde mig oftast överallt - och ibland ingenstans. Bensinmätaren blev nämligen lite knasig med tiden vilket ledde till en del dråpliga situationer. Fick bland annat leda henne en halvmil ute på vischan en gång. Älskade henne ändå.

Recensionen av MXGP 2 kommer snart. Stay tuned.