Arcane: League of Legends (Netflix)

Först vill jag få ut något ur vägen: jag vet verkligen ingenting om League of Legends. Jag har spelat ett antal timmar för många år sedan, men jag tröttande snabbt på att förstöra andras baser och jag brydde mig aldrig om den lore som har bildats kring den här spelvärlden. Det enda jag med säkerhet kände till var den blåhåriga psykopaten Jinx och hennes maskingevär, men mer än så har jag inte bemödat mig med. Därför kände jag att jag kunde kika på Netflix animerade storsatsning Arcane från en nykomlings perspektiv. Nu när vi har fått det ur vägen kan jag glatt konstatera att Arcane är en av årets mest lysnade TV-upplevelser.

Jag var nog inte den enda hos redaktionen som blev totalt golvad av Arcanes visuella presentation. Vilken wow-faktor! Animationen, som är en hybrid mellan 2D- och 3D-konster, kan vara det snyggaste jag har sett på många år. Det är mest troligt det tjusigaste som har producerats sedan Love, Death and Robots och Into the Spider-Verse. Det är vilt, ursinnigt, levande, våldsamt, vackert och poetiskt på en och samma gång. Det är rena rama fyrverkeriet, rena trollerikonsterna. Det är som om konceptkonst har fått ett eget liv och varje episod bjuder på så läckra bilder att jag vill tapetsera varje rum jag har med den här inbjudande världen. Framförallt älskar jag Jinx perspektiv, där hela skärmen blixtrar till i splittrade fragment från hennes o-skärpta psyke och ger showen en sylvass identitet från första till sista bildruta. Serien ser som bäst ut i den mörka steampunkiga undre världen med sina drypande Dishonered-vibbar, där majoriteten av serien utspelar sig och när det exempelvis kan bryta ut i en slags graffiti-inspirerad musikvideo kan man inte bli annat än imponerad. Ansiktsryckningar, svettdroppar, blodstänkar, rinnande tårar och andra effektiva detaljer gör scener som Jinx hysteriska gråt så kraftfulla att man blir överväldigad.

Som nykomling tycker jag att manusförfattarna inte kunde ha gjort ett bättre jobb med att introducera den här världen, som börjar med en Dickens-doftande historia om ett gäng barn som vill bevisa sig själva i ett land med stora klassklyftor och som sakta men säkert förvandlas till en politisk terrorthriller om magins korrumperade kraft där familjers och vänners lojalitet sätts på sin spets. I grunden är konflikten rätt generisk, men attityden och personligheten i allt från dialog till karaktärerna gör detta till ett sant nöje att sträckkolla på. Det är mörkt, dramatiskt, vuxet och oväntat känslosamt, där författarna tydligt markerar att de tar sin publik på allra största allvar. Här finns det gott om dimensioner hos hos varje karaktär och varje figur får andas scener som skickar rysningar genom hela kroppen, som när vår blåhåriga huvudperson gör något så chockerande att att man glömde att blinka genom resten av snittet eller när en underhållande actionscen plötsligt kan sluta med en påminnelse om krigets sanna offer. Detta är suverän television. Lysande. Briljant.

Jag kan visserligen tycka att det kan bli lite segt när karaktärerna splittras så många gånger mot slutspurten och syskonhistorien blir något ofokuserad, men när det väl klaffar igen - då smäller det tamejfan till som dynamit. Det är dynamiskt, rappt och tajt på ett sätt som påminner om den genomslagskraft och lyster Spider-Man: Into the Spider-Verse hade. Arcane är ett animerat adrenalinrus som har lyckats göra mig emotionellt fäst vid en spelvärld som jag aldrig trodde skulle fastna för och som överträffar många actionfilmer idag med sin energiska berättarstil. Arcane är, med andra ord, mer än en självklar rekommendation - det är ett djävulskt välgjord liten knockout som kommer få dig att längta efter fler animerade käftsmällar.