Hawkeye (Disney+)

När vi först träffar Clint Burton ser vi honom i ett sammanhang vi sällan ser superhjälten i: som en civil person som bara njuter av julledigheten med sina barn I New York. Pilbågen har han lämnat hemma och hans mörka vändning i Endgame har han lämnat bakom sig, men hans förflutna hinner snart ifatt honom när nyheterna rapporterar om en brottsling i hans Ronin och istället för att åka hem till stugan stannar han kvar i storstaden för att leta reda på ninjan. Detta leder till honom den unga bågskytten Kate Bishop, som har blivit insyltad med halva New Yorks undre värld och snart blir de med om en oförglömlig jul.

Som väntat är Hawkeye, precis som Falcon-serien, en serie om att föra facklan vidare - i detta fall handlar det om en ung kvinna som alltid har sett upp till honom sedan Loki invaderade Det Stora Äpplet. Mentorskapet uteblir dock något, då radarparet mestadels jagas av ett maffiagäng som ingen någonsin skulle ta på särskilt stort allvar. Faktum är att storyn är så tunn att det är ett julmirakel att det ens nådde mållinjen - så smärtsamt utdraget är det. Jag kan se någon slags mysfaktor i själva nedräkningen till julen sett till strukturen, men när spänningen mest består av huruvida Barton kommer att hinna hem till jul eller inte är det rätt tydligt att intrigen inte alls håller. Det är egentligen inte menat att ta på allvar då premissen är tänkt att vara en slags julsaga i Marvel-trikåer, men däri ligger problemet: när det största hotet mestadels består av maffiaclowner i röda träningsoveraller blir det snabbt tråkigt att följa hur intrigen utvecklas. Trots att serieskaparna överraskar med några cameos från både filmerna och de Marvel-relaterade serierna är det svårt att ta bry sig om vad som händer med huvudpersonerna då handlingen i sig känns både tramsig, tråkig och konsekvenslös.

På tal om tråkigt känns Jeremy Renner oerhört trött och slapp som Hawkeye, vilket inte alltid känns som skådespelarens fel. Karaktären är inte direkt den mest färgstarka i Avengers-gänget, men i manusförfattarnas händer har titelfiguren blivit en torr gammal gubbstrutt som helt saknar karisma och när han väl hamnar i kläm funkar inte riktigt de där klyschigt iskalla replikerna, då det mest känns som att han ska gäspa sig igenom dialoger. I många scener är det nästan patetiskt hur superagenten sköter vissa problem, som när han ska hämta ett viktigt föremål från en bunt lajvare och tvingas leka riddare för att komma åt det. Det är ju en sak att satsa på en avslappnad ton, men det är en annan när seriens tydliga spioninramning lider på grund av den där lättsamma Marvel-humorn som har blivit alltmer påfrestande. Här är det istället Hailee Steinfeld som bär upp scener, som med sin irriterande fangirl-komik åtminstone ingjuter lite mänsklighet till det hela. Det blir förvisso mycket överspel och flams, men det är förmodligen det enda som underhåller i detta mordmysterium.

Det blir dock inte mycket av en julgåta heller, då det hela blir så förutsägbart att flera av de där påtvingat emotionella ögonblicken uteblir. Det är synd med tanke på hur mycket jag gillar den mysiga premissen: Hawkeyes största fan får lära sig vad det innebär att vara en hjälte under juletider och Barton knyter ett par lösa trådar medan julstämningen kickar in. Jag förstår att man vill koppla bort de mer allvarliga elementen från övriga Marvel-shower och visst finns det gott om julstämning, men det blir mest tjatigt när man man på sex avsnitt inte ens lyckas skapa något vettigt utanför högtidens alla obligatoriska klyschor. Det är också trist att man slösade bort en älskad Marvel-skurk mot sista avsnittet, där man lika gärna hade kunnat hitta på en ny maffiaboss istället. Hawkeye är med andra ord något av en kolbit i julstrumpan, även om tanken var god.