Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
Nightmare Alley (2021)

Nightmare Alley (2021)

Guillermo Del Toro är tillbaka med en psykologisk thriller i karnevalmiljö och André har betygsatt mardrömsgränden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Filmen:
Bradley Coopers mystiske Stan är en ytterst fåordig man till en början. Under de tio första minuterna i Nightmare Alley knystar hans blanka ansikte inte ett enda ord, vi vet inte vad som försiggår i hans huvud efter att ha bränt upp ett hus och lämnat allt han känner till. Vi vet inte vad han känner efter alla nya intryck i de regniga karnevaltälten - vi vet bara att han är villig att börja om sitt liv från ruta ett och när han väl är i Nightmare Alleys klor hittar han mer än bara ett hem; han hittar också sitt kall i livet, något som dessvärre också innebär att han har hittat sina värsta sidor.

HQ

Guillermo del Toro har tydligen alltid älskat William Lindsay Greshams nattsvarta roman och på många sätt och vis känns filmen som att bläddra igenom en nervkittlande bok. Stämningen är på topp tack vare fotot och den fantastiska scenografin, där kontrasterna mellan det snöiga New York och den gyttjiga tivolitillvaron är påtaglig. Till en början låter kameran göra mycket av arbetet då Coopers karaktär inledningsvis inte gör så mycket väsen av sig: vi följer kameran som om vi själva var besökare i Nightmare Alley, vi utforskar karnevalens mörka hjärta i takt med att Stan försöker hitta sin roll och vi lär känna tältens invånare. Mentorsfiguren Clem, spelad av en härligt vidrig Dafoe, blir vår guide genom mänsklighetens mörkaste vrår medan David Strathairns välmenande mentalist blir som en fadersfigur för Stan - en varnande sådan. Stan är nämligen mer intresserad av tankeläsarens övertygande kraft än något annat och när Stan väl låser upp nyckeln till att kommunicera med de döda förvandlas filmen till en annan slags skräck än den vi ofta förknippar Del Toro med - denna gång är det betydligt mer av ett psykologiskt karaktärsporträtt än något kopplat till det övernaturliga, vilket är något av en uppfriskande omväg för regissören.

Nightmare Alley (2021)
Blanchetts insats som den förföriska psykologen är lika stilren som filmens delikata dekor.

Filmen är uppdelad i två delar: den första delen utspelas helt och hållet i Nightmare Alley, medan den andra hälften flyttar in i New York. Visuellt sett är förstnämnda del den mest tilltalande och det är också den portion som sitter på filmens största styrka: birollsinnehavarna. Toni Collette, Ron Perlman, Dafoe och många fler håller ihop en romantisk historia om människans baksidor, medan den andra delen fördjupar sig i huvudpersonens nedåtgående vansinnesspiral. Det är också denna del som jag kan tycka är den svagare av de två. Det är nämligen här som filmen blir lite väl svulstig för sitt eget bästa. För långdragen. Det hela är storslaget presenterat, men för att vara en så personlig berättelse kan det ibland eka lite tomt. Här kan jag tycka att själva noir-aspekterna stannar mest på ytan, där det mest känns som att Del Toro älskar tanken av noir än att vältra sig i genrens hårdkokthet. Hur snygg filmen än må vara känns många delar av filmen lite för livlösa, inte minst sagt tack vare Bradley Coopers matta insats. Han må se ut som en klockren 40-talsstjärna, men hans insats går på tomgång och Rooney Mara är dessutom ganska anonym som Stans samvete. Det är ett medvetet val att inte låta tittaren få en inblick i huvudpersonens psyke förrän sent in i filmen, men samtidigt saknas det en starkare drivkraft genom majoriteten av filmen och detta gör att New York-delen mest känns som en förlängd karnevalattraktion. Sanslöst vacker att titta på, men något tom. Här är det Cate Blanchett som istället stjäl showen, som lyckas träffa helt rätt i femme fatale-rollen i sin förföriska manipulation.

Det är också slutet som gör att allting plötsligt klaffar för tittaren och man upptäcker att hela filmen byggdes upp för filmens sista fem minuter. Det är ett klockrent slut som egentligen inte hade behövt så lång tid på sig att infrias och det är även här som Bradley Cooper lyser till som skådespelare. I slutändan är Nightmare Alley mer mysig än cynisk, mer avkopplande än nagelbitande, mer ytlig än djupgående. Ändå vill jag påstå att Guillermo Del Toros finstämda neo-noir är en sanslöst läcker och sevärd liten vintersaga som kommer att värma med sin kalla människosyn.

Detta är en annons:
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Del Toros kyliga thriller är visuell ögongodis, men saknar bett och tempot är ojämnt...
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

0
Nightmare Alley (2021)

Nightmare Alley (2021)

FILMRECENSION. Skrivet av André Lamartine

Guillermo Del Toro är tillbaka med en psykologisk thriller i karnevalmiljö och André har betygsatt mardrömsgränden...



Loading next content