Antlers (Disney+)

Efter nästan två år av förseningar kom den då till sist. Den Guillermo del Toro-producerade folklore-skräckisen Antlers. Det känns ju som en evighet sedan nu men då, när den utannonserades med en mustig trailer så var det mången luttrad skräckfarbror och gumma som likt undertecknad jublade lite lätt inombords. Jag var väl inte lyrisk direkt, det skall mer till för att rättfärdiga det sinnesstadiet men nog kändes det som om att det var något väldigt speciellt på gång. Antlers kändes verkligen som en äkta del Toro-film med monster, mörker, mystik och mytologi.

Nej, sällan hade väl handsken passat handen bättre och man vet ju att när den mexikanske skräckmästarens namn dyker upp så kan man alltid vara säker på en sak. Man behöver aldrig oroa sig för om huruvida atmosfären kommer att vara intagande eller ej. Filmen kommer att leverera på den punkten. Det är i stort sett lika säkert som ett amen i kyrkan. Om sedan rullen i övrigt håller är dock en helt annan fråga. Där finns det alltid anledning till oro men här kändes det på förhand riktigt lovande. Baserad på novellen The Quiet Boy och med del Toro och regissören Scott Cooper, som med sin historik av filmer där arbetarklassen och socioekonomiska faktorer har fått stå i fokus kändes som en perfekt matchning. Guillermos dunkla fantasy-mystik och Coopers ofta brutala skildringar av urbana förfall andades potential, en potential man tyvärr inte har lyckats ta vara på. Antlers lyckas nämligen med konststycket att vara både gapande tom på innehåll men samtidigt kännas kraftigt överbelastad.

I ett synnerligen grådaskigt Oregon lämnar Frank (Scott Haze) sin sjuåriga son Aiden (Sawyer Jones) i bilen och kliver ner i en övergiven gruva för att koka upp en omgång metamfetamin med sin redneck-polare. Efter en rejäl svada, bestående nästan enbart av F-ordet blir de slukade av någon överjävlig entitet som sedan försvinner in i gruvgångarna. Vi spolar fram tiden och befinner oss nu i ett klassrum där Lucas (Jeremy T. Thomas) ritar hemska teckningar, fyllda av död, monster och hopplöshet. Han är märkbart trasig i själen, glåmig och kraftigt undernärd men berättar inget. Håller mörkret inom sig. Hemvändande lärarinnan Julia (Keri Russell) har en mycket svår barndom bakom sig som hon fortfarande bearbetar. Demonerna, spriten och ångesten. Frestelserna finns där varje dag och hon kämpar med näbbar och klor för att inte ge efter igen nu när hon är tillbaka där allting en gång började. Hon får inte tappa fotfästet och falla ner i det där svarta hålet där hon varit så många gånger förr. Intigheten där ingen frälsning finns.

Hon märker snabbt de alltför bekanta varningssignalerna, de gemensamma markörerna i Lucas beteende och bestämmer sig för att försöka ta reda på vad det är som tynger pojken som verkar leva sitt eget liv. Men hon är blott en skolfröken och hennes resurser är begränsade. Hon involverar därmed sin bror Paul (Jesse Plemons) i planen. Han är stadens sheriff och auktoritet. Åtminstone på ytan har han också kommit längre i sitt arbete med att lägga det förflutna bakom sig. Han stannade trots allt kvar när hon flydde utan att någonsin titta bakom sig och han var förmodligen inte heller lika hårt ansatt av den våldsamma fadern. Nu är han en stabil klippa att luta sig mot när den isande kylan blåser genom de mäktiga barrskogarna. De upptäcker snart att Lucas trots allt har en familj som aldrig lämnar hemmet men att han går dit ensam om nätterna. Med sig har han små döda djur.

Filmens titel har redan avslöjat det mesta kring vilken form av bestialisk utmaning syskonparet kommer att ställas inför och det är heller ingen djup historia det här även om det vid första anblicken kan verka så med ständiga hintar till fäders synder och etnologisk terminologi. Till slut är det ändå mest av allt en rätt tunn monster of the week men jag varnar ändå för milda spoilers i resten av detta stycket, om man är känslig för det. Nu följer nämligen en jakt på ett monster, direkt sprunget ur ursprungsbefolkningens tro. En våldsam och kannibalistisk ande som kan ta över en människa, men bara under vissa omständigheter som jag däremot inte tänker nämna här. Men det är förstås inget Paul tror på. I egenskap av en lagens väktare har han väldigt lite till övers för vidskepelse och fantasifoster. Det spelar ingen roll att Warren Stokes (Graham Greene), vars kunskap kring detta väsen är admirabel dyker upp både här och där för att berätta att det här är på riktigt nu. Han sitter till och med på gammal dammig litteratur som tydligt visar bilder på vad de har att göra med och det är en av filmens största styrkor. Att jag får hela sägnen berättad för mig i stället för att Julia och Paul sitter hemma i enplansvillan och googlar på monstrets namn. Tyvärr är det bara ett monster bland många. En berättelse jag har hört otaliga gånger och bilder vars liken jag sett i omgångars omgångar.

Låt gå för att det är oerhört atmosfäriskt, där jag till och med skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att inramningen är allt. Från scenerna i den nedgångna gruvan till de igenväxta stigarna mellan skolan och Lucas kusliga familjehem och hela vägen till monsterdesignen är strålande. Skådespeleriet från Thomas, Russell och Plemons är också stabilt genom hela filmen men mycket mer än så blir det inte. Det är en snitslad bana fram till ett monster. Överraskningskontot gapar hopplöst tomt och då räcker det inte med att Scott öser på med hinkvis av blod, hundratals meter av tarmar, högar av sönderslitet kött och massakrerade kroppar bortom all möjlighet till identifikation. Visst är den smärtsamma kopplingen mellan mänskliga monster och mytologiska diton tydlig och direkt nödvändig för berättelsen men det räcker inte för att lämna några bestående intryck hos mig. Filmen lider av en rejäl identitetskris som den aldrig lyckas ta sig ur. Det hade behövts en betydligt djupare exposition för att riva upp några sår och markant mycket mer tid för att hinna utforska alla sidospår. Här skrapas det bara lite lätt på ytan. Slutet är dessutom höjden av antiklimax. Skrattretande och abrupt i någon sorts desperat strävan efter att framstå som renande och spirituell samtidigt som Scott inte vill missa möjligheten att slänga in den äldsta av skräckfilmsklyschor.