Yellowjackets (Paramount+)

Yellowjacket är det amerikanska namnet för geting. Det gäller dock att inte blanda ihop begreppen här för det finns över 150 000 olika arter. Merparten lever och dör i ensamhet men några av dem, likt just Yellowjackets är sociala djur som överlever livets bedrägliga nycker mycket tack vare sin starka gemenskap och de försvarar sig i grupp när de är i fara. Gemensamt har de dock att de är stingsliga och aggressiva under hot och helst bör lämnas i fred av andra.

Yellowjackets är också den mycket passande titeln på en av förra årets mest omtalade serier i USA. Serien kretsar nämligen kring ett fotbollslag bestående av ett gäng unga tjejer vars flygplan störtar i vildmarken på väg till en nationell turnering och de tvingas nu överleva på egen hand. De har bara varandra och en fysiskt trasig coach samt två psykiskt nedbrutna bröder. Resten av skogen, som nu är deras nya hem är outforskad mark, fylld av faror men frågan är om det verkligen är så mycket säkrare i lägret. Första säsongen har precis avslutats och snacka om att det var en upplevelse utöver det vanliga. En på många sätt unik hybrid av familjedrama, överlevnadsberättelse, skräck och en coming-of-age-story. Något som förstås inte är helt enkelt att få ihop till en helhet men trots vissa brister är Yellowjackets ingenting annat än briljant. Mycket av den äran skall tillskrivas en magnifik ensemble, ett modigt manus och ett storslaget soundtrack, som på egen hand kan lyfta en enskild scen till ytterligare höjder.

Något som Yellowjackets gör bättre än många andra som har försökt är hanteringen av dubbla tidslinjer, där en del av serien utspelas i nutid och resten äger rum år 1996 när flygplanet kraschade där ute i ödemarken och livet för samtliga inblandade för evigt förändrades. Året när en kamp om bollen plötsligt förvandlades till en kamp för överlevnad. Det är också här allting börjar. På fotbollsplanen. En glidtackling som sätter tonen. Var det medvetet eller en olycka? I pulshöjande scener ser vi en flicka springa genom snön, jagad av något eller någon. Hon faller och hennes öde är beseglat.

25 år senare och de en gång så lovande fotbollsspelarna är nu i medelåldern. Vissa verkar ha tagit sig vidare från traumat, andra är fortfarande kvar där ute. De må vara hemma igen men innerst inne är de alltjämt vilse i den kalla och karga kanadensiska vildmarken, oförmögna att släppa taget. De försöker att leva med korten livet delat ut. Göra det bästa av situationen för att inte helt förlora fotfästet men det är lättare sagt än gjort. Den fina fasaden av ett idylliskt familjeliv för vissa och rätt ner i flaskan för andra. Senaten och livet på gräddhyllan hägrar för Taissa (Tawny Cypress) medan Nathalie (Juliette Lewis) precis har kommit ut från rehab och bara längtar efter att få dra upp något starkt i näsan. Misty (Christina Ricci) verkar helt ha förlorat verklighetsuppfattningen men å andra sidan var hon skogstokig redan innan det där planet störtade. Shauna (Melanie Lynskey) å andra sidan försöker bara leva ett helt vanligt Svenssonliv så långt bort från övriga klasskamrater som möjligt. Bara lägga det mörka bakom sig och gå vidare. Hon har familj nu med man (Warren Kole) och dotter (Sarah Desjardins) men minnen från förr gör sig ständigt påminda och dessutom dyker det frekvent upp näsvisa journalister som vill ha hela storyn serverad. Nu börjar det också komma vykort i posten. Det finns ingen avsändare men någon verkar veta vad det var som faktiskt hände där ute i obygden och det har samtliga överlevare gemensamt, de pratar inte om det. First rule of doomcoming. You don't talk about doomcoming. Inte med någon. Inte media, inte vänner och inte ens älskare eller själsfränder. De har låst in sina hemligheter längst in i hjärtat och kastat bort nyckeln men nu ställs allt det där på ände. Är det någon som försöker utpressa dem? Men varför och vad vet de egentligen?

Det finns en utsökt tonal balans i serien som går som en röd tråd genom hela säsongen. Att det som hände i vildmarken också har präglat kvinnorna som vuxna och vi vet redan från första avsnittet att det var illa, riktigt illa. Vi vet förstås inte exakt hur illa det var och vad som hände i detalj men vi vet redan tidigt att alla inte tog sig hem och ju längre in i berättelsen vi kommer avslöjas avgörande faktorer kring flickornas mentala och kroppsliga utmaningar och så småningom känns den där övergången mer eller mindre sömlös. Det där hade förstås inte fungerat utan trovärdiga karaktärer och skådespelare som kan leverera i samtliga tidslinjer, dessutom med ett igenkännande i båda. I både utseende och beteende och här excellerar verkligen Yellowjacket. Ensemblen är imponerande rakt igenom. Från de som har en högst begränsad plats i berättelsen till huvudrollerna, de som ständigt står i dess rampljus. Vassast av alla är dock vuxenversionerna av Shauna, Nathalie och Misty, mästerligt spelade av Lynskey, Lewis och Ricci. I synnerhet Lewis och Ricci har några interaktioner som fick mig att vilja ställa mig upp och applådera. I ett avsnitt försöker Misty få Nathalie att inte falla tillbaka i gamla vanor och börja knarka igen och det är melankolisk humor när den är som allra bäst. Men som sagt, det är inte bara den rutinerade trion som förtjänar lovorden här. I nästa avsnitt är det i stället en helt annan karaktär som lyser starkast.

Som i alla tonårsdramer handlar mycket om personlig utveckling. Att försöka komma på vem man är i dag och vem man skall vara i morgon. Utforska sin sexualitet, prova sig fram, bygga upp ett självförtroende och förverkliga sina drömmar. I Yellowjackets tvingas gruppen att göra allt detta i värsta tänkbara miljö och det är klart att deras förutsättningar i vuxenlivet därmed också ser annorlunda ut än för någon som har haft en "normal" uppväxt. Ungdomslivet är inte bara samlag, här måste man även räkna in djungelns lag och ett svek från sin bästa vän är förstås alltid svårare i en ogästvänlig skog med långa stunder av stress, ångest, skuld och rädsla än i hemmets trygga vrå, där man bara kan slänga på luren och sedan vägra att svara. Här går man till sängs utan att veta vad som väntar nästa dag. Vem sätter kniven i din rygg i morgon? Den bittra vetskapen om att den där kniven dessutom kan vara både figurativ och bokstavlig.

Det är ju en synnerligen otäck historia det här men den är samtidigt sliskigt sockersöt. Ena stunden är det ren slakt med groteska närbilder, nästa är det skämskudde som gäller och den är ju som sagt genreöverskridande på ett sätt man sällan ser, där alla delar fungerar. Oavsett om det är ett trivialt tonårsdrama eller ett knivigt vuxenproblem. Yellowjackets är inte perfekt, långt därifrån. I synnerhet om man är noga med sin logik. Om det tvunget måste kännas plausibelt för det är mycket här som nästan är provocerande orimligt. Kan man köpa premissen att ett gäng tonåringar störtar men att ingen söker efter dem under ett och ett halvt års tid? Att de dessutom lyckas störta, mitt i ingenstans men ändå precis jämte en fullt inredd jaktstuga? Eller att de efter månader i total exil fortfarande har både smink, hår och kroppshyddor i exakt samma skick som när de först kröp ur det där rykande flygplansvraket? Det finns mer att lyfta under den här punkten men då vandrar vi djupt in på spoilerterritorium så det lämnar vi därhän. Poängen här är att trots att jag själv vanligtvis har svårt för allt det där inte brydde mig nämnvärt då den totala upplevelsen var så otroligt fängslande och underhållande att jag snabbt skakade av mig den där känslan av absurditet och i stället bara njöt av en förträfflig bastard mellan Lost och Flugornas herre.