Halo: Season 1 (Paramount+)

Jag vet ärligt talat inte hur många hundratals gånger vi under årens lopp (sedan februari 2002) skrivit om att det påbörjats en produktion av en Halo-film eller TV-serie. Jag tappade räkningen för flera, flera år sedan och när Peter Jackson (Sagan om ringen) samt Neil Blomkamp (District 9) lade ned sin ambitiösa långfilmssatsning, begravde jag också mina förhoppningar på att vi någonsin skulle få se något vettigt i filmväg baserad på Bungies ikoniska actionföljetong.

2014 års miniserie Halo: Nightfall var enligt mig medelmåttig som bäst och när Paramount tillsammans med Steven Spielberg-ägda Amblin för ett drygt år sedan meddelade att de jobbade febrilt på en ny TV-serie-adaption, suckade jag mest. Djup suck. Sen en rätt ordentlig axelryckning. Samma känsla infann sig dessutom när jag för någon månad sedan kikade på den första trailern från den kommande första säsongen. En suck, igen. Sen en axelryckning. Det såg på förhand inte särskilt bra ut och efter att ha kikat igenom de två inledande avsnitten är sucken tillbaka. För detta har inte börjat bra.

Storyn tar sig början hemma hos en koloni på planeten Madrigal (ursprungligen en homage till en av kapitlen i Bungies plågsamt bortglömda strategipärla Myth) där en bunt Covenant Elites invaderar en grupp människor och slaktar dem så pass skoningslöst och ultrablodigt att det mer påminner om en skräckfilm än något som rimmar på Halo-universumet. Till människornas räddning dimper Silver Team in, fyra fullutrustade Spartaner med allas vår Master Chief längst fram i ledet och det som väntar är en tio minuter lång, ursnyggt explosiv strid mellan 20 stycken Elites och dessa fyra supersoldater, där mängden fanservice (det finns till och med en kort sekvens som man som publik får se ur Master Chiefs egna ögon, som i spelen) är väl tilltagen och där kvaliteten på datoreffekterna håller högbudgetklass.

Sen går det dock snabbt utför.

Det märks framförallt supertydligt att serieskaparna Steven Kane samt Kyle Killen tagit två superpopulära TV-seriegiganter och försökt fusionera dem med ett litet försiktigt kryddmått Halo sprinklat på toppen. Grundpremissen här är en ganska skamlös mix mellan Game of Thrones och The Mandalorian med en krampaktigt forcerad syn på byråkratin och politiken bakom kulisserna i det maktspel som sker hemma hos UNSC medan Master Chiefs uppdrag och intentioner är som rippade direkt ur Disneys Star Wars-historia. Catherine Halsey kämpar med att hålla amiraler och generaler ur Master Chiefs förutbestämda riktning medan det politiska rävspelet börjar försvara hennes arbete redan i pilotavsnittet, detta medan Master Chief beslutar sig för att bryta alla tänkbara protokoll när han räddar en ung flicka ur stenrösen på Madrigal, som han sen via radiokommunikation får i uppdrag att avliva (!). Vilket han såklart vägrar. I samma scen som han bryter mot regler och order, rymmer från UNSC-rymdbasen tillsammans med flickebarnet tar han dessutom av sig hjälmen och blottar Pablo Schreibers (Den of Thieves) välkända ansikte, något som för mig som fanatisk Halo-dyrkare känns som ett misstag utav rang.

Jag förstår problematiken med att som regissör och manusförfattare försöka bygga band mellan tittaren och huvudkaraktären när denne hela tiden bär en heltäckande film, men det finns gott om exempel på hur det skulle kunna göras för att fungera och då inte minst i The Mandalorian, som Paramount här använt som en bevisligen rejält stor inspirationskälla. Att försöka ställa in sig på att den redan etablerade skådespelaren Pablo Schreiber är John-117 som gått runt som anonym supersoldat i en handfull kultförklarade actionspel och mängder av påhängda canon-böcker och annat kringmaterial, är inte bara svårt. Det är för min del omöjligt. Jag tror bara inte på det, jag tror inte på Schreiber, det han säger eller att det verkligen är han som är Master Chief och serieskaparna gör ett ytterst klent arbete med att sälja in det, till mig.

Det finns dessutom mängder av andra problem som jag som Halo-fanatiker ställer mig ytterst, ytterst tveksam till. Spartanerna är till att börja för små även om Pablo Schreiber är en välvuxen herre. De är ju i spelet två och en halv meter långa, något som inte överförts hit direkt. Elite-soldaterna hos Covenant-rasen är dessutom alldeles för stora, mer än dubbelt så massiva som de någonsin varit i spelen och det finns färgstarka personligheter hos de genmanipulerade supersoldaterna från UNSC som inte stämmer överens med vare sig selen eller böckerna och människorna ute i kolonierna ser mycket mer ut som om de hämtats från Mad Max än från Halo, vilket gör att Halo aldrig känns som riktiga Halo, snarare som något slags påkostat fanprojekt där man tagit sig så pass mycket märkliga friheter att fansen kommer att protestera, medan de som inte är fanatiska på samma sätt som jag - Bara kommer att se ett hopkok av redan gjorda idéer som via ett slappt och uddlöst utförande tråkar ut, genom hela de två första avsnitten.

Nu har jag ju bara sett två episoder och det återstår därmed massor, m,en för egen del ska mycket till för att detta inte ska sluta i tragedi. Halo känns inte som Halo och det är väl tillsammans med alla andra bekymmer det största klavertrampet här. Varför inte bara hålla sig till Bungies canon och göra en story för oss fans, utan påhittade avvikelser?