IO (Netflix)

Jorden har blivit lika obeboelig, illaluktande och livsdödande som ett pubertetsrum. Mänskligheten har i omgångar skeppats iväg till en koloni ovanför Jupiters ena måne och för varje dag som går blir jorden mer och mer folktom. Forskardottern Sam (Margaret Qalley) har inte kastat in handduken än. Det knegas in i det sista för att hitta en möjlighet för fortsatt liv efter att domedagshammaren har smockat till vår ras rakt över näsroten. Hon mailväxlar med sin älskling Elon som redan är ombord på rymdkolonin och väntar på henne, kanske något uppslukad av sitt arbete istället för att vara personlig, längtande och desperat efter sin flickvän - som man rimligtvis bör vara när tusentals av rymdmil står som en Berlinmur emellan dem.

På rösten låter Sam bestämd. En självständig kvinna som reder sin egen skit och hon behöver inte någon annan för att överleva på en jord där rent syre är en lyxvara som inte ska tas för givet. Allt detta ändras, märkligt nog, när Micah (Anhony Mackie) kommer farandes i en luftballong till hennes forskningsstation. Sam växlar personlighet och upplevs mer som en föräldratörstig tioåring när hon talar med Micah och hon verkar aldrig riktigt landa i vilken typ av kvinna som hon ska föreställa i IO. Det hela hade kunnat levererats snyggt om händelser och konfliktupptrappning spöade henne till en försvarslös och svag karaktär, men rollförvirringen får aldrig någon riktig förklaring utan upplevs bara som dålig och ihopstressad från ett manus som bara vill berätta en platt domedagshistoria och tänker så göra utan att självaste huvudkaraktären får spela en betydande roll.

Post-apokalyptiska rullar brukar ändå trycka ut lite het spänning, ibland till den graden att karaktärerna bara hänger med på resan medan jag som publik kan borra in ögonen i coola scener på mäktigt övergivna storstäder och en massa överexponerad död och bedrövelse. IO är snarare intim. Sam och Micah står i centrum och tillsammans levererar de den förmodligen tråkigaste och mest händelsefattiga katastrof-centrerade filmen som jag någon har sett. Varenda twist är genomskådad innan den ens har börjat ta form och handlingen är så platt och livlös att jag får kämpa för att hålla mig vaken medan en totalt känslodöd romans börjar ta form och till och med när den högsta konfliktupptrappningen bränner igång.

IO är ingen cool överlevnadsrulle där Margaret Qalley och Falcon-Anthony rusar omkring i döda städer i jakt på att överleva. Det är inte heller någon rafflande kamp mot klockan för att hinna med den sista färjan som går från jorden till IO-stationen om bara någon dag, som trailern gärna vill påstå. Pannkaksplatt drama, känslolöst dravel. Det finns inga lager i konflikten som hade kunnat elda på handlingen lite. IO skriker efter något mer, som andra överlevare med onda ambitioner, muterade monster...vad som helst. Den intilliggande ödestaden är dessutom en ganska snygg sak som hade kunnat användas till rafflande jakter medan Micah och Sams syreflaskor töms för varje steg de tar, men istället försöker regissören Jonathan Helpert koppla ihop diffusa insikter med märkliga, livsavgörande beslut under onödigt lugna former som omöjligen hade kunnat ske medan de håller på att missa sista(!) färjan från jorden. En valfri tisdagsmorgon när jag springer till spårvagnen är mer spännande, och så får det inte lov att vara i filmens värld.