Rocketman

Filmen:
I den officiella Elton John-filmen följer vi en blyg liten Elton John från hans gråa barndom till den världssensation han är idag, vilket innebär att vi också får följa raketmannens uppgång och fall när missbruket - bestående sex, alkohol, droger, mat, shopping och framförallt självföraktet - tar över hans liv. John känner sig sviken av allt och alla för den emotionella bagage som tynger honom genom hans kändisskap, men vem sviker vem när självhatet blir alltmer påtagligt?

För att vara en film där konsulten Elton John mest stryker sitt ego har vi ändå att göra med en mycket välgjord livshistoria, där den originella inramningen engagerar redan från början när Taron Egerton - i sin solklart bästa roll hittills - träder in i en rehabiliteringscenter i en skrikig djävulsdräkt och följs direkt av musikalnumret "The Bitch is Back" framförd av en ung Reginal Dwight (hans riktiga namn) i 50-talets Storbritannien. Ju mer vi får veta om ikonens liv, desto mer skalar han av från sin flammande röda dräkt. Detta gör att livshistorian sticker ut från liknande biografifilmer om kända musikartister, där särskilt utvalda sånger flätas in i Elton Johns liv på surrealistiskt spektakulära vis. I synnerhet Rocketman-numret, som börjar i botten av en pool och slutar i en explosion bland stjärnorna, är bombastiskt läcker.

Samtidigt kan flera scener kännas krystade och med filmer som Bohemian Rhapsody i bakhuvudet erbjuder Elton Johns livshistoria egentligen inte så mycket nytt rent storymässigt. Karaktärers dialoger är utformade som repliker till en trailer och historien ägnar mest tid åt att checka av typiska filmbiografi-boxar. Svikande rövhålsmanagers, check, tunga drogtrippar, check, scenen där man skjuter bort alla nära och kära från sitt liv, check. Detta bygger ju såklart på verkliga händelser, men det hindrar inte handlingen från att kännas väldigt standard och förutsägbar, vilket gör det svårt att engageras emotionellt. Kanske är det den överdrivet musikaliska tonen som dikterar dramatiken lite väl mycket, kanske är berättelsen lite för matt i grunden.

Samtidigt lyckas regissören Dexter Fletcher skapa mycket liv och inlevelse i manuset, som med rytm och fingertoppskänsla skapar en sprakande underhållande musikalupplevelse. Är man en gigantisk Elton John-fantast lär filmen alltså vara en liten guldgruva, men även om man inte är ett fan kan man ändå njuta av filmens poppiga berättande, klämmiga soundtrack och stjärnsprakande konsertnummer - även om historien inte skrapar så mycket på ytan som man hade önskat.

Bilden:
Tårar och svettpärlor blänker skarpt i en krispig bildpresentation, där framförallt huvudpersonens fjädriga utstyrslar poppar ut från TV-rutan och hudtonerna fångas med värme. Framförallt är musikalsekvenserna spektakulärt färgstarka och det är en visuell fröjd att följa artistens extravaganta livsstil. Filmen har bildformatet 2.39:1

Ljudet:
Utgåvans Dolby Atmos-spår gör Elton Johns klassiska musik rättvisa i en dånande och välljudande surround-upplevelse, där den trampande konsertpubliken och livfulla musiknummer balanseras väl med tysta kärlekslösa scener och mer dramatiska ögonblick.

Extramaterialet:
Elton John-fansen kan se fram emot över en timmes bonusmaterial i den svenska Bluray-utgåvan, som inkluderar bortklippta scener, informativt behind-the-scenes-smarr och lite sing-a-long. Inslagen om just musikalscenerna är det mest intressanta och det är också kul att höra Elton John smickra sig själv genom intervjuerna. Här finns också en "Juke Box" för den som vill hoppa till valfri musikalnummer, men känns också lite onödig.