The Mandalorian EP1

Jag tror inte att jag framstår som en fanboy med krampaktig rumpsmärta när jag säger att Star Wars i Disneys regi haft ett par problemkantrade år på slutet. Tanken att expandera Lucas älskade galax via en ohyggligt påkostad TV-serie fungerar i tanken därmed lika mycket som ett sätt att sälja in Disneys nya prenumerationstjänst (Disney Plus) som det är ett finurligt och framförallt effektivt sätt att blidka fansen som aldrig riktigt kunde acceptera den lite annorlunda tonen som framförallt The Last Jedi och Solo: A Star Wars Story innehöll.

The Mandalorian kretsar kring en ensam prisjägare, en enstöring, tystlåten tuff, stram, hård och sträv (spelad av Pedro Pascal) som fem år efter slutet i The Return of the Jedi reser runt i galaxen och utför diverse mer eller mindre rumsrena beställningsjobb. Serien har av skaparen Jon Favreau (Iron Man) beskrivits som en "vilda västern-saga i rymden" och det är precis så som det första avsnittet känns. Mando påminner mycket om Clint Eastwoods mest ikoniska cowboy-figurer från klassiska spaghetti-rullar såsom För några få dollar mer och Den gode, den onde, den fule. Tonen är lite hoppig, en smula spattig under avsnittens stapplande minuter då jag anser att framförallt Chris Bartlett verkar ha missförstått i vilken serie han faktiskt medverkar i och gör någon slags supersnaskig, semi-ironisk Galaxy Quest-roll under de inledande fem minuterna. Men så fort han frysts till is av Mandalorian på väg tillbaka till uppdragsgivaren (spelar av en strålande Carl Weathers) reder det upp sig och de följande halvtimmen är magiskt bra, en superstabil, ursnygg, atmosfärisk start på vad jag tippar kan bli en av de mest minnesvärda TV-serierna på många år. För med en totalbudget på över två miljarder kronor (för tio avsnitt) är det ingen tvekan om att The Mandalorian ser mer påkostat ut än i stort sett allt annat på TV.

Berättandet har den där lite mörkare tonen från Rogue One eller Empire Strikes Back, det introduceras gott om minnesvärda karaktärer utan att bli rörigt (Herzog och och Nolte är klockrena) och det finns redan efter tio minuter tillräckligt många nyanser i Mandalorian som figur för att jag ska bli nyfiken på vem han är, var han kommer ifrån och vad som driver honom. Jag gillar också det faktum att Imperiet är splittrat när Mandalorian kliver in i bild och att det är ett mycket mer laglöst land än hur det ser ut i Disneys numrerade rullar där First Order styr galaxen.

The Mandalorian känns redan som ett härligt axplock av det bästa från Star Wars och även om inledningen känns lite trevande rent tonalt är pilotavsnittet av världens dyraste TV-serie någonsin något som i allra högsta grad skapat akut mersmak hos mig. Det ska bli hutlöst intressant att följa fortsättningen, den saken är stensäker. Detta är precis vad Star Wars-fansen helst vill ha och precis det som Star Wars just nu behöver.