Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
The Irishman (Netflix)

The Irishman (Netflix)

André öppnar upp Netflix senaste julklapp i form av Scorseses nya maffiaepos och ger filmen högsta betyg...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Filmen:
Robert De Niros verklighetsbaserade karaktär Frank Sheeran är en husmålare av rang; är man bra på att måla hus, väggar och verandor med blod, svett, tårar och hjärnsubstans, så är man det. Husmålning är alltså kodspråk för en helt annan typ av verksamhet, den typen av arbete som kan ta dig långt över dina vildaste amerikanska drömmar - och ännu längre bort från det som verkligen betyder något här i livet.

HQ

Martin Scorsese senaste maffiadrama, baserad på Charles Brandts bok "I Heard You Paint Houses", är ett passionsprojekt som känns inspirerad ända in i benmärgen. The Irishman lät som en dröm redan när den utannonserades för en hel filmvärld, där filmgiganter som Al Pacino, Robert De Niro och Joe Pesci medverkade i en film om organiserad brottslighet, och nu när filmen har släppts på Netflix känns det som att filmfanatikerns våta dröm är besannad i varje aspekt. Detta är alltså inte en av årets allra bästa filmer, det är en cementering av Scorseses filmkonst och röst som jag tror kommer att sitta med oss ett väldigt bra tag.

The Irishman (Netflix)
Pesci gör en av sina bästa roller någonsin i The Irishman

The Irishman skildrar omständigheterna bakom fackföreningspampen Jimmy Hoffas mystiska försvinnande och Hoffas vänskap med De Niros trofaste "go-to guy", en krigsveteran som snabbt lär sig vem som styr spakarna i USA:s inre politiska mekanismer. Tillsammans med den alltid lika briljante Joe Pesci utgör dessa veteraner en helig mafiosotrio som förtrollar med sin hårdkokta etos. Det slår direkt fyrverkerier mellan dessa gamla herrar i vad som känns som en finstämd svansång för Hollywood-legenderna, där varje filmveteran fyller varje scen med karisma, karaktär och kroppsliga uttryck. Pesci är lika storslagen som subtil i rollen som Russell Bufalino, en man som man mer än gärna doppar bröd i vin med, men som också ger lite kalla kårar i sina tystlåtna, vänskapliga manér. Detta är en betydligt mer reserverad och raffinerad Pesci vi har att göra med här, som på ett utstuderat vis leder De Niro in i maffiavärlden.

Al Pacino å andra sidan är den där charmige farbrorn som på ett naturligt sätt fyller rummen med glädje och skratt. Pacino tar i från tårna när han skriker åt sina odugliga medarbetare på ett klassiskt överdrivet Al Pacino-vis, han inlindar dig med kvicka komplimanger och talar alltid från hjärtat när det kommer till kritan. Pacino tar fram sin inre "Hoo-ah!" i alla lägen och kan mycket väl vara den bästa rollprestationen han gjort på flera år. Denna varma prestation smälter dessutom väl samman med Robert De Niros kyliga skådespelarinsats, som med ett beräknande och målmedvetet fokus lyser till i både dialogscener och mordscener. Han döljer sin känslovärld för omvärlden, men vi ser också hur samma dolda känslovärld bubblar och svämmar över under filmens starkare moment, som i en festscen där De Niro förgäves försöker säga något till sin gode vän Pacino eller under ett telefonsamtal där orden knappt kommer fram. De Niro må se något smågubbig även i sin digitala föryngring, men känns också uppfriskande naturlig och vördnadsvärd i sina scener. Det är framförallt mot filmens slutskede som De Niro imponerar, en akt vi snart går närmare in på.

Detta är en annons:
The Irishman (Netflix)
Konversationerna mellan De Niro och Pacino är guld värda

Likt Pacinos otålige Hoffa är filmen alltid rak på sak. En av Scorsese skarpaste förmågor är att skära bort fettet och skippa skitsnacket. Vi får mängder av information serverade till oss, men det är aldrig överflödigt - all "streetsmarts"-tipsen, alla de där fokuserade matlagningsscenerna, det lönlösa småpratet om en frusen fisk i baksätet, allt hänger samman i en lika kvick som kärleksfullt broderad tragedi som väver in flera årtionden av liv, humor och sorg. Även detaljer som skådespelarnas blickar känns otroligt avgörande för berättelsens utveckling. Tvärs över rummen, till varandra, bakom varandras ryggar, med tårar i ögonen - alla blickar berättar en egen historia och leder tillbaka till DeNiros kyligt blåa ögon som sticker ut från hans grovt huggna ansikte. Det enda som tränger igenom hans stenhårda fasad är hans dotter, som säger otroligt mycket med sina ögon utan att behöva säga en enda replik till honom.

Scorsese visar också prov på sin förmåga att byta frekvens och ton när filmen behöver det. I likhet med exempelvis Wolf of Wall Street finns det ett ögonblick som gör att filmen skiftar spår, där vi mot filmens sista timme plötsligt känner oss kvävda av allvaret som uppstår. Filmens sista timme är för mig det som gör att The Irishman sticker ut från Scorseses rappa och rasande underhållande maffiakonventioner, som med genuin dödsångest leder oss in i en alltmer vittrande slutfas som långsamt tar livet av oss och filmkaraktärerna på TV-rutan. Man väntar på det oundvikliga, som fångar en känsla av en livstid på bara några korta minuter. Hela sista timmen är mästerligt utfört, ett grått livets höst-kapitel som senare fylls med gulnade fotografier från de gladare dagarna, skakiga gubbhänder och en ånger som följer med en hela vägen till kyrkogården.

The Irishman (Netflix)
Några bakgrunder och något ansikte kan kännas smått digitalt, men i övrigt ser filmen högkvalitativ ut hela vägen
Detta är en annons:

Filmen är tre timmar och 30 minuter lång, men känns som 20 minuter. Scorsese målar upp en hel livstid framför oss med precision och berättarglädje, samma glädje som har välsignat filmvärlden med mästerverk som Maffiabröder, Casino och Goodfellas. Vi kastas in en berättelse som hoppar mellan olika årtionden utan att förvirra, inramad i De Niros gubbiga berättarröst som ger oss roliga och fängslande infallsvinklar i några av den amerikanska historiens mest avgörande ögonblick. Jag älskar också det tidsenliga soundtracket, som för tankarna till andra filmklassiker inom genren (blev påmind om Mafia II några gånger!) och som träffsäkert knyter ihop flera actionsekvenser.

The Irishman är rik på känslor och detaljer, en dyr måltid som kittlar våra sinnen från första till sista tuggan, en hyllning till den filmkonst som Scorsese uppmärksammat på sistone. The Irishman är en självklar klassiker i Scorsese långa repertoar av brottsfilm, som tillsammans med manusförfattaren Steven Zaillian vänder maffiafilmen ut och in, andas nytt liv i genren och ger oss ett slags farväl till en guldera. För ingen kan måla hus på vita duken som Scorsese.

The Irishman (Netflix)
Det är inte roligt att åldras, särskilt inte när skulden blir tyngre och tyngre
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Julen kom tidigt till Netflix i år
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

The Irishman (Netflix)

The Irishman (Netflix)

FILMRECENSION. Skrivet av André Lamartine

André öppnar upp Netflix senaste julklapp i form av Scorseses nya maffiaepos och ger filmen högsta betyg...



Loading next content