Ju-On: Origins (Netflix)

Filmen:
Vad är bra skräck? Takashi Shimizu förstod skräckens långvariga effekt med sina två första Ju-On-filmer, två riktigt otäcka filmer som stannade kvar med en, fortsatte att krylla under skinnet med sitt äckel många år senare. Efter uppföljaren gick det dock snabbt utför och efter den senaste amerikanska rebooten kändes det som att filmserien för evigt skulle vara förbannad med sin odrägliga fantasilöshet. Lyckligtvis finns det nytt hopp för franchisen efter Netflix nya prequel-serie och som faktiskt inte är en prequel till filmerna, utan början på en ny fasansfull era av gurglande japanska flickor med långt, stripigt hår.

Grudge-fans kommer definitivt att känna igen sig i denna nya ursprungshistoria, som här ger spökhistorierna lite mer bakgrund med hjälp av ett gäng nya karaktärer som alla dras till ett hemsökt hus. Men nu till frågan som de flesta av er säkert vill ha besvarad: är det otäckt? Mjae. Det finns gott om klassiska Grudge-scener och några riktigt vidriga scener som lär fastna i näthinnan, men det finns också scener som nästan har en motsatt, ofrivilligt komisk effekt - särskilt mot miniseriens slutspurt. Det rör sig alltså inte om någon renodlad terror här, men det är också uppfriskande att se en skräckhistorias brutala rötter som koncentrerar sig våldet och ursinnet som tände liv i den nuvarande Grudge-franchisen. Historierna stannar med tittaren, i synnerhet historien om den gravida kvinnan som vill lämna sin make.

Totalt sett består serien av sex 30-minuters avsnitt, men ibland känns det som att den hade kunnat kortas ner något. Ibland kan kronologin verka smått förvirrande och några av historierna kan kännas något utdragna. Jag undrar om inte Origins hade mått bättre av att vara en kortare film än en miniserie, men samtidigt gillar jag alla detaljer och hur alla berättelser vävs samman i slutändan. Jag gillar idén att återuppfinna bakgrunden lite, utan att behöva återuppfinna hjulet när det kommer till andarnas oförutsägbara beteende. Vissa av gastarna sjuder av ilska, andra andar vill väl på sina egna märkvärdiga sätt och vissa av dessa väsen och incidenter förklaras inte alls, vilket skapar mystik och lämnar plats för fler tragedier i en ny potentiell säsong.

I sin helhet är Ju-On: Origins en snyggt berättad mardrömssaga som hade mått lite bättre av klarna upp det ständiga hoppandet mellan åren, putsa lite scener som inte känns helt övertygande i sitt utförande och några skådespelarinsatser känns tveksamma, men samtidigt förvånas jag av hur mycket det fortfarande går att få ut av The Grudge-världen. Origins-skaparna lyckas vrida till den övernaturliga premissen på obehagliga, brutala och mörka vis och plötsligt hoppas jag att förbannelsen över detta fascinerande skräckuniversum kanske är bruten. Än så länge.